Author: Åke Hedman

Mobuntu blev till när hans far, Solen, penetrerade tidsväven och tände sitt ljus inne i hans mottagliga mor Universum. Det tog fyra miljarder år, sånär som på en dag, för honom att födas och när det så skedde kastade hans stolte far sitt ljus över honom och betraktade sin blinde son med stor stolthet. Hans mor var en frånvarande mor, men en mor som vi må förlåta för det eftersom hon ändå var urmodern och alltså ständigt i födslovärkar. Alltid närvarande men likafullt biljarder ljusår bort från dem hon älskade och älskades av.

Mobutu’s första år var svarta, blind som han var. Men ljuset som hans far så kärleksfullt öste över sin son värmde honom och fick honom att sakta vänja sig vid och förstå världen som omgav honom. De första miljontals åren fanns bara hans far och han. Värmen förenade de två. När han sedan mödosamt öppnade sina ögon upptäckte han sina syskon. Först de som var honom närmast. Merkurius, Venus och Mars. Sen de andra syskonen, Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus. Alla lika älskade av hans far som han själv. Han som ville ha sin fars kärlek bara för sig själv delade den i själva verket med andra. Hade alltid gjort det.

Avundsjukan, svartsjukan och det universella ursinnet grep Mobutu. Fyllde honom över bräddarna. Han började kastade eld omkring sig. Lät sitt heta svarta skinn koka i vilt raseri. Hans andedräkt blev unken, svavelfylld, och han skapade svarta sotiga moln omkring sig för att dölja sig för dom andra. Hans far och hans syskon betraktade allt detta med sorg i sina hjärtan men visste också att det bara var en fas i Mobutus liv. Tiden, inte dom, fick hantera detta.

De miljonerna åren gick som miljoner år går och som man förutsett lugnade Mobutu ner sig. Mobutu började uppskatta sina syskon. Glädjas över deras dans tillsammans med sin far och under några hundra miljoner år njöt han av allt detta nyfunna och bara gick upp i sin virvlande dans med sina syskon och en ständigt närvarande, värmande, beskyddande far. Tills kometen Lea kom in i hans liv.

Lea var gnistrande och vacker och hennes svans var som glittrande pärlemor. Hon förtrollade Mobutu och han älskade och fylldes av henne från det första ögonblicket han såg henne. Men Lea visste att hon var en som ständigt skulle vara utanför. Aldrig på riktigt höra till. Bara komma på besök till någon hon älskade i korta stunder och hon förklarade det för Mobuntu. Tvekade. Men hans kärlek förtrollade också henne. Kärleken gjorde dem snart blinda för sanningen och de gav sig hän i varandra den korta stund dom hade tillsammans. Älskade som inga någonsin tidigare älskat i universum. Njöt av allt hos varandra tills Lea till slut ändå var tvungen att ge sig av på sin ständiga resa. Utanförskapet. Innan hon gav sig av så gav hon honom månen som en kärleksgåva som ständigt skulle påminna honom om att hon till slut skulle komma tillbaks och älska honom igen. Så att han, liksom hon, aldrig skulle glömma deras kärlek. Och dom såg efter varandra tills Lea inte längre gick att se.

Då brast Mobutu i gråt. Han grät så att floder bildades. Floder som rann ner dalar och bildade sjöar. Sjöar som fylldes till bräden med hans tårar och bildade nya floder som rann vidare och till slut bildad vilda hav. Tills Mobutu inte hade några tårar kvar. Då hans far värmde hans tårar och skapade regn och moln som tröst för Mobutu. Lät floderna ständigt porla i ett evigt kretslopp av sorgsen musik. Mobutu blev en lysande blå diamant i universum i stället för den tidigare svarte, men han märkte det inte själv där han krampaktigt omfamnade månen och mindes sin älskade Lea. Månen, det kvinnliga, som hon lämnat efter sig. Som också drog honom till sig. Nästan hämtade vattnet och landet på hans yta över till sig i en evig omfamning för att minnas den stora kärleken mellan dom två. Han glömde aldrig.

Miljoner år gick. Haven var tomma. Landet var tomt. Himlen var tom. Mobutu ensam. Men Lea återvände. Ännu vackrare. Och hon såg på Mobutu och såg att också han var vackrare. Skimrande blå. Älskade ännu intensivare denna gång. Fyllde haven med liv. Fyllde bergen och dalarna med liv. Lät himlen få rörelse och liv. Startade livet. Det som är starkare än allt annat, med kärleken över att finnas till som den grundläggande sammanhållande kraften. Förundrades över allt detta och lät också livet, det skapade, dela denna förundran.

När Lea denna gång gav sig iväg visste Mobutu att hon skulle komma tillbaks, så han försjönk i djup meditation när hon inte längre syntes. Väntande till sin älskade åter skulle återvända och begrundande kärlekens mirakel i miljoner år tills de skulle förenade sig med honom i deras gemensamma intensiva kärlek. Han såg inte men anade att delar av honom förgjordes av dom som glömt allt detta. Som inte längre förstod att liv var kärlekens förlängning. Som istället var fyllda av girighet, hat och allt som var motsatsen till kärlek. Han lät dem hållas. Snart skulle Lea komma åter och då skulle inget kunna stå emot livet, kärleken och de goda krafterna som alltid segrade till slut. Så vist var universum ändå inrättat. Så han väntar…