Tar E4’an Hem
=============
Jag tog E4’an från Stockholm
det snöade lite lätt/grann.
Det var många på väg åt samma håll
som också skulle hem.
Men för de flesta av oss
är det väl inte hem vi skall, utan
vi åker bort till nått annat
som vi kallar hem.
Jag var i Gävle ungefär vid lunchtid
och här hade man bränt sin bock.
Den här stan har jag lärt mig älska
det är något speciellt med dom unga här.
Men nu skall jag inte stanna
jag skall upp till Hälsingland igen.
Hem till byn som jag fortfarande kallar mitt hem.
Det är vid Tönnebro jag lämnar
e4’an bakom mig.
Det är liksom här som Hälsingland börjar
här kommer bergen.
Jag hade inte sett dom
innan Karin pekade på dom och sa
det är det vackraste jag sett
kolla, kolla den blå färgen.
På vägen över Kilafors
så är det ljus i varje hus
Det är ljus i varje fönster
och en gran i varje knut.
Men jag måste vidare
för det är ingen som känner mig här.
I Bollnäs svänger jag av mot Edsbyn
ja, det här är min väg
Strax utanför Edsbyn vid kyrkan
tänder jag ett ljus
Här finns gravarna efter så många
som jag hållit kär.
Morsan och farsan
och dom flesta i släkten ligger här
Alltså alla dom som gav oss jularna
när vi var barn/små.
ref
===
Jag tänder ett ljus där på graven och tänker tillbaks
på alla jular som var.
Jag tänker på mormor och morfar
och farmor och farfar som inte har, gravarna kvar.
Jag tänker på Hasse som nog var den
snällaste människa jag någonsin, mött.
Och jag tänke på alla andra som gett mig livet
som jag, lever idag.
Dom som var jularna från förr.
Och fast än målet ligger västerut
så måste jag svänga in i Edsbyn
och gå på ICA en sväng.
Här kan man träffa alla
som man känt en gång.
Och det var ju här som min längtan
att komma ut i världen föddes den där gången.
Jag köper en hemost och en ostkaka,
dom hör ju julen till
här finns världens vackraste kassörskor.
Men jag skall/drar vidare väster ut igen
Och i Voxna möter skogarna
här börjar det magiska.
Och skall jag tror att tomten, bor någonstans,
så är det definitivt i dom här skogarna, som han finns.
Jag följder Voxnan
som en gång var mitt blodomlopp
Ett lodjur hoppar över vägen,
tänk att dom finns ändå.
Jag åker förbi brorsan
vi har aldrig funnits där för varandra.
Vi har egentligen aldrig varit bröder,
det är bra konstigt.
Men nu är jag framme
nu är jag hemma i min by.
Den plats jag kallar hemma
fast jag inte bott här sedan 72.