Redan i trettioårsåldern fick jag diagnosen “prostatit”. Undersökningen gick till så att man skulle “ställa sig som en Saab” och läkaren stoppade upp ett finger (jodå med hanske på ) i ändtarmen för att checka prostatan. Woow kanske Du tycker men enligt min åsikt så var det inte så trevligt alltså… 🙁 Läkaren konstaterade i alla fall “prostatit”. Okänt för mig då men väl bekant idag tack vare Intenet (såklart). Samme man önskade göra vidare undersökningar. Spermaprov och sånt. Men där gick min gräns. Kunde inte riktigt tänka mig att “producera önskat resultat” i kontrollerad steril sjukhusmiljö. Idag, när det gått många år sedan dess, så är man ju inte fullt lika känslig längre. Kan faktiskt inte ens förstå idag att jag tycket det kändes så förfärligt då. Att få en kopp av en sköterska och bli hänvisad till ett enskilt rum (för jag antar att sköterskan inte medföljer under själva operationen…) för att “producera resultat” är väl inte så farligt. 😉
I mitt fall handlar prostatiten det mest om att jag har ont till och från. Speciellt när jag har suttit på något kallt. Något jag naturligtvis aldrig lär mig att undvika. Inte så lätt heller förresten när man bor i Sverige. Dessutom har jag konstant “pisstryck” som en 102 åring. Öl, som ju är så gott, är det bara att undvika. Kan få springa på toa med tre minuters intervall efter en öl om det vill sig riktigt illa. Upp och pinka ett gäng gånger under en natt är inte heller helt ovanligt.
Jag har ju lärt mig att leva med det här och eftersom det är en kronisk åkomma så finns det inte mycket till val. Inget att göra säger man från läkarhåll. Men ibland funderar man ju – Som idag när jag har riktigt ont – Kunde gott ha kunnat tänka mig att spränga bort prostata-fan för gott. Fast sätter man sig på en kall trapp – som jag gjorde i Lördags – så får man väl skylla sig själv antar jag.
Har också förstått att jag är lyckligt lottad. Många har betydligt värre problem än vad jag har. Har läst riktiga skräckberättelse från folk som inte kan leva ett normalt liv pga av smärtor och olika problem.
Just i detta sammanhang är Internet oslagbart. Dels finns mängder av information så att den drabbade kan läsa på om sin sjukdom. Dessutom finns det inom de allra flesta områden tillräckligt många drabbade så att det finns en lista där man kan få veta mer och lära känna andra med samma problem. Kanon om man inte tycker att man tas på allvar inom sjuvården. Något som verkar rätt vanligt när det gäller prostatitsjukdomar.
Nu skall det också ärligt erkännas att konstant deltagande i en sådan mailinglista kan bli ganska jobbigt. Mycket sjukdomsprat blir det. I alla fall orkar jag inte med det någon längre tid. Kan inte riktigt uppbåda intresset att konstant intressera mig frr min förstorade prostata…..
