Ljusdal ToR idag. Bil ner. Buss hem. Bil på service imorgon. Dyra grejer. Vill man optimera väntetid får man lämna dan före och hämta dan efter själva servicedagen. Så är det att bo på landet. Men inget större problem. Inte ens ett problem om man nu skall (och kan) fundera skarpare över det där.
Fast sådana här dagar bli lite bortkastade i alla fall. Innan man skall åka är det liksom ingen ide att dyka ner i för krävande uppgifter och sen är man ändå borta ett gäng timmar, ja och när man kommer hem så är man trött. Slutresultatet är en bortkstad dag. Nåja, har i alla fall räddat kvällen som har varit rätt OK förutom lite mankemang med Hulken som också är lite trött idag. Men med Hulkar får man prata vänligt i dessa tider och påminna att vintersolståndet inte är långt borta nu och efter det – swiiiiiiiish – så får Hulkar vila en hel sommar. Ja tills det är dags igen.
Fast här på kullen har väl vintern varit rätt OK hittils ändå. Ingen superkyla. Inga mängder med snö. Möjligen rätt mycket blåst. Men det är väl som det är under Europeisk orkansäsong.
Fundera allvarligt på att gå och lägga mig alltså. Natten har varit svårsoven. Två långa pass av vaknhet när tankarna vill röra på sig och inte sova. Nu gjorde väl inte det där något den här natten. Nu när dagen var som den var. Men det liksom sätter sig i huvudet det där också. Löjligt. Man är en svag rackare numera.
Så varför inte vandra uipp för trapporna och hugga tag i boken. Jo! Go-natt!
I svackan mellan standardbokinköp och julboksinköpen får man hålla till godo med en bok inköpt på Erikshjälpen för en femma. Ja, man kommer såklart inte därifrån utan att ha en bunt med sig. Gammalt är ju nytt om man inte läst redan såklart.
Håkan Nesser är en av mina favoritförfattare dessutom. Blir sällan besviken på hans verk även om det också händer ibland. Här har vi dessutom gamle sympatiske kommissarie Van Veeteren igen och igenkänningen är såklart stor.
Lite mord och blod på lagom avstånd från sig själv piggar ju dessutom upp en gammal gubbe som sitter där på sin kulle med ett liv utan att så mycket annat händer än att korven bränner fast i stekpannan och att en och annan bugg plockas bort från andra buggar som ännu inte hittats och blivit dödade och bortförda ur kod på det mest brutala sätt. Sökande efter dem liknar mycket detektivernas arbete. Men så mycket blod är det inte i vardagen här på kullen, allra helst då när man dessutom är vegetarian sedan många år tillbaks.
Jodå lite dated är boken. Så känns det. Men kommissarie Van Veeteren’s funderingar gillar jag. Inte så mycket prat från hans sida med gud i den här boken . Annars brukar det också vara mycket läsvärt. Jodå, för de där diskussionerna själv. Känner igen mig. Ja och det är lite löjligt eftersom jag inte tror på en personlig gud. Men man kan ju inte bara prata med katterna. Och “den ende guden” har aldrig svarat varken kommissarie Van Veeteren eller mig ännu. Gissar att om hen gjorde det skulle vi sluta prata med gudomen omedelbart båda två och återgå helt till den innre monolog man har med sig själv.
Inte en enda funnen denna vecka trotts att det söks i varenda buske av undetecknad och “mina” utsända. Men de finns där. Jag vet det. Söker vidare. Borde det inte komma nytt tänker man…
Jag känner mig väldigt trött vid elvatiden här på förmiddagen. Är väl vädret. Ja eller bara vanligt gammal gubbe syndrom. Man blir lite tröttare och tröttare. Fast nu bestämmer jag mig för en timme på soffan. Ja innan lunch alltså. Och så blir det. Ingen vanlighet direkt även om det har hänt förrut också. Ja, på senare tid. Förr hade jag varit allvarligt sjuk om något sådant hänt.
Vaknar vid ett. Han inte ens läsa ett helt kapitel i min bok innan jag somnade. Lillekatten ligger bredvid. Sover tryggt vidare när jag kliver upp. Jag försöker övertyga mig själv om att jag nog ändå är värd lite lunch. Åtminstone om jag diskar efteråt. Ja, fan, också om jag skiter i det. Men gillar att handdiska. Finns något meditativt över det.
Vid matbordet kan jag inte nog uppskatta min situation. Friheten. Lugnet. Det är tamefan fantatiskt alltsammans. Att känna sig lite trött och sen gå och lägga sig mitt på dan, göra det utan dåligt samvete, det är tamefan rikedom, sådan som inte går att köpa för pengar.
Pengar har jag inte många. Men huset är varmt och betalt. Räkningarna är betalda den här månaden liksom förra. Det har liksom blivit en vana det där också att logga in på internetbanken utan att beöva prioritera och kalkylera på riskerna med att inte betala alla räkningar för att det inte går. Ja, många år sedan nu det var så. Men konkursen 1992 kommer hänga med hela livet. Att mista allt. Att stå där själv. Att inse att det inte bara räcker med att arbeta och slita för att ta sig upp igen. Slavkontrakt och slavliv under så många år. Så långt, långt, långt bort det där att kunna lägga sig på soffan en vanlig torsdag i veckan och vila en stund.
Det där med pengar förresten. Att inte ha så många. Jag tycker det är OK. Inte ett öre kan man ta med sig när man dör. Och de som har och som jag känner mår ofta så dåligt hela tiden över att aktikurser inte år deras väg, att de inte förräntas som de skall, att de kan försvinna ut på vägar man inte tänkt sig. Ja de kan helt enkelt aldrig slappna av. Har man inga pengar, eller få, så behöver man ju inte de där bekymmren.
Att välja en bana som open source utvecklare är åsklart dumt om det är pengar man är ute efter. INte många gör stora pengar i vår värld. Möjligen håvar skribenter och föredragshållare in en del stålar. De som skriver och pratar om open source. Ja och någon liten check ramlar det ju fortfarande in. Bidragen. Nästan alltid kommer de där bidragen från anda länder. Men man har en annan vana i USA te.x att betala för sådant man gillar. Ja, fast man inte måste. Här är “open source” mest synonymt med “gratis”.
Men OK det också. Det här är en av de finaste saker som händer i vår tid. Tänk att folk av olika nationalitet och bakgrund tillsammans och utan vinning bygger upp avancerade system för att göra olika saker. Det finns inga hemligheter. Alla kan vara med. Alla kan förbättra och ändra. Det är temefan vackert. Ja och du som läser det här och tror detta inte berör dig lever säkert just denna första vinterdag dit helt vanlkiga liv och har kommit i kontakt med open source 100/200/300… olika gånger under bara denna dag utan att du ens vet om det. Lösningarna finns i allt. Hjältar kan vara tystlåtna typer som jobbar på också vettu.
Fast nu känner jag mig faktiskt rätt pigg. Borde man inte koda lite då kanske?
