Author: Åke Hedman

Nu är Karin, och därmed även jag,  en fri människa igen. Konkursen är förd till historien. Nu glömmer vi den och går vidare!

Jag har alltid varit tekniskt intresserad. Ingen av mina leksaker har ungått den lille teknikerns behov av att undersöka och förstå. Jag har också alltid varit intresserad av människor. Tycker helt enkelt om människor, Att höra om deras erfarenheter. Veta mer om deras liv. Se dom.

En förbannelse alltså!

Att stå mitt emellan. Att vara varken eller. För båda kan man inte vara. Så säger normen. Den som vill sätta etikett på allt.

Jag vet inte om de är Ã¥ldern eller om jag har fÃ¥tt nÃ¥gon slags neurologisk sjukdom som kommer smygande.  Jag fÃ¥r nämligen svÃ¥rare och svÃ¥rare att skriva pÃ¥ ett tangentbord. Typiskt exempel är att hjärnan säger skriv “OCH” och sedan delar upp det “O” till höger fingar, “C” till vänster fingar, “H” till höger fingrar. Allt för ofta  kommer detta ut som “OHC”. Verkar alltsÃ¥ som min hjärna av nÃ¥gon anledning tror att min vänsterhand har utfört jobbet att skriva sitt “C”  och därför bara matar pÃ¥ med ett “H” ocksÃ¥ innan vänstern är klar. Jäkligt irriterande eftersom jag inte kan skriva sÃ¥ fort som vanligt.  Händer ocksÃ¥ vi dubbelslag som “tt” etc. Det här har kommit krypande under nÃ¥gra Ã¥r. Hade det varit hastigt pÃ¥kommet skulle jag misstänkt en stroke men som sajt verkar det komma lÃ¥ngsamt. Anar ocksÃ¥ en svagare vänster ibland. Utan godtagbar förklaring.

Kanske kan det ha med att jag var vänsterhänt när jag började skolan men fick träna bort det och får börja betala priset för det nu eller så är det som sagt något som händer efter femtio. Kanske helt enkelt också en taskig tangentbordsteknik. Ingen korrekt skrivmaskinsplacering av fingrarna som används här inte.

Lösningen är helt enkelt att skriva lÃ¥ngsammare som min äldste son mycket riktigt pÃ¥pekade. Hjärnan är väl snabbare än den Ã¥ldrande kroppen kanske…

Karin började jobba på Fritis idag. Lite nervös naturlgtvis såhär första dan. Men det kommer att bli bra. Hon är både duktig och uppfinningsrik så jag vet att hon kommer att bli ett tillskott till verksamheten där.

Själv är jag fortfarande arbetslös eller “arbetssökande” som man skall använda numera. Nu börjar den resan lite mer pÃ¥ allvar ocksÃ¥. Har ju inte varit sÃ¥ mÃ¥nga pÃ¥ jobbet under sommaren sÃ¥ det har varit lite svÃ¥rare att fÃ¥ kontakt med folk.  Antar jag kan förvänta mig en ökad skörd av “Tack för visat intresse…” denna vecka.

Har sökt ett jobb i Orsa vilket naturligtvis skulle ligga lämpligt till. Skulle kunna ge en del för att fÃ¥ den närheten. Verkar dessutom vara intressant. Men jag törs inte ha för stora förhoppningar. Det jag i första hand önskar mig, om man nu skall titta pÃ¥ ett programmerarjobb eller arkitektjobb, är att det är produktinriktat. Tycker det är sÃ¥ jäkla trÃ¥kigt med rena konsultjobb där man bara skall utföra det som andra redan har tänkt klart. Där är det nästan alltid en nackel att det poppar upp ide’er i huvudet pÃ¥ en. HÃ¥ll tyst och kodea!

Men egentligen spelar det väl ingen roll var jag får jobb. Inga större problem att ligga ute under veckorna egentligen även om det inte är ett helt vettigt liv. Men bor man i Loos så gör man.

Prutt prutt!

Igår var vi ned till Söderhamnshållet och handlade lite inför Niklas Uppsala boende. Jag har en moster som har bott på ett äldreboende i Arbrå under många år efter en svår stroke som vi tänkte passa på att söka upp. Vi hittade henne. Ovanligt pigg för dagen och bestämde oss för att åka och hämta min morsa som bor på ett äldreboende i Edsbyn så att dom fick träffas. Sagt och gjort. Dom två fick mötas. Kanske en sista gång man vet inte i deras ålder.

Min mor har tilltagande senilitet, som jag berättat om här tidigare och min moster Rut är svårt märkt av sin stroke så det blev inte mycket kommunikation. Rut var nu trött och orkade knapp hålla sig vaken men man kunde tydligt se att hon reagerade på vissa namn och annat med igenkännande men så små sublima saker ser naturligtvis inte min morsa i sitt tillstånd. Så för henne var det nog en syster som inte fanns med oss längre. Man fick lust att slå något hårt i huvudet på henne när hon pratade om min moster som om hon inte fanns med oss. Men man fick naturligtvis hejda sig både när det gäller verbalt och fysiskt våld. Blev ändå rätt lyckat även om morsan inte har ett enda minne av det hela idag.

En fördel med att ha en senil mor är annars att man kan upprepa samma sak mÃ¥nga gÃ¥nger och det blir en lika stor succe’ varje gÃ¥ng. Ett säkert trick vi brukar köra är att Ã¥ka med bilen till Ämnebo, strax utanför Edsbyn, där hon växte upp. Hon minns ju alldrig den senaste turen sÃ¥ för henne blir det alltid den första turen pÃ¥ en lÃ¥ng tid. Till stor glädje. Det roliga är ocksÃ¥ att hon minns massor av namn, gÃ¥rdar och saker som hänt kristallklart under dom här turerna. Nu kan man naturligtvis argumentera att det inte är nÃ¥gon mening eftersom hon normalt glömt den här turen en timme efter att man gjort den. Men jag tror ändÃ¥ att nÃ¥gonstans i kroppssystemet finns det kvar. Om inte annat i from av nÃ¥gra positiva endorfiner som dröjer sig kvar en stund och sprider lugn eller välbefinnande.

Men man blir trött av sånt här. Helt slut faktiskt.

Från doktor Klimkes horisont av Håkan Nesser

En mycket läsvärd novellsamling av Håkan Nesser. Mycket bra! Gillar den kompakta formen som novellformen ger en en historia.