Author: Åke Hedman

Hej, här kommer jag och mina hundra biljarder celler och är på ganska gott humör allihop. Dragspelaren med några färre ser upp lite förvånat där vid postlådan. Ja, det är bara några tiotalsmiljoner nere vid högra knäet som inte riktigt är med idag, fortsätter jag. Nån slags strejk för lägre vikt. Och så dom vid senilfläcken såklart. Dom som har gett upp och börjat hoppa av dom svikarna. Söker asyl hos frugan. Nu ler han dragspelaren. Inser att grannen nog till slut ändå har passerat gränsen.

Min granne dragspelaren är dock den snällaste människa jag någonsin träffat så han låter mig hållas en stund till där vid tidningslådan.

Sen har man ju liksom ett avtalet med dom 1000 biljarderna bakterier vi har i kroppen. Tio ggr fler än antalet männskliga celler kravlar dom omkring där på och inuti kroppen. Just om det är kravlar dom gör finns det ju olika åsikter om häver jag ur mig snabbt när dragspelaren höjer högra ögonbrynet och börjar klia sig. Mindre celler än dom männskliga har dom ju bakterierna. Så även om dom utgör tio gånger fler celler än de människan själv har så blir vikten bara en bråkdel. Två kilo eller något sådant. Dom flesta i tarmen men överallt annars också. 500-1000 olika typer. Det är en jäkla aktivitet även när man känner sig som lugnast och ensamast.

Nu har han hittat sin tidning dragspelaren. Och gör en ansatts att gå. Men jag har kommit igång nu så jag fortsätter.

Så där går man omkring med en hel värld som man liksom är kung i. Har ansvar för. Var och en av dom hör cellerna och bakterierna är ju liksom ett eget liv. Jag menar man vräker i sig en massa skit, sover för lite, motionerar för lite och plågar dom här vännerna på alla möjliga sätt. Inte underligt att dom protesterar ibland. Det är liksom underligt att dom inte protesterar oftare och mer.

Ja nu har han börjat gått iväg dragspelaren. Men jag höjer rösten. Är inte klar.

Och vad är det som egentligen händer när man dör. Ja hjärtat sluta slå men cellerna dom lever ju liksom vidare ett bra tag efter det. När “dör” man på riktigt egentligen. Är det när 50% av ens celler har gett upp eller när 25% gett upp. Vad tror du? Men dragspelaren är långt borta. Jag ser liksom ett lättat leeden när han stänger dörren och går in till sig och lämnar mig och mina 100 biljarder celler och mina 1000 biljarder bakterier för vidare funderingar där vid lådan.

http://www.answers.com/topic/bacteria-in-the-human-body#Bacteria

De flesta människor verkar leva med villfarelsen att det är när folk omkring en tycker det man gör är bra som man är på rätt väg. Min erfarenhet är den motsatta. Min första erfarenhet av det här var när jag som 22-åring bestämde mig för att börja plugga igen. Fabriken som jag jobbade på engagerade sig med all energi och kraft i det här. Aldrig har jag haft så många människor omkring mig som kände folk som blivit inlåsta på livstid på låst avdelning efter att ha börjat studera. Naturligtvis visade det sig, trotts alla råd om motsatsen och seriöst framviskade varningar, vara det bästa val jag gjort i mitt liv.

Jag har upplevt det här i allt från lärarrum till chefslounger sedan dess. Sanningen är att hade jag lyssnat på råd från kollegor och yrkesvägledare skulle jag gjort väldigt lite av det jag värdesätter i livet. Möjligen hade jag blivit rikare. Det vet jag inte. Men jag har sällan eller aldrig sett just “tjäna pengar” som den stora moroten. Om mitt livs bokslut nu skall baseras på mitt bankkonto så må jag sitta där och skämmas (men vara förhållandevis lycklig ändå) den dan då.

När en yrkesvägledare fick en av mina elever som ville läsa arkeologi att ge upp den tanken så blev jag riktigt förbannad. Händer rätt sällan. Jag har suttit och tittat på ansökningshandlingar som programmerare har skickat in och vet att om en av dom kommit från någon som också hade läst arkeologi så skulle den hamna i “tittamerpå” högen. Udda bakgrund och krokiga vägar till målet är ofta en större tillgång än rakt på målet vägar. Det tillför nästan alltid något extra till ett team eller en gemenskap. Samma som med människor. Att ha välartade människor som bara tuggar på som döda maskiner omkring sig är ju inget skoj. Nog skall det gnissla och levas om lite. Vara lite djupa dalar av svårmod och några okontrollerade himlasvävande ögonblick i livet. Dom som bara finns där om man vågar ta språnget och välja dom oknventionella som vänner.

Så när jag numera ger råd till människor så hoppas jag i smyg att dom gör precis tvärtom.