Glädjens Palats av Kate Atkinson
Lite gäsp är det allt. Men dåligt? Icke! Ja till och med läsvärt är det. Men något skaver. Man tar sig liksom igenom och undrar sen “vad hände?“.
Andra böcker som jag läst finns här.
Den här boken fungerar inte på mig. Det blir för pratigt för att passa mig. Jag behöver mer utrymmer för fantasin att fylla i och det får jag inte här. Annars är det inget fler på den här boken alls. Ämnet (Finska vinter/sommar krigen) och hur människorna lever berör. Berättelsen är bra. Men trotts det tappar jag intresset och måste skumma partier ibland vilket är sista utvägen innan jag ger upp en bok helt.
Andra böcker som jag läst finns här.
Artighetsreglerna av Amor Towles
Efter att ha läst Lincoln Highway och En gentleman i Moskva har såklart Amor Towles hamnat på favoritförfattarlistan. Den här boken kanske inte är lika fantastisk som de båda nämnda ovan, men tillräckligt bra. Läser den med glädje som den första boken i högen av traditionellt inköpta böcker inför julledigheten. Japp, en större glädje än det mesta annat jag kan tänka mig är att slänga mig i soffan, läsa en timme, somna in, vakna, läsa lite till.
Jodå. Läs om du ramlar över den.
Andra böcker som jag läst finns här.
Fem helt underbara noveller. Alla musikrelaterade. En fantasisk berättare och mästare i skrivkonst håller i pennan. Tänk varm kniv ner i smörbyttan. Det bara flyter på, tar sig igenom också trötta hjärnor. Inget är märkvärdigt. Inga uppnäsor. Bara liv och interaktion mellan människor. Enkelt, vanligt, underbart.
Japp älskar det här. Det är en sådan där sömnförstörare till bok, Man ligger där och läser. Trött som fan. Men lik förbannat måste man läsa en novell till… Ja ni som kan läsa och läser fattar.
Andra böcker som jag läst finns här.
Allt jag inte minns – Jonas Hassen Khemiri
Sättet den här boken är skriven på skrämmer lite. Jag är lite tveksam först. Man kastas mellan huvudpersonerna i korta avsnitt. Så korta ibland att man ibland inte vet vem det är som för dialogen. Typiskt sådant som normalt irritrerar mig. Jag är nog virrig i huvudet ändå. Men slappnar man av en aning i hållningen till det där, ja då fungerar det på något magiskt sätt. Man måste kanske inte ha stenkoll. Man kan låta historien flyta på bara av sig själv som en trög gammal flod.
Men på något konstigt sätt så fungerar det alltså. Man kan inte låta bli att tycka om huvudpersonen Samuel. Ja de andra huvudpersoneran också. Fast de så tydligt bara är vanliga människor med vanliga problem.
Boken är vinnare av Augustpriset 2015 för årets skönlitterära bok. Sådant skiter jag i. Men greppet är såklart gjort för att vinna priser från en uppnäsig jury. Säkert värd priset också. Jag är en för enkel människa för att avgöra sådant. Men läsvärd ja. Det räcker för mig.
Andra böcker som jag läst finns här.
I svackan mellan standardbokinköp och julboksinköpen får man hålla till godo med en bok inköpt på Erikshjälpen för en femma. Ja, man kommer såklart inte därifrån utan att ha en bunt med sig. Gammalt är ju nytt om man inte läst redan såklart.
Håkan Nesser är en av mina favoritförfattare dessutom. Blir sällan besviken på hans verk även om det också händer ibland. Här har vi dessutom gamle sympatiske kommissarie Van Veeteren igen och igenkänningen är såklart stor.
Lite mord och blod på lagom avstånd från sig själv piggar ju dessutom upp en gammal gubbe som sitter där på sin kulle med ett liv utan att så mycket annat händer än att korven bränner fast i stekpannan och att en och annan bugg plockas bort från andra buggar som ännu inte hittats och blivit dödade och bortförda ur kod på det mest brutala sätt. Sökande efter dem liknar mycket detektivernas arbete. Men så mycket blod är det inte i vardagen här på kullen, allra helst då när man dessutom är vegetarian sedan många år tillbaks.
Jodå lite dated är boken. Så känns det. Men kommissarie Van Veeteren’s funderingar gillar jag. Inte så mycket prat från hans sida med gud i den här boken . Annars brukar det också vara mycket läsvärt. Jodå, för de där diskussionerna själv. Känner igen mig. Ja och det är lite löjligt eftersom jag inte tror på en personlig gud. Men man kan ju inte bara prata med katterna. Och “den ende guden” har aldrig svarat varken kommissarie Van Veeteren eller mig ännu. Gissar att om hen gjorde det skulle vi sluta prata med gudomen omedelbart båda två och återgå helt till den innre monolog man har med sig själv.
Hittar du boken för en femma, köp, och läs.
Andra böcker som jag läst finns här.