Ni som känner mig vet att jag när jag först får tag i en låt så är jag expert på att spela sönder den. Brukar kunna gå non-stop under några dagar till de omkringvarandes förskräckelse.
De senaste dagarna har Madonna’s, 4 Minutes gÃ¥tt i mp3 spelaren. Vilken lÃ¥t! Vilken produktion! SÃ¥ jäkla bra! Ett tydligt exempel pÃ¥ att det är det enkla som är det geniala.
Hade länge svårt för Madonna eftersom hon trotts allt är en konstruerad artist men efter att ja hört hennes version på American Pie blev jag såld. Det är ingen sopa som lyckas med en sådan verison. Det är bara att erkänna.
Processen att gå från att upptäcka en låt, assimilera den med hela kroppen till att inte orka lyssna på den är farcinerande. Ni vet man hör en låt och tycker inte det är något märkvärdigt med den, man hör den en gång till och undrar om den kanske är rätt skaplig och sen tredje gången så sitter den av sig själv i huvudet och man har nästan ett fysiskt behov av att höra den igen.
I mitt fall sÃ¥ nÃ¥r alltsÃ¥ det här att “höra den igen” extrema proportioner eftersom jag kan lyssna pÃ¥ den i tre dagar kontinuerligt innan jag tröttnar. Men varför tröttnar man till slut? Och varför gillar man inte lÃ¥tarna första gÃ¥ngen man hör dom. Anar att i det svaret finns en förklaring till hur vi människor egentligen fungerar. Den som sitter pÃ¥ den kunskapen kan antagligen ganska enekelt kontrollera oss andra.
Nu mÃ¥ste jag nog lyssna nÃ¥gra gÃ¥nger till….
