Från 116 kg -> 113.4 kg. Nöjd den här veckan. Lite för snabb nedgång kanske. Ett kilo per vecka får räcka. Men nu är vi på väg. Måste nog komma till 110 innan man når nivån som gör det omöjligt att sluta eftersom man inte vill förlora den instats man gjort.
Receptet är
РIngen godis/fikabr̦d.
– Mindre mackor.
– Dricka vatten.
Knappa PÃ¥*
/Ake
Hårddisken på min windows maskin packade ihop i natt. Pust fräs och pust fräs igen. Inte mycket information förlorad (tror jag). I alla fall inte om disksynkningarna har fungerat som de skall men det tar ändå mer än en dag att få igång allt igen.
Beställa disk gjorde jag direkt men bor man i Los så tar det ju någon dag att få hem den. Har testat att installera Windows på någon av dom äldre diskar som ligger och skräpar men ingen av dem jag testat hittils har riktigt verkat trivas med en situation där dom skall börja arbeta igen efter en längre tids vila. Hoppet just nu står till yngsta sonen. Kan han klara sig utan sin dator några dagar så att jag kan låna hans disk!?
Knappa PÃ¥*
/Ake
Svänger rätt mycket i att trivas eller inte trivas med att bo i Los (eller Loos som alla skriver här). Men det är några gånger jag förstår att jag egentligen uppskattar det vi har här oerhört. Idag, dagsfärska björnspår på promenadrundan bara några hundra meter från huset. Att veta att björn, lo och annat vilt finns alldeles utanför knuten och iakttar oss känns väldigt stimulerande. Oftast ser vi bara spåren efter dem men ibland får vi också närkontakt och känner vördnad och respekt för varandra.
Den andra gången jag inser det verkliga värdet med at bo såhär är när man befinner sig vid en sjö. Mitt i skogen. Ensam. Inte en människa inom varken syn- eller hör- håll. Bara naturen och en själv. Jag vet inte om det är för att man sysslar med tekniska (och torra) ting annars som gör detta så enormt. Kanske alla känner så. Kanske är det en primitiv känsla från urminnes tider som kommer tillbaks till medvetandet. Samma som många av dom som jagar också känner.
Det inns en scen i utvandrarna när Oskar kommer fram till Kinchisaga (ingen aning om det stavas så) och bestämmer att här skall vi bo och bygga vårt hus. Tänk själv att vandra några mil rakt ut i skogen, hitta en fin plats och bygga ett hem där. Inte lätt att återupprepa idag. Men i dom stora skogarna häromkring kan man i alla fall hitta en plats som är bara ens egen.
ÄndÃ¥ är det sÃ¥ att man mÃ¥ste bort för att upptäcka det man har. För mig krävdes det flera Ã¥r borta frÃ¥n Hälsingland innan jag en dag när vi svängde av frÃ¥n E4’an upptäckte berg. Massor av blÃ¥nande berg. Inte bara skog utan vackra underbara nyanser av grönt som övergÃ¥r i blÃ¥tt och till slut i grÃ¥tt i fjärrana. Berg pÃ¥ berg pÃ¥ berg. DÃ¥ hade jag bott här tjugotvÃ¥ Ã¥r utan att se var jag levde.
Lite så är det väl igen. Man bor för nära inpå det man egentligen uppskattar så att man inte kan ta det till sig lika passionerat som förr. Lite grann som ett kärleksförhållande övergår från att vara passionerat till starka vänskapsband.
Men visst är det härligt att ha naturen in på knutarna men samtidigt kunna gå hem och sätta sig vid datorn och ha hela världen tillgänglig genom Internet. Det måste man ju uppskatta.
Jag har alltid haft en tendens att jobba alldeles för mycket. Vissa skulle nog kalla mig arbetsnarkoman men… i helgen var jag ledig (ganska mycket i alla fall 😉 ). Kunde vara ut i härligt väder för första gÃ¥ngen efter vintern utan att frysa och pulsa i snö. Jobbade väl iof dÃ¥ ocksÃ¥ eftersom jag höll pÃ¥ med ved men som alla vet som har “tänk-jobb” (nÃ¥gon skulle nog kalla det intellektuellt arbete) sÃ¥ är det underbart att fÃ¥ göra nÃ¥got helt annat ibland. Speciellt sÃ¥nt som fÃ¥r musklerna att arbeta (nÃ¥ja dom man har… 😉 ). Som alltid är det sÃ¥ att ocksÃ¥ tankejobbet fungerar bättre efter nÃ¥gon sÃ¥dan dag. Och det är definitivt sÃ¥ att man blir mer effektiv av att ibland vara ledig eller göra nÃ¥got som är helt väsenskilt mot det man normalt gör.
Det här med att jobba och vara entreprenör förresten borde det kanske finnas en fyr-bokstavs kombination för typ ADHD. NÃ¥n slags diagnos liksom sÃ¥ att man fick klart för sig att man är skadad pÃ¥ ett väldefinerat sätt. Mina första “sjukdomssymtom” visade sig redan i sjätte klass när jag och en kompis sÃ¥lde djur frÃ¥n en zoo-affär. Undulater och fiskar kom pÃ¥ en buss frÃ¥n Falun som vi sÃ¥lde vidare.
I 7,8,9 an körde jag Edsbyns Naturfoto och sålde bilder till olika tidningar. Inte bara natur utan bilder från bandymatcher till den lokala tidningen Ljusnan. Massor av annat också naturligtvis som plåtandet av id kort för alla elever på Celsius skolan. Vore roligt att ha haft dom bilderna kvar men vet inte var de är nu. Vi gjorde en film också om mobbing. Massor av publicitet. Länk här
Efter gymnasiet la jag plåtandet på hyllan och ägnade mig åt musik på allvar. Alla som spelat i ett band vet hur mycket av entreprenörskap som följer med att lira i ett band. Det är precis som att driva ett företag.
När jag var 22 lyckades jag äntligen ta mig ifrÃ¥n Edsbyn. SÃ¥lde alla musikgrejer inklusive gitarren. Byte helt liv. Pluggade in Teleteknik i Katrineholm och sedan Fysik i Uppsala. MÃ¥let vara att forska inom molekylär fysisk och jag och en kompis fixade faktiskt en egen variant pÃ¥ fysikerlinjen för detta som innehöll ett Ã¥r kemi. Men som alla vet som befinner sig i den akademiska världen sÃ¥ är man mer intresserad av titlar och troge’er än att söka sanningen. Sen fanns det ju datorer pÃ¥ fysikum….
Startade DOS HB där 1981. DOS var en förkortning för Data of Scandinavia. MS-DOS var okänt. Skrev i olika tidningar om Assembler och programmering pÃ¥ framförallt 6502’an och drog in en del pengar pÃ¥ olika programmeraruppdrag.
1984 flyttade jag til Täby och började jobba på System Innovation. Och vi gjorde i snabb följd en kontokortsterminal och två modem samt en Videotext terminal med trådlöst tangentbord. Den mest kreativa atmosfär jag någonsin upplevt fanns i det här företaget. Fullt ös hela tiden. Dåligt betalt men spännande uppgifter!
1987/88 körde jag igång DOS på allvar. 5 anställda i Los runt 1990. Konceptet ungefär detsamma som Dustin har idag. Den största skillnaden vara att dom hittade 12 mille vi fick loss hundra tusen. Landsbygdens förbannelse. Brist på kapital. DOS gick i KK 1992. Jag och min familj misste allt. Hus sparkapital rubbet.
Körde eurosource efter det som jag fortfarande kör. Har gjort allt från ActiveX kontroller till kundhanteringssystem i det företaget. Konsultat på inbäddade system. Idag konsulting och utveckling av VSCP som egentligen varit med i mitt huvud ända sedan 1982/83 men först kring 2000 blev verklighet.
Men vad är drivkraften? Varför håller man på med detta? Det enda jag realistiskt kan komma på är att det är någon slags sjukdom som man egentligen skulle ha hjälp med.
Jag räknar inte längre med att “lyckas och bli rik”. Finns inte en chans. Men det är sÃ¥ jäkla roligt att hÃ¥lla pÃ¥ att det är värt (nästan) alla mödor. Och visst har jag kunnat gjort pengar istället. Jag har fÃ¥tt bra erbjudanden bÃ¥de här hemma och utomlands. Men bara pengar som drivkraft skulle aldrig kunna ge mig den riktiga kreativa kicken. Att skapa nÃ¥got själv.
Att sitta i Los, Ljusdals kommun, där jag bara vet en enda person som förstår vad jag egentligen pysslar med (fast han finns i Ljusdal). Näringslivs representanter och politiker här är totalt nollade på allt vad företagande gäller. Speciellt det som är kunskapsstyrt. Callcenter verksamhet är den högsta hi-tech dom kan tänka sig eller möjligen ett revolutionerande studentarbete. Pust fräs!!!
När jag flyttade hit med DOS tyckte näringslivs representanterna att jag skulle ägna mig åt faxar istället för datorer. Kommer aldrig glömma det. Det mest sorgliga är att inte mycket har förändrats ens fram till idag.
Ännu värre är när man inser att det är dom duktiga som flyttar och att det är förlorarna och dom mindre bra som blir kvar. Man behöver ju inte vara kärnfysiker för att inse vad det för med sig för ens egen person… :-0
Kanske skall man bara fortsätta jobba sÃ¥ att man inte hinner tänka pÃ¥ det här eller i alla fall tills man fÃ¥r en diagnos. Ja sÃ¥ fÃ¥r det nog bli…………………………
Brukar ställa mig på vågen på Fredagarna. Idag visade den 116 kilo. 116!!! Nu får det vara slut. Nu måste jag gå ner i vikt!
Vecka 18 nästa vecka. Dvs det är 34 veckor kvar av det här året. Om jag går ner -1 kilo per vecka skulle det alltså innebära -34 kilo. 116-34 = 82. Målet för det här året får bli 85 innan årets slut. En ny livsstil från och med nu.
Hur kunde det bli såhär. Vägde 76 kilo under 70 och början av 80-talet. Kanske 10 kilo mer under slutet. Nästan 100 vid början av 90-talet. Och nu alltså nästan 120 kilo. Ja visst jag har slutat röka under den här tiden. Jag sitter större delan av dan på kontoret men jag går 45 minuter varje dag. Dessutom är jag vegitarian vilket innebär att jag borde äta mer grönt än andra!?
Älskar mackor och godis och antagligen är det där boven är. Slut på det nu! Följ min kamp för att gå ner i vikt här (är det någon som har bra tips så skriv gärna en kommentar här).
Fullt snöväder i morse. Ett normalår skulle det kännas tungt men i år känns det helt OK, konstigt nog. April är lika varje år och med förra årets långa höst så finns det egentligen inget att klaga på.
GÃ¥rdagens strömavbrott berodde tydligen pÃ¥ att en kranbil hade kommit Ã¥t en högspänningsledning. SÃ¥ det var ett större omrÃ¥de än Los som drabbades den här gÃ¥ngen. Klagade pÃ¥ Fortum oförtjänt denna gÃ¥ng alltsÃ¥…..
