Author: Åke Hedman

Jag sliter ut musiken ur mig. Drar ut varje ansats till melodi. Varje rim, varje stavelse i en existerande eller begynnande text. Allt skall bort, hur ont det än gör. Det som håller sig krampaktigt fast i synapser och inte vill släppa taget. Men jag är starkare. Drar hårdare. Förstör. Krossar. Förgör i ett tempo som inte ligger långt efter en rasande demon lössläppt i en nyöppnad Orreforsbutik där allt det vackra blir till glaskross.

Ackordföljder som sitter där i musklerna åker samma väg. Förhårdnaderna på fingrarna får mjukna över tiden men innan dess skall också det ofödda ut. Träs upp på glömskans trådrullar och kastas i soptunnan. Det gör ont. Men bit för bit försvinner musiken. Det är Söndag, Augusti 1978. Min sista dag som musiker. Imorgon börjar det andra livet. Kunskap om elementarpartiklar och molekyler skall snart fylla tomrummet. Den existens som jag tidigare sjöng om men nu försöker förstå och lära mig allt om. Algoritmer och elektroniska kretsar. Utforskandet av ljudet, vågorna och kvantpartiklarna.

Men fast tiden går står jag fortfarande där och gråter på konserterna. Vänder mig och ser ut över publiken med tårarna flödande. Känner att hålet, eller är det saknaden, finns kvar där inom mig. Försöker fylla det med mer arbete. Fler timmar. Mer kunskap. Och lyckas nästan. Ibland.

En gitarr som hänger där på väggen som inte är min. Cornelis gitarrist, Conny, försöker övertala. Men jag flyr hals över huvud. Kom nästan för nära igen och det gör ont. Nu har tystnaden vunnit. Nu är jag ingenjören. Kall, beräknande och känslomässigt död och gitarren, en annan nu, som inte heller är min, får hänga kvar där på väggen. Samla tidens damm.

Och så en liten grodd som solen, eller är det dom man litade på, brutalt bränner sönder sommaren 2003. Det sista av det oskuldsfulla, orörda som fanns kvar. Det som skulle finnas bevarat och obesudlat längst in, är borta. Men den ger sig aldrig riktigt den där grodden. Där bland allt det bortbrända och fula tittar den försiktigt upp igen. Som om den faktiskt trodde att det fanns en framtid. Jag är dock helt säker, och trygg i förvissningen, att på det skall klacken på en stövel äntligen slutgiltigt kunna sätta stopp!