“Min kulle“, som inte ens är min till namnet. Det är morgon i Hälsingland och hösten är här på riktigt. Som Vatikanstaten ligger huset där högst upp på kullen omgivet av landet och marken. Det hör inte till. Eller i alla fall inte jag. Ändå finns vi här. Lever här. +37 år. “Nyinflyttade“. “Stockholmare“. Inte ens barnen blev någonsin “riktiga” Loosbor. Landsortslimmande hjärnor.
K hänger med på promenad. Det är skönt där ute. Kroppen ropar “Hurra” såklart. Sinnet likaså. Hösten är egentligen min tid. I alla fall om jag låter bli att tänka på vintern som kommer efter. Men just det där lugnet som bjuds nu. Det gillar jag. Det är tillåtet att kura ihop sig inne igen med ett eller annat projekt. Inget nervöst jagande efter soldagar och sotiga grillkvällar, jakten efter att optimera sommaren.
Nu hemma. Äpplet är inhämtat. Doften fyller rummet. Te finns i koppen. Espressif DevCon idag också. Finns några föreläsningar som skall bevistas. Input för att skapa nytt. Älskar just det.
Om Karma fungerat skulle det finnas mycket att hämta. Hur mycket har man skickat ut. proat, delat, gett bort och lyft? Men Karma fungerar tydligen inte. Men det hindrar inte en sekund mig från att fortsätta lyfta andra. Det spelar ingen roll om de alla anser sig förtjäna lyftet som en självklarhet. Ge skall man göra utan att förvänta sig något tillbaks. Finns ett gomående i det också. Men synen på mänskligheten och människorna… nåja… inte imponerad.
Stjärnan på promenaden är universums gåva denna morgon. Jag tar tacksamt emot. Fast den inte alls är till mig.
