Category: Swedish

Source: Överbo 512 i Voxnabruk, Ovanåkers kommun – villa till salu – Hemnet

Den där gamla tallen långt där borta och jag har nästan alltid ögonkontakt. Ja kanske inte på kvällar och nätter. Då är det bara den som ser mig. Men annars. Alltid. Vänner.

Det är ingen vanlig tall heller. Någon udda sort. Planterad av någon vid det gamla åldersdomshemmet som stod där förut. Från den epoken är bara tallen och några andra planterade träd och buskar kvar. Husen rivna. På tallars vis håller den inne med alla historier om saker den sett genom de år den stått där och betraktat. Det är därför jag själv lättar mitt hjärta för den där tallen ibland när jag inte kan hålla inne med det jag sett eller fått höra. Diskretion större än en nyfrälst katolsk präst har den. Man kan vara säker på att inte ett ord eller en antydning sprids vidare. Den gode lyssnaren personifierad där den står.

Ålderdomshem heter det väl inte längre förresten. Äldreboende är väl det vedertagna namnet idag. Ett försök att trolla bort gamla stämplar som till slut slår igenom igen som underliggande färg på en vägg med en envis fläck man försökt måla om och över igen och ingen och igen…

Annars tystnad. Tyst på kullen. Dimma. Det går liksom inte att göra annat än att programmera. Jo tvätta. Men tvättning klarar man med lillfingret nu för tiden. Annat var det förr när det var en heltidssyssla. En vak i en sjö eller å, fingrar stela och röda och värkande av köld. Banka, banka, banka och släpa tungt. Det jobbigaste nu är att välja rätt program. Maskinerna är våra vänner. Än så länge i alla fall.

Men jag kodar vidare alltså. Rad efter rad. Allt tillsammans blir ett program. De tuffa säger “app”. Men program för mig. På väg mot /dev/null och ingenting. Jag blir inte ens ledsen när jag tänker så. Det var för länge sedan hoppet om andra kanaler för tankar och fingrars arbete fanns där. Och vem vet förresten vem som sitter där på andra sidan /dev/null och lyssnar? Kanske är inte det viktigaste det som ropas ut och firas med kanonskott och slottsmiddagar. Ja, eller också så är det det. OK!?

Tallen bryr sig inte ett skit om det där hur som helst. Den bara står där och finns. Jag, en liten gubbe på en kulle ute i ingenstans försöker möta livet lika stoiskt. Men klarar såklart inte det. Jag har helt enkelt inte den talang som krävs. Den som varje tallplanta föds med som om det vore det självklaraste av allt.

Hämta tvätt eller sätta på “I’ll stand by you” med Pretenders är nästa beslut. “I’ll stand by you” gör mig alltid gråtfärdig så det får bli tvätthämtning först.

Japp!

Vila. Fast två ton pellets skall in. Så lite ovila. Ja och lite annat domestikgrejs såklart. Sota panna. Skotta snö. Diska. Sånt. Men mest vila. Alltså.

Men så söndag. Katten längtar ner till vardag och kontor. Jag funderar en stund på soffan. Att stannar där. Men masar mig ner till slut. Det finns att göra och eftersom katten nu vill ner så…

Ny vecka härifrån alltså. I alla fall för oss anglosaxiskt inställda som startar veckan med söndag. Känner mig aningen seg. Fast man borde vara utvilad och pigg. Inte ens två kupor whisky under två dagar bör kunna åstadkomma denna seghet. Men man får ta i nerifrån vänster lilltå. Där brukar det alltid finnas ett embryo till energi att hämta.

Jag tänker till och med på att musicera en stund. Men slår det snabbt ur hågen. “Örsker” inte. Får bli en annan dag. Eller aldrig mer.

Noice kan man se på konserthuset i Gävle den 18/11. Jag har svårt för dom där grejerna. Deep Purple. Black Sabbath, UFO, Scorpions ja och Noics – årtionden för sent. Det fungerar liksom inte. Åtminstone inte för mig. Då löser jag hellre biljetter till något olyssnat. Som kanske kan överraska istället för att presentera en blek kopia av något som var en gång.

Ser en färsk bild på Gunnar Hallin (Neon Rose) och också han är en gammal man. Trodde inte Svenska rockgudar blev äldre. Men tydligen blir dom gamla dom med.

Veckan bjuder på sophämtning och influensaspruta. Inget att bli allt för uppåt för alltså. Fast obrutna veckor är ändå det bästa man kan erhålla som gåva nu för tiden. Så dåligt är det ju inte.

Nästa söndag är det Diwali. Miljoner ljus i Indien. Tänder några här också såklart. Indien finns närmare oss än vad man tror.

Allt gott!

Trots sina 166 år är ångbåten Fortuna i bra skick

Source: De vill flytta Sveriges äldsta ångbåt till Hälsingland – Ljusdals-Posten

Fredagar. Som idag. Som 67-åring är man en fredag närmare döden. Har svårt att ta till mig det där “67“. Det är ännu svårare än “66“. Vad är det egentligen som händer? Man frågar sig. Får lite ont i magen.

Måste beställa pellets idag. Hulken har varit hungrig såhär inledningsvis på säsongen. Med varje beställning följer fakturor och en smula oro. Något gammalt arv det där från svårtider. Nu löser det sig. Finns kalkyler som går ihop.

Men fredagar. Det är något speciellt med dem ändå. Den där känslan av frihet. Men först en dag i passionen. Programmering. Ja och frihet är väl själva definitionen på pensionär. Passion och pension. Jojo.

Ett blogginlägg en fredag i förskingringen behöver väl inte bli djupare eller mer meningsfullt än så…

Att koda dialogrutor som ovan tar en jäkla massa tid. En dag är ingenting. Jodå, “layota” dom gör man på en timme. Men sen skall det (i kod) skrivas, valideras och läsas och uppdateras. Tar tid. TID. Denna begränsade resurs.

Fast en mycket bra dag idag. Snöväder där ute. Jag här inne. Varmt. Koncentrerat och bra. Så imorgon kanske dom där är på plats i alla fall. Men de är då såklart bara en bråkdel av alla som skall kodas i mitt nuvarande “arbete“. 78 stycken kodade hittills och säkert tre gånger så många kvar. Om ens det räcker.

Men en bra dag alltså. Sådana får man vara nöjd med. Varenda en är en gåva.

Det finns inga genvägar!