Molnslöjor

Jag använder söndagskvällen åt två serieavsnitt på Netflix. Det är inte riktigt jag det där. Jag har ett liv att leva. Mycket som jag vill åstadkomma, för lite tid att göra allt det där jag vill. Ja och ändå sitter jag, eller snarare halvligger jag, där i den gröna IKEA soffan en söndagskväll som är perfekt lämpad för att göra något riktigt på.

Besviken lägger jag mig och läser en timme Lundell.

Verklighetsflykt.

Så måndag idag. Allt jag skull ha gjort i går kväll är alltså kvar idag. Det är helt enkelt effekten av att inte göra. Svårare än så är det ju inte. Jag hatar det. Är inte skapt för ett sådant liv. Ja och har väl hittills inte heller levt ett sådant liv. Men nu tydligen. Så trött, för trött, vad är det här?

Den lokala tidningen ropar ut två decimeter snö. Tittar man på SMHI står det två centimeter. Vi lever i rubriktider. Det är aldrig någon som talar om rubriklögnerna och överdrifterna i sammanhanget falska nyheter. De har rullat på i decennier nu. Nog är det falskhet och nog finns det ansvar där också.

Fast snö skall det tydligen komma. Ingen ovanlighet. Ja vinterdäcken är på. Jag har lärt mig att inte ha för bråttom, inte alltid göra som alla andra. Fast längtan efter tysta däck mot bar asfalt också finns här.

Men sol är det där ute. En lite störande sol den här tiden på morgonen eftersom den lyser rakt in på skärmarna. Men den skall försvinna bakom regntunga moln snart, ja, snötunga moln. Så säger prognosen i alla fall. Vi får snart se vad verkligheten har att säga om den saken.

Jag sätter på kaffe. Fast jag inte borde dricka kaffe den här tiden på morgonen. Men det hjälper inte. Alla uppiggande bidrag är välkomna i min lekamen en sådan här morgon. Det är lillkatten och jag och bruset från datorerna. Annars är det väldigt tyst här på kullen. Snart förhoppningsvis låtsasjobb. Ja det känns mer så nu än någonsin. Antagligen för att det är just det. Men varför liksom? Varför hålla på? Man skall ha ett namn, kontakter, vänner, för att lyckas med något, vad som helst.

Snorar.

Hostar.

Förkylning eller allergi. Ingen aning. Men ett uns av yrsel tyder på det senare. Den har funnits med den här tiden de senaste åren, yrseln. Irriterande. Alltihop är irriterande. Jag vill vara stark. Sugen. Kunna vräka på. Vara som vanligt. Ja, JA, JAAAAA, fast det inte leder någon vart. Skiter väl i det. Det här är ett kall. Konst. Inte någon jävla startupresa och hyllade förluster i mångmiljonklassen. Här snackar vi underskott på trehundra spänn. Att tre hundralappar kan vara svåra att skaka fram då där när de verkligen behövs. Det krävs liksom andra människor för att finnas i det, för att jobba på i det, andra än i miljonförlusternas rubrikhyllade värld. Jag säger inte bättre eller sämre. jag säger “andra”. Det är olika.

Men kaffet smakar gott. Jodå. Alltid något.

Ja och det är ju bra livet ändå. Inte många Svenska män eller kvinnor kan väl egentligen säga annat. Inte med handen på hjärtat i alla fall. Behövs livet förändras så har väl de flesta av oss möjligheten att göra det också. Om vi vågar. Om vi verkligen vill. Om vi ger oss fan på det. Visst är väl det en lyx? Fast säg det där åt den som sitter med ett hus och miljonlån efter att husmarkaden kollapsat. Priset för friheten blir högre då än innan.

Molnslöjorna syns på himlen. Man behöver ingen prognos alltså för att se att sämre väder är på ingående. Eller “sämre”… “annat” är väl ett bättre ord. Dåligt väder är ofta kreativitetens följeslagare. I alla fall brukar det hjälpa här. Ihållande regn och kodande är en superb kombination.

Fast nu. Jag skall sippa i mig det sista av kaffet. Jo jag känner redan hur det yr runt i blodomloppet. Hjälper. Stärker. Tänka sig. Sån tur att det finns några skopor kvar. Ja och vatten i kranen. Och att man lever idag med.