En bok som kanske börjar lite trevande men som jag till slut gillar väldigt mycket. Uppsalamiljön tilltalar såklart en gammal Upsaliensare. Mycket bra research och en trovärdig historia med bra flow plussar på allt det där.
psEftersom jag inte tycker det är någon vits med att upprepa och upprepa och upprepa vad de böcker jag läser handlar om så länkar jag till två siter ovan där man kan ta reda på just detta. Söker man på nätet kan man, om man fortfarande undrar över detta, hitta ytterliggare tusen ställen till där samma beskrivning upprepas i olika varianter.ds
psEftersom jag inte tycker det är någon vits med att upprepa och upprepa och upprepa vad de böcker jag läser handlar om så länkar jag till två siter ovan där man kan ta reda på just detta. Söker man på nätet kan man, om man fortfarande undrar över detta, hitta ytterliggare tusen ställen till där samma beskrivning upprepas i olika varianter. ds
Ni vet. Man är på jobb i en stad. Går på den där puben och äter kvällsmat innan man skall tillbaks till jobbet. Vid ett bord bakom en sitter tre tjejer i strax före trettioårsåldern och pratar. Det har druckits en del. Lite för högt pratas det. Lite för indiskreta saker uttalas så att alla hör.. Fnissande. Ömsom flabbande. Man kan naturligtvis inte låta bli att lyssna. Noga. Tar den där desserten – fast man egentligen inte har tid – också för att får höra hela historien om den där karsloken.
Precis så känns det att läsa den här boken (som man). Den är skriven till en annan kvinna och här är man då en ickekvinna som läser den. “Är det så dom tänker” liksom. Japp precis så. Så jag läser den. Den är rolig. Bitsk bitvis. Fungerar att läsa också för en man. Faktiskt.
Någon gång skall man ju läsa den, och lämpligare tid för det än just i dessa Coronatider finns kanske inte. En bok som håller fortfarande. Man skall dock ha intresse för filosofiska spörsmål för att njuta av den. Har man inte det kan ett eller två glas av något tjockt strävt rödvin hjälpa på traven om det intas ungefär en timme före läsandet. Själv är jag då influensaliggande och det har väl ungefär samma utarmande effekt på hjärnan.
Jag gillar egentligen inte författare som inte är bra historieberättare. Det är inte Camus. Inte ens om han fått tre Nobelpris. Men här finns andra förtjänster såklart. Djupet. Det som är gemensamt för nästan alla Nobelpristagare. De som kan kombinera de tu är mina hjältar. Men intelligentian missar dem tyvärr allt för ofta enligt devisen “lättintaget kan inte vara djupt” eftersom de alla upplevt mediokra pedagoger under sin skoltid. Inte haft en enda lärare som trollar in kunskapen in i hjärnan på sina adepter utan att en enda av dem förstår hur den hamnade där.
Men jag gillar den här boken. Gillar tankarna den väcker. Pliktkänslan. Kamratskapen. Folk som ändå bryr sig om varandra. Döden.
Någonstans lästa jag att den egentligen handlar om den nazistiska ockupationen av Paris under andra världskriget, men jag tror nog den tolkningen är ursprungen ur en litteraturvetarhjärna som fått för många glas av det där tjocka, sträva, röda. Det kan ju hända den bäste dylika ting, men är väl aldrig riktigt försvarbart in i en framtid trotts allt. Åtminstone jag kan inte tolka berättelsen på det viset. Men är sm sagt sjuk. Möjligen för lätt sjuk.
Håkan Nesser är definitivt en av mina favoritförfattare. Mitt liv skulle vara förminskat utan hans böcker. Så redan innan jag börjar läsa den här boken så är jag rätt övertygad om att jag kommer att gilla den. Och jag får det jag förväntar mig. Med råge också. Gillar finurligheten. De konstiga orden som dyker upp då och då. Funderingarna. Dialogen med läsaren. Ungefär som vanligt med Nessers böcker alltså. Läs!
Jag tycker de första böckerna om Mirjam och Hervor är fantastiska. Men nu här efter några böcker är det lite tröttare. Men läsbart helt klart. Speciellt om man är lita sjuk och sängliggandes så suger man i sig den på en dag. Troligen lämnar historien inget efter sig för framtiden, men man har haft fel förut. Det är helt andra böcker än de man tror som stannar hos en till slut.
