Johan Theorin har verkligen blivit en av mina favoritförfattare på den Svenska deckarscenen. Han bjuder alltid på en berättelse och ett språk som bara flyter på som, ja, en stilla flod strax efter islossningen. Jag älskar människorna och beskrivningen han ger av dem, miljöerna, ja och även om det är poliser och mord så är det allt det andra och Öland som är själva grejen. En dag kanske förlagen fattar det där också. Släpper fram böcker om vanliga liv. Nog så dramatiska utan ett enda mord eller våldsdåd. Men just nu gäller alltså deckarkamoflaget. Annars “går det inte att sälja“. Sådant går över. Tiden ni vet. Mot sanningen. Ökad entropi. Allt rör sig dit.
Läs. Du tar dig igenom den som smör smälter i solsken. Ungefär. Liksom.
En sådan där bok som tar tag i en. Som påminner om att slaveri var standardtillstånd och accepterat i Amerika för alldeles för lite tid sedan. Ypperligt berättat. Jag följer med hela vägen i historien och njuter av att göra det i ett lugnt temp. Det finns dom som har återbetalda skulder att langa upp kosing för fortfarande i Amerika och på andra håll i världen.
Värst är aldrig de som lever efter sin övertygelse utan alla de som inte har den övertygelsen men inte gör något åt saken utan bara overksamt tittar på.
Det finns dåliga böcker och så finns det riktigt dåliga böcker och så finns det ren skit. Den här tillhör den sista kategorin. Så erbarmligt. Hur kunde den här ges ut? är frågan jag ställer mig redan efter sidan tre.
Japp och jag hatar att skriva det där eftersom här har någon jobbat hårt, det hårda arbetet som varje bok innebär. Fast erbarmligt dåligt är det. På alla sätt. Ja inga stavfel, Alltid något. Liksom. Blinda hönor hittar guldkorn.
Men “fy fan!” är min slutsats. Boken skall eldas upp under mörka ceremonier, mumlande bokskrivarkonstens svartaste trollformler. Om du har den i din bokhylla, bränn den, för den är en förolämpning mot skrivarkonsten.
Jag vaknar kallsvettig vid 01:12, maran har ridit mig, precis som den ofta gjorde när jag var mycket ung. Jag får ligga en timme och samla mig för att kunna sova vidare. Dörrarna mot helvetet har stått på glänt och jag kunde såklart inte låta bli att kika in. Det finns ingen tröst att få.
Lördag. K har pyssel på biblioteket. Jag får en studiodag. Men seghet i huvud och kropp gör det inte till den euforiska glädje jag brukar finna där. Men genom att röra en potentiometer upp och ner så avlägsnar man lite ärga. Även det oinspirerade kan visa sig ge nyttigt resultat.
Men oinspirerat alltså. Egentligen borde jag väl ha rensat ut i växthuset istället. Men det får bli imorgon. En del av de ickeperenna växterna är perenna har vi märkt. Så visst i amplarna spar vi. Annat går till komposten. Vi och mikroorganismer gläds på olika sätt. Studion är lagerlokal för det där.
Vädret är annars perfekt för både jobb och studioaktiviteter. Men jag försöker att vara ledig på helgerna om det går. Tror att själen mår bra av att göra annat. Även om det mesta inom en vill ett och framåt.
Diskuterade med en kamrat om hobby och arbete. Att jobba med sin hobby är sällan det optimala. Det blandar in en massa “klart” och kommer det en massa “klart” så är man snart i det där vi kallar “arbete“. Vi var nog ganska överens där.
Men sen minns jag den nittiotvåårige professorn som varje dag släpade sig till sitt rum på den fysikaliska institutionen i Uppsala trotts pensionär- och emeritus- status sedan många år. Eller bagaren som jobbade i bageriet till sin död, eller urmakaren som gjorde samma sak. De är hur många som helst. “Jobba med sin hobby“. Ja De gjorde de nog men det handlar nog mer om passion. Dom här människorna jobbar med sin passion. Du ser t.ex. sällan en musiker som slutar spela för att han/hon blir pensionär. Eller författare som slutar skiva. Det är de utan passion som slutar jobba och ger sig hän åt sina passioner eller dör. Projektledaren släpar sig helt enkelt inte till jobbet som nitiotvååring.
Fast vem som lever ett fullt liv bestämmer man såklart själv. Fast dom flesta gör ju inte det heller såklart. De vill sola sig i andras beröm. Lever och suger i sig och frodas i den näringsfattiga lösningen.
Ärga på en potentiometer förresten. Man borde kanske koncentrerat sig på den ärga som klistrat sig fast i huvudet och på andra ställen på sig själv istället. Ja eller skita i det. Världen tillhör ändå de unga. Precis som det skall vara och som det alltid har varit. Man kan slappna av. Låta oxidationen äta sig in och förgöra det den vill. Entropin vill öka. Låta den öka. Släppa taget.
Två Hälsingeförfattare finns på Bonniers bokklubb s bästa bok 2022. Vinnare Söderhamns, Lina Nordquists med Dit du går. Sen har vi Hudiksvall och Katarina Widhol, Räkna hjärtslag, på tredje plats. Inte illa. Man får snart fixa en Hälsingetopp för författare också. Båda verkligen värda att läsa kan jag skriva under på.
Trotts mardrömmar och sega dagar som den här så är ändå livet inte så dåligt här på kullen. Jag är fortfarande oerhört glad över varje ny dag jag får. Att inte ta en ny dag att leva på för givet är min superkraft. Ja och än finns det ju dag och alltså liv kvar att glädjas år i denna dag också.
Nu skall jag åka ner och hjälpa K att plocka ihop efter pysseldagen. Det ingår vid äktenskap med bibliotekspersonal.
Den bästa bok jag läst på länge och en bok som kommer stanna kvar hos mig så länge jag har minnet i behåll. Här finns flera bottnar. En bokcirkel skulle kunna diskutera den i två år på raken, med veckovisa möten, och ändå inte klara av att belysa alla känslor den framkallar och alla skeenden man får följa med i. Den är helt enkelt helt underbar.
Den är SÅ bra att jag faktiskt skulle kunna fatta den nu på en gång och läsa om den.
