Author: Åke Hedman
Categories
Företagande 2008
– 936 608 stycken småföretag i Sverige (<50).
– Drygt 99 procent av alla företag i Sverige.
– 535 121 personer jobbar i företag med <10 anställda.
– 1,1 miljoner anställda i småföretag totalt (<50).
– 2,4 miljoner anställda i storföretag (>200).
http://www.ff.se/sitespecific/foretagarforbundet/publication_files/2009_03_Sveriges_smaforetag.pdf
Det var 27 grader kallt när planet lyfte från Arlanda. Nu var vi äntligen här. Tjugosex grader varmt. Lite trötta efter flygresan, men som vi hade längtat. Kunde inte sova nu. Förra året hade vi inte kunnat åka för det hade varit så mycket jobb nu äntligen skulle vi stanna en hel månad här i värmen.
Vi hyrde en båt på samma ställe som förra gången. Vädret skulle vara fint så vi gav oss iväg direkt. Iväg till vårt ställe. Den där viken som vi av en slump hade hittat förra gången vi var här. Kritvit sand, det turkosa vatten och bara vi. Hit kom sällan andra. En timme med båt rakt ut i havet. Ut bland öarna. Förbi dom där öarna där alla andra fanns, ut till en av dom yttersta. Dom som kunde vara farliga när vädret slog om. Runda den avlånga ön, ta sig in i lagunen och sen in i viken. Den som fanns inkilad i kalkstenen som ett slott med höga torn där himlens alla stjärnor i den kolsvarta natten bildade tak. Nu på dagen med den blåaste blåa himmel utan ett moln med slottsväggar i grått- Här liksom bara för oss.
Cyklop, simfötter och snorkel med. Ankra upp. Kasta sig i. Inte så nog om det är med eller utan kläder. Simma bland mångfärgade osannolika fiskar i timmar. Tills huden veckar sig och nästan släpper. Motvilligt gå upp på på stranden och äta lite medhavd mat. Sträcka ut sig på en filt. Somna där i skuggan från dom höga klipporna. Dyka lite igen när man vaknat. Sväva där i drömvärlden några timmer till. Gå upp. Tända brasan där på stranden och sitta och titta på den stora röda solen som sänker sig ner i havet precis mellan klipporna. Mörkret. Nattljuden och så stjärnorna som framträder på himlen klarare än någon annanstans i världen. Bara sitta där och förundras bland krabborna som pilar fram på en strand på andra sidan jordklotet.
Ojdå drömde mig visst bort… det var ju i Los jag var… Men det skulle kunnat varit så…
Categories
Företagsutveckling
Tror någon på allvar att Larry Page och Sergey Brin ett halvår före den 27 september 1998 kunde gå in på en bank i Gävle och fått gensvar för sina tankar att bygga Google. Altavista har en total dominans på sökmotormarkanden (97% eller något sådant) och här kommer två finniga grabbar och säger att dom vill göra samma sak. Plocka marknadsandelar? Alltså ens få lite gensvar? Finns det någon som tror att Movexum eller någon av dom näringslivsorganisationer vi har i länet skulle nappa? Att Almi skulle jubla och investera? Att Vinnova skulle öppna plånboken? Att dom Svenska riskkapitalisterna skulle slåss om att investera? Att det ens skulle fungera i Sverige?
Sanningen är att dom där två finniga grabbarna i bästa fall skulle sluta som konsulter på något av dom etablerade “säkra” företagen för att överleva som alla andra med bra idéer i Sverige. Google skulle aldrig kunna utvecklas i Sverige. Punkt! Jag tycker det är sorgligt. I ett land som alltid toppar innovationsligorna per capita.
Men se på Skype. Se på Spotify säger du. Vilt viftande med båda händerna i luften. Vad är det som är så jävla Svenskt med dom företagen säger jag. Den första iden kanske. Pengarna och de internationella investerarna finns där från början. Det är bara att läsa vidare i årsrapporthögen så noterar man samma sak med de flesta andra hypade, hotta “Svenska” uppstickarföretagen. Antingen finns pengarna redan eller också är man redan internationellt etablerad. Jag säger inte att det är lätt ens då, bara lite lättare.
Så hur många av er tror att ni nu kan förutse vilka som kommer bli nästa stora företag i världen. Vi pratar alltså Apple, Microsoft, IBM, Google för att bara hålla oss inom min bransch. Några av er vet såklart. Det är ert jobb att låtsas göra det när ni sitter bakom era skinande skrivbord. Men ni har naturligtvis fel som jag och de flesta andra. Jag satt en gång på en föreläsning om nätverk i början av 90-talet. Det var Netbeui, Netware för hela slanten. En man reste sig och undrade vad föreläsaren trodde om tcp/ip och hela salen skrattade lite förläget. Vi vet alla vad som hände. Finns det ens Netbeui och Netware användare längre? Det är samma sak i alla branscher.
Det som är det sorgliga med er som “vet” är att ni aldrig erkänner det som oss andra. Jodå nog såg ni Internet komma. Men 92 såg man inte röken av er. Samma sak med mobiltelefoner och PC-datorer. När alla flugor redan sitter på sockerbiten ja då jävlar skall det satsas. Jämför appar idag. Ingen tjänar pengar på appar ändå är det den bästa affärsidé man kan ha. Jag har kanske missat något men för mig går det helt enkelt inte ihop.
Sanningen är att vi omöjligt kan bedöma andras affärsidéer. Det kan bara dom som själva sitter med dom göra. Dom vet hur hårt dom själva är beredda att jobba och hur beredda dom är att anpassa ide’ till verkliga affärsscenarier som i slutänden avgör. Det borde alltså vara människorna bakom vi borde bedöma.
Så vad skall man då svara Stina när hon kommer in och vill ha råd och finansiering om/av sin affärsidé’ om en presentshop när det redan finns tre i stan? Mitt svar är enkelt. Är hon beredd att offra allt så säg åt henne att köra. Precis som Larry och Sergey kommer hon att lyckas. Avgrunderna finns där och dom bör hon veta om. Men det är sådana som henne som vi behöver i samhället. Det finns bara ett begränsat antal dessutom av dom här människorna så när dom ramlar av banan måste vi lyfta upp dom igen och igen och igen. För det är dom som skapar jobben som de arbetslöses skylt “rätten till arbete” och “jobb åt alla” avser. Det är risktagare och spelare som skapar dom här jobben. Människor som jobbar +100 timmars veckor utan skyddsnät. Inte politiker, inte näringslivsutvecklare, inte företagsorganisationerna.
Categories
Medelmåttor
Just idag en sån där värdelös dag. En dag när man inte fått något alls gjort. Inte ens på låtsasjobbet. För en gamla o-coola gubbe från Los, som inte längre behövs, så spelar det väl egentligen ingen roll alls. En dag till har snart lagts till samlingarna av andra dagar i ett liv. Märks knappt i mängden. Man blev ju liksom inte popstjärna eller geni och såhär nu senare känns det ju ganska bra det också. En medelmåtta till bland alla andra medelmåttor. Ingen som tidningar, tv eller radio nämner ett ord om när man avslutar det här livet. Som för dom flesta av oss.
Dom där popstjärnedrömmarna man drömde när man var ung var ju inte så genomtänkta. Satt på ett fik i Östersund i helgen och njöt. Som popstjärna skulle det ha varit omöjligt. Tänkte på det när jag satt där och såg på människorna och blev ganska nöjd över min obetydlighet. Det man drömde om som ung skulle man betala för att slippa idag.
Geni då? Ja, visst hade det varit bra med lite speciella intellektuella gåvor. Att ha tänkt några banbrytande tankar i sitt liv. Att ha skrivit något fantastiskt som folk alltid kommer att bevara. Att ha skapat en ekvation som lever kvar tillsammans med ens namn. Men det har varit dåligt med samtliga av dessa också. Inte ens dom fyra grundkrafterna lyckades man förena. ;-/
Men livet halkar på ändå. Jag tror inte längre på att goda gärningar studsar tillbaks men försöker göra dom mot andra ändå. Även mot dom som är konstaterade svin. Jag har lärt mig att det är dom som stampar på, skiter i andra och tar för sig som är dom som hämtar hem spelet. Det kan låta bittert men så har det i alla fall sett ut i mitt liv och från mitt perspektiv. Jag kan bara hoppas att andra har upplevt livet på ett annat, mer rättvist, sätt.
Nu kan man gräva ner sig i allt det här. Tycka det är deppigt. Eller också kan man fortsätta och gå sin väg och se det stora i det lilla. Det är jag bra på. Känns lite som min läxa det här livet. För jag bär på något blått inom mig. Ett gråtande ensamt barn. Men också en vuxen, om än naiv, jävligt glad man som kan förundras över himlens färg, vindens ljud, havets brus och alla andra fantastiska små ting runt omkring oss varje dag, varje minut, varje sekund. Allt det där som inte hamnar i nyhetssändningarna. Precis det som jag försöker leva mitt eget liv i. Genom att göra det jag gör istället för att prata om att göra det. Ja, jag vet att det mesta av mina gärningar saknar värde för er. Det är naivt, dåligt och säkert värdelöst. Men aldrig för mig. Processen är målet. För just i detta jag gör finns jag till som människa och alla som fäller sina domar över resultaten kommer också dom, i nästan alla fall, bara sluta som simpla medelmåttor, precis som jag. I många fall utan att ens ha åstadkommit annat än åsikter om andras gärningar, och det, mina vänner, det är sorgligt. Riktigt sorgligt.
Categories