Author: Åke Hedman

Tjugosju grader på kontoret under morgonen. Hmmm… måste ta tag i den där shuntautomatiken. Hulken tror nämligen att det är vinter.

Den sista helgen i månaden. Dags för månadshandlingen. Den här helgens handling inträffar när det är det black friday också tydligen. Men jag SKITER I black friday. Jag SKITER i cyber week. Jag vill bara fylla på det som behövs för en månad framåt, ja och ha lite julblommor för stämningens skull.

Konsum – jo jag vet det heter något annat fränt, Willys – skeppredardotterns pengamaskin och sen ICA – Magnis pengapåsepåfyllare. En i taget. Väskryckare är vi väl eftersom vi mest plockar extrapriser på de första två varuhusen. Jodå, Lidl också ibland. Men inte denna gång. Pengar ut – nödvändigt med sig hem.

K friserar sig. Jag köper ostar av Nirs och kollar gravar på kyrkogården i kommunen bredvid. Träffar några sköna hönor och ännu skönare getter. Men inte på kyrkogården. Där är det bara tanter. De flesta döda. Men dom levande låter rätt lik hönorna och ser ut som getter.

Vi är in på Kolabönan i Bollnäs. Behöver handlas lite godis också. Rekommenderar Kolabönan för sådant alla dagar. Att komma in där är som att komma hem. Inte för godisets skull, som såklart är det bästa som går att uppbringa i området, men för Madde och Freddes skull. Värme är ordet för det som utstrålar från ägarna av den här butiken. De bästa av människor ser ni. Pengarna tillbaks om ni inte blir nöjda och dessutom uppmuntrande och upphöjda i sinnet en eller två veckor efter ett sådant besöket. Ja som man alltså borde utföra med tätare intervall än man gör. Rekommenderas alltså.

Biltema har jag inte ens nämt. Jo undeteckand behöver alltid en till mutter, eller kopplingsdosa till något projekt. Jag är antagligen den störste finansiären av den här varuhusägaren och hans familj där i England. Borde bjudas över på julbord varje år som tack. Men så tänker nu såklart inte en kapitalist. “MER” är väl det enda ord de förstår. Men snart skall visst Jula etablera sig i Bollnäs och då kan man ju bidra lite till Norge också. Valutafördelning.

För alla som vid det här laget gnäller “VARFÖR HANDLAR DOM INTE LOKALT” så kan jag tala om att vi gör det också. MEN skulle inte kuna bo här om vi inte gjorde den där månadshandlingen. Det går på ett ut alltså. Men handalr om ekonomi och tillgång. Först skall vi överleva. Sen kan jag bidra till att alla runt om mig överlever. I den ordningen. Det går inte att handla på annat vis om man vill överleva. Tro mig!

Nu gäller vara vila. En hel dags handlande tar i pricip död på en. Ja det tar två dagar att ta sig tillbaks till någon slags normal nivå igen. Ja möjligen tre.

Tänkte ett tag att det skulle vara kul att dra ihop ett gäng och spela mina låtar live offentligt några gånger. Men inser att det kräver för mycket “jag ner på knä” och be andra om att delta. Fungerar inte för mig. VERKLIGEN INTE. Lägger ner det där. Vem i helvete skulle vilja lyssna dessutom. Har det bra som det är ändå. De populära alternativen. Dansmusik och buskis. Eller julsånger i dessa tider. Fyfan!

Nu skall jag försöka hitta någon bra film att titta på. Ett måste en lördag. Såg “JOY” på netflix förra veckan och den lyfte mig verkligen och ligger kvar i huvudet fortfarande. Det där att ingen tror på en men att man skall göra ändå. Rekommendation där också. Tror tametusan att det finns lite ostbågar dessutom. Mer behöver inte jag en lördag i slutet av månaden.

Jodå. Tamefan har jag nästan inte tagit mig igenom den här dagen också. Någon timme till så… åtminstone en, ja så att man kan kalla det ett dagsverke.

Men i morse. Misströstan. All den där tvekan rasar över en och tar en i besittning. Är det någon ide? Någon ide att hålla på med någonting över huvud taget? Finns man ens? Nämn en anledning att man skall “jobba” vidare? Det krävs tre hallonmazariner för att komma till en punkt när man tycker att man kan hålla på ändå. Lite kaffe på det och man skiter i alla tvivel på sig själv i ren och skär koffeinförgiftning. Dra åt helvet liksom och den där som sitter där på högeraxeln och rapar ur sig sanningar man inte vill höra kryper ner på golvet och försvinner in i ett hål där han hör hemma. Ja där han kan stanna för evig om jag får bestämma.

Nu såhär vid tio är väl inte självförtoendet på topp. Men programmeringen fungerar i alla fall. Däri finns min flykt. Fungerar inte det så går det alltid att ta till “studion“. Längre ner har jag aldrig kommit i mina depressioner. Nästa steg är väl skogspromenader antar jag. Eller sängen efter det. Men som sagt, där har jag aldrig varit.

Ännu!

Till och med lillkatten vänder ryggen mot mig idag. Det är inte ofta det händer.

Men det känns lite bättre nu alltså.

Mitt problem genom hela livet har varit att jag aldrig fått folk med mig. Har jag gått åt höger så har alla andra gått åt vänster. Ja och är man sen jävligt envis – och det är jag – så vänder man inte och följer efter de andra utan fortsätter åt sitt håll. Jävligt dumt jag vet. Blir ensamt att vandra efter egna vägar. Men man lär sig att leva med den man är. En del personer tycker folk om, andra tycks inte om. Gissa till vilken kategori jag hör?

Efter fyrtio ungefär är sådant där något uthärdligt. Efter sextio är det nästan som om alla blir osynliga. Ingen lyssnar på någon som är över sextio i alla fall om man nu inte är känd kriminolog och vet bästa om allt och är favorittomte och favoritgranne och rikast i hela världen och lika skrytig som Mr Trump.

Men som sagt en timme till så. Imorgon skall jag hämta bilen på serviceverkstaden. Antagligen är den vanliga hybrisen tillbaks också framåt eftermiddagen. Annars får man väl köpa fler hallonmazariner och kurera sig med kolhydrater.

Det är en sådan där morgon när bara en hallonmazarin hjälper.