Author: Åke Hedman

Det är vid närmare femtio dom börjar dyka upp. Männen med för tighta brallor och paketet nogsamt hopplockat till vänster eller höger som tillsammans med den förhoppningsvis av byxorna sexiga rumpan skall utstråla sexighet a’la tjuren från Bronx. Magen kan dras in vid behov. Gärna något guld om halsen och åtminstone en guldklocka på handleden. Håret är kammat över den begynnande flinten och lite gele’ döljer det hårfäste som dragit sig tillbaka för att aldrig återvända. Eller varför inte den slöare hårvarianten. Helrakad, blankpolerad skalle. Skjortan är i alla fall uppknäppt en extra knapp för att visa ett manligt hårigt bröst. Gärna också med lite färg i håret, på de välansade ögonbrynen och på den obligatoriska mustaschen. Redo att stå där längst fram när Jill Johnsson spelar med en fortsatt kväll på stadshotellets dans.

Kvinnorna som börjar med smått desperata dekolletage ner mot upphissade, vissnande bröst. Som aldrig någonsin visat någon springa mellan brösten tidigare i livet. Då för att inte verka vulgär nu för att till varje pris fånga blickarna och leda dom rätt nu innan det är för sent. Färgat hår, gärna rostrött och en några decimeter upphissad kjol med de underliggande färgade tightsen över feta lår som förevändning för god smak. Bjärt färgade progressiva designglasögon inramar trötta ansikten med uppspärrade stirrande ögon där sminket och framförallt mängden av det tagit över framför stil och känsla. Unken andedräkt från krökta uttorkade munnar som gärna skrattar desperat högt och småflicksaktigt och med jämna mellanrum utbrister “gud vad kul vi har flickor”. Helst då och med en något högre frekvens – och volym – så fort man befinner sig på lokal. Helt enkelt en kvinna i medelåldern redo för att bli lite uppkåtand av Chipendales eller Ladies night med fortsatt kväll på stadshotellets dans.

Ja, jag bara observerar vad jag ser som gammal o-cool gubbe. Vi ägnar mycket tid åt sånt vi äldre män.Kan inte hjälpas. Har för mycket tid helt enkelt. Men vi dömer sällan. Nä, det gör vi inte. Vi kan tycka det är lite sorgligt men det är också allt.

Nordanvindar genom byn idag. En sån där dag när man skruvar upp alla element ett hack. Kanske två. Särskilt om man nu vill sitta där och fundera. Det finns mycket att fundera på i min ålder. För att inte tala om att minnas. Tack och lov så blir man mer och mer glömsk också. Mycket skit far ut ur huvudet och kommer förhoppningsvis aldrig tillbaks. Men det räcker gott att ha några få bra saker kvar. Det är underligt att det aldrig är dom där stora grejerna som stannar. Ni vet, första kyssen och sånt. Det som man kanske skulle förvänta sig. Istället kan jag minnas, eller rättare sagt se tydligt framför mig, och känna dofterna från, en sommareftermiddag liggandes på gräsmattan tittandes på dom molntussar som sakta rörde sig fram över himlen. Inget annat än att ligga där på gräsmattan men ändå kanske ett av dom lyckligaste och fullständiga ögonblicken i mitt liv. Känna förnöjsamhet över att bara få finnas till där i tiden en varm vacker sommardag utan större bekymmer i livet.

Men jag kan också minnas flera år en vecka före jul med femtio spänn på kontot. Oron över om man skall kunna köpa presenter till suktande barn och mat att fylla dignande julboard med. Kunder har inte alltid samma uppfattning om brådska i den tiden och kanske framförallt egna barn att köpa julklappar till och egna julbord att få dignande av mat. På något konstigt sätt har det alltid löst sig till slut. Med kreativitet och tur och en fru som alltid haft magiska förmågor att få till jular utav lite.

Ett år fanns det inte ens fakturabetalningar att förvänta så det såg extra nattsvart ut. Då ringde en Tysk snubbe tidigt på Lördagmorgonen. Han hade problem med installationen av sin produkt som innehöll en av mina komponenter. Kunde jag ta en taxi och flyga över under eftermiddagen. Jodå han betalade taxi till Arlanda från Los och flygbiljett. Det var kris. Jag bad att få återkomma. Vi ändrade tid till Söndag istället. Med 500 spänn på fickan, alla pengar vi lyckades skramla fram. En vecka före jul gav jag mig iväg till Tyskland till någon jag aldrig träffat förut. Nurnberg och den tyska mannen tog emot. Jag installerades i en tobaksaffär i ett rum bakom själva affären. Satt där dygnet runt i en vecka och löste problemet. Fri tillgång till godis, som kom plasthinksvis, och kakor, och litervis med starkt svart kaffe. Fick betalt med en bunt kontanter och kunde resa hem dagen före julafton. Jul det året också och det kändes extra skönt att kunna handla lego och dom andra obligatoriska leksakerna det året.

Dom svarta åren. År efter en konkurs som tog allt sitter naturligtvis kvar både i huvudet och känns i magen när det minns. Väntan på att få elektriciteten avstäng, få vattnet avstängt. Letande efter tio kronor att använda till kaffet på föräldramötet. För inte så många år sedan stod företagare helt utanför trygghetssystemen. Fråga mig jag vet hur det är. Att numera befinna mig inom det är den största tryggheten jag känt i mitt liv. Det finns så mycket avundsjuka på företagare som det går bra för. Man ser sällan den tid företagare lägger på sitt företag eller dom risker som finns med att vara företagare. Dom som går med skyltar “Arbete år alla” har helt enkelt noll koll varifrån arbete och välfärd har sitt ursprung.

Men en bild av metspön, två fiskesugna ungar och en i själen förnöjsam farsa på en sten vid någon av Los många sjöar med en sol som värmer och ljumma härliga vindar som krusar vattnets yta är ändå bilder jag hellre tar fram. Visst en gammal bil. Inga miljoner på kontot men räkningarna betalda. Mat på bordet. Hopp om ett liv dom närmaste veckorna. Svarta perioder har det goda med sig att det lär oss uppskatta det stora i det lilla. Att känna glädje över fågelsången den där morgonen vid ett öppet fönster eller lyckan här inombords med metspöet i hand vid en sjö mitt i skogen. När det här livet är slut är det i alla fall förnöjsamhetens läxa jag har lärt.

Fyra grader kallt när jag går ut och hämtar tidningen. Jacka på. Dragkedjan uppdragen ända upp till halsen. Första vintermorgonen. Inversionen ligger över dalen och röken från alla vedkaminer orkar inte riktigt upp i atmosfären. Det luktar skogsbrand med en dragning åt kokkaffe kokat på vedspis där ute. Inte helt oangenämt ändå. Tidningen har i alla fall lyckats ta sig hit idag. Kalla dagar och snöiga dagar är det inte alltid så. Inget som irriterar men som man konstaterar. Solen är på väg upp där bakom berget där Ryssar och Asiater sett den före mig. Blir röd innan dess strålar träffar marken kring vårt hus. Rökpartiklarna skickar de blåa och ultravioletta till andra för att dom skall kunna förundras över en klarblå himmel just nu någon annanstans. Här är den sådär ljust kallblå. Men solen lovar en vacker dag med luft som är ny och inte känner unkenhet och sträcker sig hela vägen upp mot stjärnorna.

Jag går runt en isfläck men halkar ändå till lite på väg tillbaks. Vid fågelbordet är det nästan tomt. Kanske är det skiftbyte där helt enkelt. Dom kommer i perioder fåglarna. I grupper. Någon har planerat vilka som kall ha mat vid bestämda tidsluckor under dan verkar det som. Oklart vem. Kanske hackspetten. Han som väckte mig imorse med sitt hamrande på sovrumsväggen. Han flyger inte ens när jag stiger upp och knackar tillbaks på andra sidan. Verkar bara bli mer upphetsad över möjlig föda dold där i husets vägg. Så vi står där och knacka till varann ett tag. Kanske förstår han vad jag knackar fram för budskap, själv är jag omedveten om det och förundras bara av att ha honom några decimeter från min hand.

Jag sätter på tekokaren. Här får kaffe vänta till mitt på dan. Har blivit känslig på gamla dar. Tar min Svenska Dagbladet och en ostmacka. Ser att en koltrast – som borde vara söderut nu – tittar hungrigt på anordningarna utanför fönstret som enda gäst vid fågelbordet. Inte mycket mask idag. Läser om det Amerikanska valet. Vi är tydligen oerhört intresserade av just det valet här i Sverige. Bläddrar färbi. Läser om det lilla istället. Människorna och deras gärningar och ibland ogärningar. En ny dag har börjat. Bra tycker jag. Jag kräver inte mer.

Perfektion. Jag hör det från olika håll runt omkring mig. Han eller hon strävar efter perfektion. Ofta då i meningen “till skillnad från dig din klåpare”. OK, jag kan ta det. Jag har för länge sedan lärt mig att ingenting jag någonsin kommer att göra kommer att bli i närheten av perfekt. Jag vet också att ingen annan levande eller död människa heller kommer att åstadkomma det perfekta “vad det nu är”. Det är nämligen omöjligt att nå perfektion. Omöjligt att ens komma i närheten av perfektion. I alla fall om man nu inte är gud. Jag antar att han/hon/den borde kunna skapa det perfekta. Vi andra får snällt nöja oss med det mediokra. Det är bra så!

Så du som sitter och skriver på den där boken som skall bli bättre än alla andra böcker. Den perfekta boken. Sänk kraven lille vän och se till att den kommer ut istället. Shakespeare och Strindberg och hela bunten har brister som gjort dem till just det dom är. Till och med dom idag kulturupphöjda omvärderas imorgon. Allihop skulle ge en månad av sina liv för att få en chans att ändra den där meningen i stycke åtta i kapitel 5.

Du som sitter och skriver låt efter låt, text efter text och letar det perfekta ljudet, orden, soundet. Bestäm vad det är du vill nå och stanna där. Det räcker. Hur mycket du än jobbar och hur bra det än låter idag så kommer du att hitta felaktigheter om du lyssnar på ditt verk om ett år eller två. I alla fall om du utvecklas. Gör du klar saker så gör du antagligen också det.

Du som letar den perfekta partnern inse att tiden främjar andra värden. Det finns ingen perfekt partner. Kommer aldrig att finnas.

osv, osv, osv, osv osv, osv, osv, osv.

Världen byggdes av dom som levererade. Mediokra saker, men levererade!