Author: Åke Hedman

Varje år. Den här dagen. K blir ett år äldre. Men det märks inte så mycket. Hon tuffar på som förr liksom. Men dagen innehåller såklart en tårta. Annars firar vi inte så mycket. Åren gör det med en. Varje dag man vaknar är med stor klarhet värd att fira. Efter fyrtio bör den insikten ha satt sig.

Annars är det vila och lite domesticgrejer som skall ordnas. En skön kravlös dag bara. Iblnd är sådana dagar de bästa dagarna i sin enkelhet.

Arbetsvecka föröver då. Finns lite kobbar och skär i den här veckan som i de flesta. Annars och mellan dom är det bara att dra på full gas och jobba på. Det är då som det är som bäst. Livet. Tillvaron. Man behöver inte mer. Inte ens en liten smula.

Halva dagen har jag dragit runt på en dammsugare. Det får mig alltid att vilja bli en bättre dammsugarbyggare än alla idioter som tillverkar de där grejerna idag. Eller IDIOTER… Troligen har de aldrig använt en av sina egna maskiner. Inte någon annans heller för den skull. Kanske bara okapabla att skapa bra grejer. Synd om i så fall antagligen.

Den andra halvan av dagen har jag mest väntat. Installationer. De tar en evighet. Under tiden funderat om jag skall lämna in bilen på service eller bara byta oljan själv under denna stora meningslösa väntan. Det blir service. Bra timing inför jul. Men det skall traffikeras vägar så en genomgång ger lite lugn. Jag gillar lugn. Bort med för många spattiga frihetsgrader som ställer till det. All akan man aldrig få iväg. Det vill man inte heller. Men tillräckligt många skall bort för at man skall våga tro att det går vägen.

Installationerna pågår fortfarande här och nu. Suckar. Virtuella maskiner för olika installationsscenarier. Urkjobb. Men självvalt.

Men skall nog gå och lägga mig. Läsa. En av varje dags höjdpunkter. I alla fall om boken är bra. Kan vara OK med en dålig bok också. Man lär sig att den boken , ja, den va rinte bra. En lärdom det med.

Bilden är från skogarna kring Noppikoski. Det där orörda – riktig vildmark – som finns där borta. Ja och namnen på ställena. Pilkalampinoppi, Stora Korpmäki. Ljuvliga namn. Man kan ta skogsvägar rakt västerut där och hamna i Norge. Bara skog, örnar och några älgar när vi provade. Inte längre än dir än till Hudiksvall.

Men det är för det där orörda som jag finns här. Skulle kunna bosätta mig i en lite enkel stuga ute i det där vilda landskapet och inte sakna något alls. Fast nu sitter jag alltså här på min kulle. Solitären. Efter trettiosju år här känner jag ingen. Jobbat för mycket. Är för annorlunda. The fool on the hill. Beatles hade väl ingen aning om at de beskriver mitt liv perfekt i den där låten. Som alla galningar bor jag och finner mig nöjd och belåten här på kullen. Fast det skulle såklart kunnat vara var som helst i landet. Samma sak. En grop i Skåne, eller på ett fjäll i riksgränsen. Med den ständiga längtan bort.

Jag känner stark misstänksamhet mot dem som bara älskar EN plats eller en grej. Hur kan man vara säker på sin sak. Om man äter den godaste semlan man någonsin ätit så kanske det finns en godare någon annanstans. Eller en bättre plats. En bättre bil. En vackrare utsikt. Ja ni fattar. Man måste såklart testa andra saker för att få veta. Annar skommer det alltid klia. Om inte är man såklart bara en trångsynt halvmänniska. Som idkar fanatikerns livsväg.

Fast man kanske är lyckligare när man bestämt sig för rätt eller fel en gång för alla. Världen blir enklare. Förståelig kanske rent utav.

Imorgon fredag igen. Veckor som rinner iväg. Liv som gör detsamma. Så jävla mycket kvar att göra. Man borde alltså inte sova. Men batterier behöver uppladdning. Jodå, jag har lärt mig den läxan. Aldrig ladda ur för mycket. Inte helt. För jobbigt att ta sig tillbaks då.

Godnatt!