Det är en sån där ingenting-händer-dag. Försöker spela in lite sång i studion men är fortfarande hes så det fungerar inget bra. Det blir inte så mycket annat. Sitter här mest och stirrar. Svarar på några mail från en Indisk kollega som är med i VSCP projektet, sotar pannan, plockar upp lite tvätt. Det är allt som sker idag. Sunday Bloody Sunday alltså.
Hej Åke!
Grattis, du har vunnit tredje pris i Återbrukshyttans tävling, ett presentkort värt 237 kr.
Presentkortet kommer med posten och kan utnyttjas vid köp direkt hos Återbrukshyttan eller beställning från Återbrukshyttan via telefon eller mejl.
Önskar dig en skön helg!
Vänlig hälsning
Anny Jernberg
www.aterbrukshyttan.se
anny@aterbrukshyttan.se
070-22 62 102
Det finns många underskattade artister i Sverige. Här är ännu ett exempel.
Jag brukar ge mig iväg från Facebok då och då efter som jag blir så trött på skiten. Så nu igen. Brukar dock krypa till korset igen efter en vecka eller så eftersom det är det enda sociala umgänge jag har för tillfället. Det är därför det blir så förbaskat sorgligt. Den här ytligheten blir det enda som finns kvar och jag hatar det. Men det är som det är.
Ja jag skriver ju här också. För några spammare som inte läser vad jag skriver utan vill få sina länkar högre upp på Googles sökningar. Må så vara. Orden fyller sitt syfte.
Hängt i soffan med frun i princip hela dagen. Doc Martin == bra feelgood serie. Fyra avsnitt med sovande på soffan där emellan (med förevändningen att jag skulle läsa en bok). Skönt med en sån dag då och då. Jag är oftast för rastlös för det. Tänker mig en vecka på stranden som rena tortyren. Men ibland är det just dom där riktigt slöa dagarna man behöver för att riktigt ladda batterierna igen. Bli sugen igen liksom.
Nu ett par whisky senare, och efter ännu mer feelgood i from av “Så mycket mera” och “Downtown Abbey” så känns det att det börjar räcka. Men först får man väl toppa en slitig dag med att läsa lite och sova mycket. La dolce vita i Los 2012.
Jag tänder det där allhelgonaljuset. Hemma det här året. Ser på den fladdrande lågan efter att den blivit tänd och tänker på alla som inte är med längre. Kära vänner. Föräldrar. Saknade släktingar. Listan blir längre för varje år. Det är nästan omöjligt att komma ihåg alla numera. Förr eller senare är man själv med på listan. Då är det andra som förhoppningsvis minns ens namn och gärningar när ett ljus tänks i novembermörkret.
Lägger till morsan till listan det här året. Känns extra såklart. Men minns också att det här är naturligt. Vi levande skall stå här och tänka på dom döda. Det är så dom lever vidare. Inom oss i våra tankar. I bästa fall rundas kanter av med åren och bara det goda sidorna finns kvar av dessa människor som under sin livstid också bara var människor. Som vi. Med fel och brister och goda sidor. Dom allra flesta förtjänar ändå det till slut. Att bli ihågkomna med värme. Som goda.
I värsta fall finns det saker som vi inte kan glömma. Personer som sårat oss. Som gått vägar som vi inte tycker om. Ibland finns hatet kvar inom oss. Som sår som äter och aldrig läker under ett helt liv. Sår som vi håller öppna och därmed låter det onda, det oönskade segra. Men vi vet sällan hur vi själva skulle gjort om vi gått i deras skor. Kanske skulle vi gjort samma saker. Vi kan aldrig veta. Får aldrig veta det. Bäst att förlåta. Låta såret läka och på så sätt gå vidare. Leta efter det goda där i det onda. Det som alltid finns där. Hålla fast vid det istället för det dåliga.
För så är världen beskaffad. Det finns ingenting som är bara ett. Allt är mer än så. Sammansatt. Gråtonerna och hela färgspektrat finns i allt. Sökande efter en jämnvikt som de flesta av oss bara kommer att närmar oss. Det är bara på film och i böcker som världen har tydliga motpoler bestående av goda och onda. I verkligheten är det bara vi. Människor som lever och försöker leva. Varelser med begränsningar och svagheter lika väl som med potential och styrkor.
Vi minns den här helgen. Det är bra. För det är på dom minnena, på giganters axlar, som vi bygger våra liv. Vår värld. Som andra senare skall bygga sina liv, långt, långt in i en framtid som vi inte vet ett endaste litet dugg om.