Author: Åke Hedman

Tur har vi alla någon gång i livet. Jag vet att det ibland inte alltid känns så men på något vis så är det ändå så.

Den gång i mitt liv när jag hade mitt största turögonblick var nog på 70-talet, troligen 1976. Vi stod och tränande med bandet en eftermiddag. Vi brukade alltid ha ett gäng som hängde runt oss och som fick vara där eftersom dom utförde en del ärenden som att köpa korv och så.

Den här lördagen hade jag precis varit ned till Bollnäs på systemet och köpt en låda Löwenbrau öl. Den låg kvar på baksätet i min vita Volvo Amazon. När eftermiddagen började närma sig så kändes det som det var dags att öppna en öl och jag skickade därför ut en av roddarna för att hämta en flaska i bilen. Efter ett tag kom han tillbaks utan flaska.

РDet finns inga ̦l i bilen. Det finns bara whiskey.

Dumjävel tänkte man väl ungefär. Kan inte skilja på en Löwenbrau och en Whiskey flaska.

Så när det var dags för en paus så fick man ta det långa benet före och masa sig ut själv för att hämta en öl. Det visar sig då att roddaren hade haft rätt. Löwenbrau lådan var fylld med 24 st VAT 69 12-årig Whiskey. Någon anställd hade antagligen tänkt ut ett billigt sätt att förse sig med whiskey men lådan hade gått till mig istället.

Det blev mycket whiskey veckorna efter….

Tur 2

För några veckor sedan på väg från Mora uppför Orsa backarna ut mot finnskogarna. En långtradare framför oss och vi möter tre andra långtrader.

Den förtsta långtradarna åker förbi oss. Den andra långtradarens hytt passerar oss när släpet på hans bil skär ned i diket på hans höger sida. Föraren gör antagligen en manöver eller också sker det av sig själv men släpets bakände hoppar upp, lite snett, igen på vägbanan. Under några sekunder väntar man sig att det skall välta och komma rakt mot oss. Jag är precis på väg att självmant styra ned i diket. Turligt nog styr släpet upp sig ock ekipaget rättar upp sig. Frugan och jag sitter kallsvettiga och eftertänksamma i flera mil efteråt.

Vad skulle ha hänt om släppet inte styrt upp sig? LÃ¥ngtradaren som kom efter skulle definitivt inte heller ha kunnat stanna. LÃ¥g högst 10 meter efter släpet. Hade det funnits en chans att överleva…. Tur var det i alla fall att inget hände och vi slapp svaret pÃ¥ dom frÃ¥gorna.

Kan inte riktigt släppa detta med sjukhusvistelsen. Första gÃ¥ngen livet för mig och dÃ¥ det kanske inte är sÃ¥ konstigt att mÃ¥nga intryck stannade kvar. Som jag skrev tidigare sÃ¥ var det tvättandet av min inte allt för atletiska kropp av de unga “syrrorna” som kanske satte sig mest. Klar tvÃ¥a pÃ¥ upplevelselistan kommer morfinet.

Före operationen pÃ¥ Fredag morgon satte man nÃ¥got som hette “Örebro-blandningen” och som effektivt slog ut känseln i hela armen och sedan skulle fungera som smärtlindring efter att jag vaknat efter narkosen. Detta fungerade helt otroligt bra. Inga smärtor förrän mot kvällen. Det var dÃ¥ som syrrorna plockade fram morfinet. Nu pumpade man in morfin med ungefär tvÃ¥ timmars mellanrum. Fungerade ocksÃ¥ bra och jag var i princip smärtfri. Ja det kanske är en överdrift men ingen större fara var det i alla fall. Hursomhelst sÃ¥ tyckte man att dosen jag fick var för liten och den ökades upp pÃ¥ Lördag morgon. Hade känt tidigare att jag fÃ¥tt lite hjärtklappning av sprutorna men pÃ¥ lördagkväll vid sju Ã¥tta tiden sÃ¥ började hjärtat banka onödigt hÃ¥rt. Det var väl helt OK om inte frekvensen ocksÃ¥ hade ökat. Fortare och fortare och fortare gick det och sedan slutade det ticka och det börjar sprida sig en tryckkänsla övert mellangärdet. Nu blir jag ordentligt rädd och trycker pÃ¥ “larmknappen” och i samma veva börjar det ticka igen i bröstet. När sköterskan kommer sÃ¥ är ju allt lugnt igen men ordentligt rädd blev jag.

På kvällen var det Stadsfesten och Smalare än Tord spelar. Kanonbar band förresten! Ljudet var ganska bra upp till sjukhuset även om gitarrerna gick bort ganska mycket och sången blåste bort ibland. Vid tolvtiden blundade jag till lite och det var då jag först upptäckte det. Så fort jag blundade så såg jag en kopia av rummet i den riktning jag tittade och snabbt började allt i rummet upplösas, röra på sig, kräla fram på väggarna. Detta samtidigt som det hela fick skarpa färger. Jag lovar att man öppnar ögonen snabbt efter något sådant. Turligt nog så blev världen normal igen i samma sekund som man öppnade ögonen men så fort man blundade så var det samma visa igen. Det blev inget mer sovande den natten och inge mer morfin heller. Framåt tolv dan efter var det enda som återstod skarpa färger och på eftermiddagen gick det att sova en stund igen.

En morfinöverdos var det berättade man för mig. BÃ¥de “hjärtproblemet” och hallucinationerna var typiska symptom. Jag lovar att jag inte för mitt liv kan förstÃ¥ hur nÃ¥gon kan utsätta sig för nÃ¥got som detta frivilligt. För mig var det i alla fall bara skrämmande även om scenerierna och färgerna var bÃ¥de farcinerande och vackra.

Till saken hör ocksÃ¥ att en av sköterskerna som skulle gÃ¥ pÃ¥ stadsfesten “lovade” att “ta micken och hälsa till oss sjuklingar” och jag hörde tydligt när Tord och co spelade en önskelÃ¥t och hälsade till nÃ¥gon som var sjuk. Jag var därför rätt säker pÃ¥ att den här sköterskan, trotts att det ursprungligen bara var ett skämt, hade skickat en hälsning. När hon sedan kom pÃ¥ morgonen sÃ¥ hade hon natuligtvis inte gjort nÃ¥got sÃ¥dant. Och jag som redan haft en jobbig natt började fundera en del över min verklighetsuppfattning. Var det verkligen verkligheten jag sett och hört när jag inte blundade under natten? SÃ¥ jag frÃ¥gade om hon minns att dom hälsat och spelat en önskkelÃ¥t för nÃ¥gon? Nä det hade hon inte sett. Hade hon hört den där pavarotti-grejen dom körde? Nä det hade hon inte heller. hmmm…
PÃ¥ Det här stadiet sÃ¥ tvivlade jag starkt pÃ¥ hur min verklighetsuppfattning varit under natten och trotts att jag var rätt säker pÃ¥ upplevelserna fanns det nu ett starkt tvivel. SÃ¥ starkt att jag var tvungen att skriva till bandet och frÃ¥ga sÃ¥ fort jag kom hem. Dom fick säkert det underligaste mail dom nÃ¥gonsin fÃ¥tt den dagen…. Hursomhelst sÃ¥ visade det sig att dom tvÃ¥ gÃ¥nger hade spelat önskelÃ¥tar frÃ¥n puubliken under kvällen och en gÃ¥ng hälsat till nÃ¥gon som var sjuk, okänt vem. Dessutom ingick ett pavarotti nummer i deras reportoar. Oj sÃ¥ skönt det beskedet var. Jag kunde lita pÃ¥ mina sinnen trotts överdosen. Hur mycket sköterskan hade druckit under kvällen förtäljer inte historien….

Måndagen den 23 Juli på vår dagliga promenad lyckades jag ramla när jag snubblade på en sten. Låg länge där på skogsvägen och vi funderade på om vi skulle ringa ambulans eller försöka ta oss hem igen för egen maskin. Med uppbådande av alla krafter och en trädklyka tog vi oss tillbaks till bilen. På något sätt lyckads vi också ta oss hem med mig styrande och gasande och Karin växlandes.

Kvällen tillbringad jag på Hudiksvalls sjukhus som till slut konstaterade en bruten överarm på högers sida. En slynga och värktabletter och sedan hemtransport. Man gör tydligen inget åt brott på överarmen. Natten tillbringades sittandes i en soffa. Max en timmes sömn mycket värk.

Nästa dag ringde man frÃ¥n sjukhuset igen. Man ville att jag skulle Ã¥ka in igen. Nu visade sig att förutom brottet pÃ¥ överarmen hade kulan i axeln gÃ¥tt i fyra delar och hela axeln hade ramlat ur led bakÃ¥t. En typisk motorcykelskada sa man. Inte illa för nÃ¥gon som bara var ute och gick. Blev inlagd och opererades fredagen den 27’e. Ny led, rostfri och fin, i höger axel. LÃ¥g kvar till mÃ¥ndagen efter. Upplevde bÃ¥de morfinöverdos med gula och gröna ormar krypande efter väggarna och att bli tvättad av tjugoÃ¥riga sköterskor. Pinsamt är det minsta man kan säga. Bestämde mig för att se det hela som ett scenuppträdande – the show must go on – och sen gick det bra. Inte ens rosa kalsonger fick mig att tappa modet efter det.

Blev hursomhelst mycket väl omhändertagen av flickorna på avdelning 6. Bättre kan det inte bli. Skönt var det trotts det att få komma hem till sitt eget igen. Sjukhusmijön är inte direkt uppmuntrande!

Nu har jag varit hemma ett tag. Käkar starka värktabletter och har svårt att sova så jag är tött nästan hela tiden. Armen och axeln fungerar lite bättre för varje dag och nu idag har jag kunnat jobba i princip hela dagen. Inte helt effektivt, vänster arm på tangentbordet och höger på musen, men det går.

Gitarrspelande fungerar inte alls. Oj vad jag längtas efter det. Det och att kunna sträcka armarna över huvudet igen…

Höjdar boot CD för den krachade datorn. http://www.hiren.info/

Ett mÃ¥ste i alla fall för den som äger en Acer…… 🙁

Torrent is here

Det kommande året (skolåret) är ett år för funderingar över framtiden. Att bli kvar i Loos, att dö här, eller att flytta någon annastans. Nästa år går nämligen yngste sonen ut nian och det är dags att flytta iväg till något gymnasie i landet för hans del. Låter som om det bli Uppsala också för honom precis som storbrorsan men det återstår att se.

För oss innebär detta att vi helt med mycket större lätthet kan röra oss. Vi har ju egentligen inga band hit alls även om farfarsfar blev nybyggare här och farfar föddes här och farsan skaffade stuga här. Egentligen är enda bindningen huset som vi verkligen älskar. Detta i sig retar mig eftersom jag inte alls gillar att känna ett sÃ¥dant beroende. Jag är och har alltid varit nÃ¥gon som tycker hemma är där “hatten finns”.

Men som sagt för övrigt finns inte mycket som binder oss hit. Inte för barnen heller tror jag. Dom vill bort härifrån så fort det går. Något jag tycker känns vettigt. Skulle dom någon gång känna en önskan att flytta ut igen i framtiden så finns det inget som hindrar det.

Under de senaste Ã¥ren har vi försökt ignorera bypolitiken och bara koncentrerat oss pÃ¥ det egna företagen. Skall man stanna sÃ¥ gÃ¥r nog inte det längre om man inte om och om igen skall känna en stor frustration över den nuvarande utvecklingen. Denna vilja att bevara allt som det var och aldrig aldrig nÃ¥gonsin kunna tänka framÃ¥t mÃ¥ste brytas till vilket pris som helst i sÃ¥fall. Vi som vill blicka frammÃ¥t mÃ¥ste ta makten i föreningar och byarÃ¥d och dom som lever efter tesen att “inget gÃ¥r” mÃ¥ste skickas hem till TV apparaterna. Tyvärr är vi sÃ¥ fÃ¥ att en sÃ¥dan strid skulle bli mycket jobbig. För det handlar verkligen om en strid. Ork finnes???…
Det enklaste vore att flytta till Edsbyn igen. Edsbyn som jag längtad så oerhört att komma bort ifrån och tillslut vekligen kom bort ifrån också. Men i Edsbyn har jag ett nätverk med människor jag känner och livet skulle bli mycket enklare på många sätt. Brorsan har precis bestämt sig för att flyttdir. Dom har precis sålt huset här uppe men skall ha en stuga kvar.

Att flytta till Edsbyn skulle samtidigt vara ett nederlag kanske speciellt när det finns så många andra ställen som det vore spännande att flytta till. Men hur det än är så krävs det lite tanke. Flyttar man nu så är det antagligen sista gången. Dit där man flyttar skalll man leva resten av sitt liv. Där skall man bli gammal och dö. Ja eller inte allt för gammal heller om det vill sig illa.

Den som lever fÃ¥r se…

Jag har äntligen kommt igÃ¥ng med att skriva musik igen. Det är frugans gamla hÃ¥rdspelade (vi pratar centimetrar mellan strängar och grepp-brädan) nylonsträngande som fÃ¥tt igÃ¥ng mig igen. Blir lugna saker lÃ¥ngt frÃ¥n hÃ¥rdrocken. Det sista tvÃ¥ lÃ¥tar jag gjorde innan jag la av med musiken 1977, “Svalan” och “Flickor”, har jag ocksÃ¥ nästan fÃ¥tt klara. Tog alltsÃ¥ +25 Ã¥r!. En ny som har arbetsnamnet “den ensamme mannen” och en annan som heter “trist” är pÃ¥ gÃ¥ng.

Nu är det bara ett firewireljudkort och en stålsträngad akustisk gura som saknas sen skall ni få höra dom också.

Fattar faktiskt inte hur jag kunna hÃ¥lla mig frÃ¥n att spela i sÃ¥ mÃ¥nga Ã¥r. Ända sedan 1977…. Nu kan jag sätta mig vid nio tiden pÃ¥ kvällen i studion och klinka och innan jag ens hinner blinka sÃ¥ är klockan lÃ¥ngt över tolv. Försvinner verkligen i detta. Det är sÃ¥ roligt och jag har sÃ¥ mÃ¥nga lÃ¥tar som vill ut känns det som.

Jag har ju faktiskt en egen studio. Har haft i mÃ¥nga Ã¥r. Ja i alla fall ett rum som kallas sÃ¥ eller snarare tvÃ¥ eftersom det är ett “kontrollrum ocksÃ¥. Tyvärr har jag ju ingen utrustning annat än instrument (som till större delen är mina söners) sÃ¥ det är lite svÃ¥rt att fÃ¥ till inspelningar men det kommer….

Ärvde förreesten ett dragspel av min farbror för en tid sedan. Oj va svårt det är. Men jag skall nog få häng på det till slut. Har köpt en bok. En el-harpa följde med också från samme farbror. Skitkul!