Vindens son av Henning Mankell
En av mina favoritförfattare. Så jag gillar såklart. Allt annat skulle vara en förvåning (åtminstone för mig). Enda besvikelsen är att jag vill läsa mer. Mycket mer. Men eftersom Hennig inte längre är med oss blir det såklart svårt om inte bortglömt skulle dyka upp.
Läs!
Andra böcker som jag läst finns här.
Valborgsmässoafton på Nytorps gärde av Gunnar Nirstedt
Det är säkert bara mitt problem, min oförmåga att ta in det goda, bristen på intelligens, osv osv som gör att jag inte tar till mig innehållet i den här boken. För den är vackert skriven. (Tror jag?). Med mycket svåra ord och snygga meningar. Men tråkigt är det. Gäsp. Jag saknar historien. Jag saknar det där att komma in i människorna och se världen med deras ögon. Nu blir de bara beskrivna som schackpjäser på ett bräde. Helt ointressant alltså. Också om schackpjäser vill man veta allt om den som tillverkade dom. Vad personen tänkte när hen gjorde dom. Hur hens morgon var den just den dan. Om trädet dom karvades ur. Om den som packade dem i en låda för leverans till slutkund. Materialet i den lådan. Om den mycket arga pappan som flirtade med den vackre unge kassörskan i bokhandeln när han köpte schackspelet till sin son som minsan skulle bli en intellektuell. Jodå pappan blev gladare av den där flirten. Pojken kriminell.
Fast nu tappad jag tråden…
Liksom.
Jag skummar igenom den här boken ungefär från mitten. Fram dit kämpar jag. Fast måste tillstå att det är en bra bok att somna till. Man orkar som mest med ett kapitel.
Antagligen får författaren nobelpris i litteratur en dag. Då skall jag editera det här inlägget och skryta med att jag minsann läste honom tidigt…
Det handlar mycket om döden i den här boken. Men också om udda existenser. Alltså gillar jag den. Men den skapar också en längtan till Rom och Italien. Den där kullen med Spanska lerkrusskärvor har K och jag definitivt missat när vi var där. Det måste åtgärdas. Avslöjandet i efterordet från författarens fru lyfter boken till nya höjder. Så snyggt!
Gillar! Läs!
Andra böcker som jag läst finns här.
Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter av Elisabeth Gilbert
Det HÄR mina vänner ÄR en mycket härlig bok. Gillar den mycket. Vetenskapen. Sjuttonhundratal fram mot förra sekelskiftet. Tron på stringensen. Hur idéerna liksom planterar sig i människorna och sedan mognar ungefär samtidigt. Vi får ett namn. Hjälten. Bildskön. Rik. Men vilka minns dem som kom fram till samma saker samtidigt? Eller de som byggde fundamentet, grunden för de nya idéerna?
Det jag gillar mest i boken är nog beskrivningen av känslor och händelser och tankar under 17/18 hundratal. Det är inte placerade med filter påslaget utan satta där norma som det såklart var. Människorna tänkte ungefär på samma sätt då som nu och samma saker var viktiga. Jodå, världen var full av “mobiltelefoner” också på sjuttonhundratalet på samma sätt som den kommer vara fulla av dem under nästa århundrade. De har bara andra namn och andra tillverkare.
Mötet mellan en åldrad Alma och Alfred Wallace går såklart inte av för hackor det heller. Eller beskrivningen av en kvinnlig vän, hennes man, systern, fadern, prästen på Tahiti. Jo jag gillar det vetenskapliga den här boken. Passionen för något. Men mest gillar jag människorna ändå. Och lite är det kanske, som K uttryckte det, man kommer inte sidopersonerna tillräckligt mycket in på livet. Vill veta mer om dem. Men kanske är just det beroende av att man blir så intresserade av dem att man verkligen nästan måste veta mer. Frön till nya böcker kanske var och en av dom.
Hur som helst. Läs den!
Andra böcker som jag läst finns här.
En standard sommardeckare. Gillar. Men slutet är lite avhugget, ungefär som om någon bestämt att härifrån får du fem sidor på sig. Knyt ihop och avsluta! Eller att Tove nästan var klar med boken men var tvungen att ge sig ut på boksignerarturne men ville skicka in manus till förlaget först. När det gällde slutet trodde jag för en stund att jag missat ett kapitel och fick bläddra tillbaks. Underligt. Men alltså. Som sommardeckare. Lättläst. Underhållande. Välskrivet. Ett väldigt bra sommarval.
Andra böcker som jag läst finns här.
Petite är berättelsen om Marie Grosholtz, en föräldralös piga som med tiden blir Madame Tussaud. Historien spänner från 1761 till 1850 och tar oss med på en äventyrlig och brokig livsresa.
Det tog femton år att skriva den här boken. En bedrift i sig. Respekt där liksom. Eftersom 99.99% av de som vill skriva en bok inte orkar längre än en första sida eller tre, desto större blir den bedriften. Ja och ännu mer så eftersom bara några promille av de där som verkligen orkar gå vidare klarar av ett års arbete eller mer med bevarad passion oavsett vad det gäller.
Men turligt nog så tar inte lika lång tid att läsa den. Nästan alla klarar det. Speciellt då det är en helt underbart bok. Sommarens bästa faktiskt även om Biodlaren från Alepo definitivt delar den första platsen. Så Läs!
Andra böcker som jag läst finns här.