Author: Åke Hedman

Marie Sk?odowska-Curie har födelsedag idag. Som fysikstudent i Uppsala på resa i Europa 1982, la jag och min dit-tvingade blivande fru en bukett röda rosor på hennes grav i Sceaux, där utanför Paris (idag flyttad till Panthéon i Paris). En naiv gest från en fysikstudent som ville förändra världen. En som senare besviken bara kunde finna karriärtävlan och falskspel i den akademiska världen och flydde den så fort han bara kunde.

Marie gjorde det hon brann för. Hade en far som såg och bejakade vad hon brann för och tur vid flera tillfällen att en del andra människor också underhöll den eld hon hade inom sig. Såg till att den brann lagom men också att den där elden aldrig slocknade. Jodå, hon fick Nobelpris också. Två stycken till och med. Fysik och Kemi. Men det var inte det som är hennes storhet för mig. Hon tvingade sig till att läsa naturvetenskapliga ämnen i Polen. Hon tog sig till Sorbonne och tvingade till sig att läsa fysik fast man inte fick det som kvinna. Hon forskade fast hon hade barn och alla krav det ställer på en kvinna. Gjorde sin grej trotts motstånd från alla. En enorm prestation. En kvinna som hyllades av sin samtid, och förtjänade det. Jag skulle ge mitt liv för att ha kunnat tjuvlyssna på hennes och Pierres diskussioner där i den lilla lägenheten på andra våningen i Paris under dom första åren. Jag kan se dom framför mig i sängen efter att ha älskat diskutera något fysikaliskt fenomen intensivt. Hängivenheten fanns där hos båda.

Det är inte i första hand som kvinna jag tänker på Marie utan som en människa som gjort något som är beundransvärt. Kön kommer i andra hand då. Det finns många sådana kvinnor i min världsbild. Dom flesta får inte priser som Marie. Men lika fullt är dom dom verkliga förebilderna som finns där ute för kvinnor men lika fullt för män.

Hade jag kunnat skulle jag köpt en bukett rosor och åkt till Panthéon idag och lägga den där. För att hedra en av dom stora människorna som levt i världen. Grattis Marie!

Som kund (eller är man klient?) hos arbetsförmedlingen upphör aldrig förvåningen. I min handlingsplan ingår att kontakta en arbetsförmedlare på telefon och berätta om de jobb jag sökt, hur det gått dvs om man kommit på någon intervju och så vidare. Imponerad av bemötandet vid dessa kontakter. Hittills mycket trevliga människor jag pratat med som kan läsa in sig på skärmen och ställa korrekta och relevanta frågor.

Men idag kom ett mail med ett tips på ett jobb efter samtalet.

För det första är det ett jobb som står i platsjournalen. Jodå jag läser den. Varje dag. Kan läsa. Så pass. Fast jag är 56 år. Imponerande eller hur?

Men sen är det ett IT-support jobb. Jaha. Har jag verkligen kompetens för det? Finns det något i min CV som tyder på det? Kan alla programmerare installera Windows och bygga datorer liksom. Kan alla finesser med MS Word, MS Excel och MS SQL Server. Ja tydligen. Det här med Elektronik och inbäddad programmering med en specialitet på systemprogramvara och kommunikationssystem och protokoll betyder inget. Slår mig att det kanske var dataintroduktionen på AF första dan som la grunden för denna nya kunskap.

Blir liksom besviken och nedstämd. Mer besviken än dom 50-60 nej jag hittills fått på jobb och ännu fler som inte svarat. Bryr man sig verkligen så lite om mig som person att man inte ens vet vad jag kan. Inte ens träffar i närheten när man rekommenderar ett jobb. En rekommendation på ren slentrian utan hjärna bakom kunde man ju låta datorn slumpvis skicka ut. Då hade man i alla fall inte tagit illa upp. Sorgligt är vad det är. Lämna mig i fred då helt och hållet istället.

Fick ju inte jobbet som chef för Närljus. Ett jobb som skulle ha varit verkligen kul att ta sig ann. En verkligen utmaning som en sån som jag går igång på. Men hade kanske inte förväntat mig att få det om jag skall vara ärlig. När man sen sökte en näringslivsutvecklar så sökte jag naturligtvis direkt. Det är just något i den stilen skulle jag gärna vilja jobba med. Hellre det än samma gamla programmering. Speciellt om det går att få i närområdet. Här jag vet hur det är att vara företagare. Fick dock “bad feelings” ganska snart och drog tillbaks min ansökan. Att jobba någonstans på en lägre position än den man ursprungligen sökt kommer aldrig att kännas bra i slutänden. Man skall lita på magkänslan det har jag lärt mig.

Är det någon som har koll på ett näringslivsjobb i Hälsingland eller i västra Dalarna så vet ni en som är intresserad här i Los. O-cool och gubbe men ganska snäll i alla fall. Efter jul lär jag väl utöka det området men inte ännu.

Solen har ännu inte hunnit värma världen utanför mitt fönster. Om solen nu orkar värma något alls den här tiden på året. Minus åtta där ute. Alltså under tio ner i byn. Den kalla luften rinner ner i dalgångarna som en flod av kalla trögflytande sammansatta atomer som vi människor bara anar. 78% kväve, 20% Syre, ädelgaser, väte, helium och koldioxid. En flod som omsluter oss och spolar bort det värmeälskande livet där ner i dalgången. Tar säkert ett språng där utför mördarbacken som den värsta ystra fors. Frigör sig från Brattberg. Vår kulle i världen.

En halv måne på himlen gör att inte ens hundarna, jakthundarna för älgjakterna, skäller denna morgon. Den lilla björken vid garaget är silverdraperad. Miljoner iskristaller har under natten fäst på den och ger nu liksom ett silverljus ifrån sig. Som om det silvriga kom från dess inre.

Ser jag mig om så är hela världen draperad i dessa iskristaller. Biljarder iskristaller. Gnistrande, levande när jag vrider huvudet för att ta in dom. Den gamla skolan likaså. Vår skola nu. Det gula är uppblandat med vita förgängliga ädelstenar vars kristaller bara kan ses just nu vid denna tid. Nu när solen kommer upp över horisonten men ännu inte värmer väggen. Allt detta synligt för den som vill och orkar ägna en extra minut, mer tar det inte, för att ta in det. Förundras över det lilla.

Högt, högt där uppe ett flygplan. Dit solen sedan länge når med full kraft. Kondensröken försvinner bara en bit efter planet. Vet inte vad det betyder. Kallt får jag för mig. Ser bara människorna där uppe inne i flygplanet för min inre syn. På väg någonstans. Kaffe på en bricka framför sig. Omedvetna om att de betraktas av en o-cool gubbe från Los på väg att hämta sin tidning. Lika bra är det. Somliga av oss existerar utan att bli betraktade.

Ingen rök från vår skorsten. Som det skall vara. Effektiv förbränning. Inne är det pelletsvarmt. Den varma tekoppen väntar. Jag tänder mitt ljus. Slår upp Svenska Dagbladet och och läser om alla dom stora i världen. Dom som till synes betyder något. Ser på mitt ljus och tar en klunk av min Earl Grey. Ganska nöjd ändå fast jag bara är en o-cool obetydlig gubbe i Los.

Det kan inte hjälpas. Just idag skulle jag kunna checka ut från det lilla hotellet i Sausalito. Ta vägen, ettan, söderut över Golden Gate bron in mot centrala San Francisco. Men inte stanna. Vara nöjd med gårdagens middag nere vid Fishermans Warf, inte hummer den här gången, men nästan, avnjuta bluesen på klubbarna alldeles där i närheten och spårvagnen som man inte tror skulle gå att bromsa men som går att bromsa mitt där i backen, som man överlevde turen med. Nej åka vidare. Genom San Francisco, ut ur San Francisco. Genom granplanteringarna med Disneygranar, varvade med vinodlingarna. Hur många som helst. Följa kustvägen. Ettan. En av världens vackraste vägar ner mot Los Angeles. Naturligtvis var man förutseende nog att hyra en öppen bil så caben åkte ner redan när man passerat Daly City. En berusande men helt alkoholfri färd med det väldiga Stilla havet på ena sidan med varma smekande vindar denna soliga dag och det motsägelsefulla USA på den andra med sin mix av allt som är bäst i världen och allt som är sämst i världen. En åtta under huven som mullrar och suger i sig bensin. Just idag denna resa är det inget som spelar någon roll. En sista gång eller ännu en gång göra det som måste göras för att locka fram leenden i vinternatten senare där hemma i Sverige. Leenden som utan denna resa skulle blivit tomma grimaser. Unna sig.

Sitter och leker gud. Skriver alltså. Det fina med det är att man kan låta människor leva och låta människor dö efter eget godtycke. Man kan göra dom här människorna lyckliga och man kan göra dom olyckliga. Placera dom där dom vill finnas och där dom inte vill finnas. Låta människorna uppleva djupaste kärlek och djupaste olycka.

Man kan knappast komma närmare att verkligen vara gud eller hur? Men det kräver naturligtvis ansvar också att sitta på den här positionen och ofta är det figurerna själva som bestämmer vilken väg dom skall gå. Dom som ingår i själva handlingen tar själva tag i sina liv och för det åt det håll som dom vill att det skall gå. Man kan inte undgå att tänka att kanske är det ändå verkligheten man dikterar där på det oskrivna arket. Kanske är det så att huvudpersonerna i en annan verklighet verkligen måste genomleva den berättelse man tycker sig skapa. Lite empati är alltså på sin plats när man sitter där och diktar ihop en verklighet och kontrollerar andra människors liv. Bara utifall.