Author: Åke Hedman

Örebro igen. Mojo hotell igen. Indisk restaurang igen. En massa igen helt enkelt. Fast egentligen blir det inte så många “igen“. Hotellet är inte lika fantastiskt nu som förra gången. Den Indiska maten som kvalade in på topp tio i livet når inte upp till samma nivå. Troligen helt enkelt för att vi valde en annan rätt… Ölen var i alla fall god. Ja maten med, men inte topp tio i livet.

Men annars. Örebro är som en småstad brukar vara. Man ser folk. K och jag slåss alltid om platserna på fik och restauranger där man ser mest människor. Man lever med en slags myllerabstinens när man bor såhär som vi gör. Behöver se annat, andra. Hungrar efter det.

Ja och visst få vi se människor. Massor. Ofta står de framför en. Man får gå runt dem. Det blir tröttande efter ett tag. Det kan vara skönt med få människor också konstaterar vi efter ett tag.

Men Örebro. De Örebroare vi möter bär (antagligen) på rester av det stora traumat. Många vi möter känner någon som känner någon eller kanske till och med känner de någon som var med vid skolskjutningen. Hemskheter sätter sig i samhällskroppen. Måste läka under tid. Fast så mycket märker man inte av det där. Jag försöker känna om ondskan gått där jag går. Om rent av Djävlar vandrat på gatorna. Men kan bara konstatera att det är synd om alla inblandade i det här. ALLA. Ja och djävlarna och ondskan har nog inget med det hela att göra. Bara sjukdom och utanförskap och otur som så många gånger förr.

Vingåker efter Örebro. Tömmer det sista i huset. Sen Katrineholm. K gör klart husaffären, jag går på Biltema (gubbdagis). Behöver lite batterier. Men alla andra “vill ha” uteblir den här dagen. Ovant! Har burit hem alltför många lådor med krimskrams den senaste tiden för att ha önskningar om mer saker.

Med en fru som nu är mycket rikare än vad jag är far vi hemåt. Pizza i Fagersta. Fantastisk Pizza med de blåser oss på 50 spänn så vi blir aldrig kunder där mer. Riktiga fulingar. Kaffe på OK i Fagersta är sen gammal. Fungerar åt båda hållen om man är på det humöret och far just den vägen.

Hemma när det drar mot midnatt. Alltid lika skönt att komma hem. Nu skall vi inte behöva åka den där vägen på ett tag. Fast upp mot Orsa är det inte så dumt. Våren har ett fast grepp i landskapet där. Plus nio sent på kvällen. Det är efter 45’an och upp hit som temperaturen sjunker och snöhögarna tilltar. Japp man misströstar lite. Fast om sanningen skall fram så har också vi en tidigare vårkänning här på kullen än vi haft på länge. Det bör man väl kunna ropa HURRA för.

På lördagen bär vi in de sista lådorna. Många lådor är det nu. Kunde starta loppmarknad. Men K skall titta igenom allt. “Snart” säger hon. Men det finns såklart en del minnen att fånga och hålla kvar i de där lådorna.

Nu på kontoret. Utvilad. Testar en dammsugare som vi tagit med. Den brinner upp. Ja, motorn. Men eftersom jag är beredd blir det inte mer än lite rök i lokalerna. Det kan man överleva. Det är ofta rök i de här lokalerna. Dammsugaren åker iväg till återvinningen. Mycket av lådinnehållen har gått och går samma väg.

Vi städar ur ett liv ur ett hus. Nu startar andra ett annat liv i det där huset. Det är något vacker i det där. För det är ett mycket vackert ställe. En plats man enkelt kan älska. Vi har tidigt lärt oss att mer än ett hus har man inte. Åtminstone om inte just renovering är det man vill lägga alla pengar på och är det man gillar att göra mest. Vi har nog här. Det är enkelt. Man måste kunna släppa taget. Måste kunna leva nu och idag.

Veckan föröver innehåller en del störande moment som handling, vattenmätarbyte och Ljusdalstur. Det finns inget lugn i sikte förrän bortåt påsk. Där och i det kan man lida. Fast egentligen inte. Liv är det väl. Det händer saker. Det rör sig. Stillaståendet är det värsta. Man får vara tacksam för virvlarna.

Jodå!