En död farsa har kan väl också förtjäna en tanke på farsdag. Han som fanns på morgonen men inte på eftermiddagen den där första fina vårdagen 2003. Dagen jag grät och grät och grät tills det inte fanns mer tårar att gråta. En farsa som kanske inte alltid var närvarande men som var så lik den jag själv blev till slut. Med intensiva eldar brinnande för det du var tvungen att få göra för att kunna överleva. Liksom jag idag.
En farsa uppväxt utan egen far. En farsa som blev föräldralös innan han ens nått tonåren. Han som ändå blev en som var trygg och visste vad han kunde, men som inuti, men bara synligt i glimtar för den som kom nära, nog fortfarande var det där lilla rädda barnet från förr. Min starka farsa. Ja, jag älskade dig. Var glad att jag fick lära känna dig på riktigt dom sista åren. Att vi kom varandra nära. Att jag vågade säga att jag älskade dig. Är glad att jag fick hjälpa dig att till slut komma närmare din far. Vet att den kreativa låga som brinner inom mig, ibland med hot om att förgöra, oftast som den största gåvan jag kunde fått, härstammar från dig.
Jag minns inte längre ljudet av din bil, doften av dina kläder, ljudet av din röst. Allt det där som var så tydligt i mina sinnen under hela min uppväxt och större delen av mitt vuxna liv. Jag har fotografier, några träfat du svarvat och tavlorna du målade som ung. Men jag minns dig och är så oändligt glad att just du blev min far.