Category: Swedish

Jag går ner till kontoret. Gokänslan finns där i magen redan innan jag beträder trappen ner. Ändå finns det ingen ära att se fram emot här nere. Eller pengar för den delen. Ger man bort det mesta man gör gratis så växer sällan bankkontot, något som min revisor ofta påpekar. “Du borde försöka tjäna lite mer pengar” säger han och ser sträng ut när årets siffror är lika röda som förra årets siffror. Nåja rödare. Oftast.

Det är projekten som driver. De som jagar ner mig till 12/14/16 timmars pass sex dagar i veckan. Så diffust är det. Drömmen, eller finare uttryckt visionen om att skapa något som en gång dök upp i huvudet som en ide. Varför den känslan driver på och piskar just mig så hårt vet jag inte. Ändå har den alltid funnits där. Stark ända från den dag jag upptäckte att man kunde låna hem teknisk litteratur på biblioteket helt gratis. Jag släpade hem kassar. Antecknade, ritade och drömde om “projekten“.

Jag har fotograferat, musicerat, läst fysik, jobbat med mängder av projekt åt andra. Men aldrig har det varit tävlingen som lockat. Att bli bäst. Få ära. Få pengar. Inget av det drev på. Jag fotograferade för att jag måste. Jag musicerade för att jag måste. Jag läste fysik för att jag måste. Jag och jag jobbar på mina projekt för att jag måste. Det finns ingen annan väg att vandra – ingen tvekan om den saken – och jag har älskat alla de där vägarna jag vandrat hela vägen fram till vägskäl som lett mig in på en ny väg.

Min parhäst i Uppsala är professor i fysik idag och medlem i vetenskapsakademin. Vi var så lika att jag säkert kunde beträtt den vägen också. Ära och berömmelse och pengar. Men jag valde projekten för att det var där hjärtat fanns. Gokänslan.

Musiken var det väl samma sak med. Man kunde spelat dansmusik. Covers. För applåder, för ära och för pengar. Men jag valde de egna projekten för att det var där hjärtat fanns. Gokänslan.

Osv. Följ hjärtat har det mumlats inom mig. “Låt gokänslan leva med dig pysen” är det någon som har viskat.

Längst är det sista projektet då såklart. En ide i Uppsala 1982. Den som inte gick att realisera då. Fyllde kollegieblock mellan studierna. Nu materialiserad på flera plan. Något i mig mår fantastiskt bra när någon av produkterna som sprungit ur den där iden står där framför mig och går att ta på och faktiskt fungerar. Känslan är faktiskt inte långt ifrån att få barn som växer upp och blir fungerande varelser. ja och jo nog kände man samma sak också när man gjorde en ny låt. Och inte spelade det väl någon roll om någon lyssnade eller inte. Processen, projektet räcker långt nog. Där finns belöningen. Resten är bara ett projekt som åldras medan man själv håller på med ett annat nästa projekt.

Nej. Böcker om framgång kan jag inte skriva. I alla fall inte om jag skall utgå från mina erfarenheter. Det finns tillräckligt med folk som skriver sådan för övrigt. Fast böcker om att gå till jobbet flest dagar i ett liv med en bra känsla i magen, gokänslan, ja rent av längta dit, jodå, sådan böcker kan jag skriva mängder av. Lugn, jag skall inte skriva någon. Efterfrågan på sådant är antagligen väldigt skral. Såklart.

Nu när man är gammal så undrar man då ibland. Valde man rätt? För visst, det har funnits vägval mellan pengar och hjärtats väg i mitt liv också. Och nog fan har det här livet många gånger varit en kamp för att överleva. Men om jag fick trettio sekunder på mig till eftertanke innan döden tar mig så skulle jag nog komma fram till samma sak som jag känner så starkt nu. Ja, jag gick en väg som inte ledde till ära och berömmelse men det var min väg och det var rätt väg att välja och gå. Känner jag ens en liten tvekan där? Nej. Inte alls.

Tänka sig, att det blev så bra ändå.

Alltså, andra riktiga arbetsdagen. Ingen jättesuccé. En massa musiker ramlar in och stör. Sådana har ingen som helst förståelse för att gamla ocoola gubbar behöver jobba. När jag kört dem på porten är det en journalist som skall underhållas och efter hen behöver katten lite uppmärksamhet. Det är inte lätt att vara ocool gubbe i tider som dessa inte.

Men man får såklart skylla sig själv.

Som alltid.

Egentligen försöker jag alltså hitta tråden jag lämnade lös och ledig för sisådär fyra veckor sedan. Den som nu slitit sig där den då låg tryggt och stadigt på sin plattform. Fast känner ingen större oro. Det får ta den tid det tar. Till slut får jag tag på den. Som alltid.

Annars händer inte mycket här idag. Några tvättmaskiner skall tömmas och tvätt hängas. Det är väl allt. Inte ens post kommer det denna dag. Den nya tiden har slagit till där med. Men ute faller postapokalyptiskt regn i ett försök till tröst. Men ändå ingen ide att vandra tre varv kring huset heller således. Då blir man blöt. I min ålder vill man bli det så sällan som det går. En del av förfallet och känslighetens spökerier.

Det är skolbarnens tid det här. De samlas i centralorterna och träffas igen efter sommaren. Lek och ung kärlek och en och annan uppeldad skola (av misstag) följer i samlingarnas spår. De onda magarnas tid också såklart. För barnen som inte hör till. Dem vi alla borde rädda för att vi lever i en värld som borde vara bättre och fri från barn med onda magar eftersom olika ändå är bäst. Men tiden är deras. Innan allvaret tar tag och leder in i likformarmaskineriet.

Nästa höjdpunkt i en ocool gubbes liv är väl själva frånfället. Är väl inte värre än sista skolavslutningen, lumpen, universitetet, etc. Allt det där ledde in i det okända. Förgicks av viss nervositet. Men man klarade av det. Man är alltså van och vet att saker blir som dom blir. Dessutom har man ju både kamrater och annat folk som redan hanterat den där sista showen och gjort det bra. Ja det finns väl inte en enda en egentligen som inte gjort bra ifrån sig i det fallet. Alla har lyckats så varför skulle man själv misslyckas som den förste… nåja andre… han, Jesus misslyckades ju å det grövsta. Det är alltid någon. Undrar gör jag om han hade ont i magen.

Kanske.

Kanske inte.

Första augusti. Smaka på den. Visst luktar det lite död. Ja åtminstone vila. Ändå är de två bästa månaderna här nu. Augusti och september är mina favoritmånader. Eller har varit. De senaste åren har juni och juli också lagts till där. Förr tyckte man det var för varmt då. Nu för kallt eller lagom. Men hösten. Den tidiga. Fintider.

Jag tror att det mest har att göra med att ett visst mått av melankoli hänger ihop med den här tiden. Där i den trivs jag bäst. Föddes aldrig – och växte inte ens upp till – som en sådan där glad prick.

Fast det handlar också såklart om uppstart. Det är den här tiden som man startar upp större projekt. Skolåret hänger kvar i en hela vägen fram till döden. Jag vet att jag inte är ensam om det där. Så ser det ut överallt. Känns lite fånigt att det är så egentligen. Vuxna människor beter sig som förstaklassare.

Nu sitter jag här med en tekopp. Ute regnar det. Skall visst gråtas från himlen hela veckan. Ja veckan efter det också. Översvämningar i lågländerna är att vänta kan man tänka sig. Vi på kullarna får istället oroa oss för att spolas bort. Ett år var det faktiskt nära. Grannens hela uppfart rann ner till byvägen. Inatt gjordes också ett försök. Öppen himmel. Han/hon/det/Guds raseri. Ja det känns så. Vatten. Men nattens skyfall höll inte i sig länge nog för förstörelse. Den återstår. Armageddon – nåd – som vi ropar då. Vi små.

K börjar att arbeta idag igen. På det ena av sina jobb i all fall. Biblioteket. Tid går snabbt. Ändå har de fyra veckorna ledigt i år verkligen känts som fyra veckor. Det är både K och jag ense om. Stor vila har avnjutits. Dessutom har vi nog ätit ute oftare än vad i alla fall jag gjort i ett helt liv. En lyx att skriva hem om.

Men nu är det alltså oxdragarveckor föröver. Ingen vettig ledighet förrän framåt jul om man nu inte råkar vara älgjägare. Jag gillar såklart det också. Förr ännu mer. Nu för tiden kan jag alltså njuta också av fyra veckors ledighet. Förr pirrade det i mig varje ledig timme och jag längtade tillbaks till projekten. En sjukdom såklart. Men kärlek och ett kall också. Idag anses sådant där vara dumt för alla utom idrottsstjärnor. Möjligen kan en och annan bliven miljardär klara sig undan med några års intensivt jobbande före kontosaldohöjningen också. Fast lite konstig anses man om man jobbar istället för att casino/aktie spelar för att säkra sin framtid. I alla fall om jobbet inte är bra betalt och det inte krävs utbildning och en massa nedlagd tid för att få det.

Men full av förtröstan går jag in i augusti. Bromsar är tillslagna för att hålla kvar så mycket som det går av den här tiden. Det får gärna snigla på. Vinter orkar jag inte tänka på men det är ändå den här tiden som tanken att julen kanske ändå kan bli rätt mysig smyger sig på. Dags att spana efter julklappar alltså. Nåja. Se över värmesystem bör man däremot. Tror det inte är så mycket här i år. Renoverade det mesta i fjol. Fast några andra projekt ligger och hoppar otåligt runt omkring en. Tråkigt, känslan, sucken, det har det aldrig funnits tid för i mitt liv. Jag är oändligt tacksam för att jag fick den genen eller vad det nu är som håller elden brinnande där inne.

Gud tror jag bara på när det går åt helvete. Då faller jag på knä, knäpper händerna, böjer huvudet och ber (innerligt) om nåd. Ja om en lösning också kanske. Om jag tror det finns någon sådan. Lite lämpligt sådär. Knäppta händer på amerikansk vis före matintag, kvällsbön och sådant går mig helt förbi. Alla dagar. Även när man befinner sig på den lägsta punkten.

Kanske tycker “den enda” Guden att det där räcker. För löser sig, ja det gör det alltid när det gått åt helvete. Hittills i alla fall, det måste tilläggas. Har såklart tänkt att det kan ju eventuellt lösa sig utan inblandning av någon högre makt också såklart. Tänker man då, när det löst sig. Rent av troligen. Men vem vågar chansa?

I det vanliga livet, när dagar bara går, då kallar jag allt i form av högre makter för “han/hon/det/Gud“. Någon slags gudomlighet som är i allt. Som är universum. Som kan skönjas sig i matematiken och fysikens formler. Guds språk. Men ingenting man kan önska sig en ny Porsche av, eller som levererar miljoner på kontor i utbyte mot lite bön, sång, och tacksägelse eller rent av fruktan för överhögheten. Nope, evigt liv ter sig inte ens det som något att sukta efter. Inte efter de premisser som gives enligt skrifter och andra föreställningar som förekommer i alla fall.

Den där bra dagarnas han/hon/det/gud har inte tid med enskilda individer. Lyssnar inte. Ger inte befallningar till dem (oss). Nope. Bra dagars han/hon/det/gud har fullt upp med att hålla universum snurrande i all sin egen komplexa uppbyggnad som är själva gudomen. Där finns bara vila under den femtosekund som existerar innan big bang och “arbetsdagen” för han/hon/det/gud börjar på nytt.

Problemet med den här bra dagarnas gud är att det inte görs skillnad på en mördare och den gode snubben på våning ett. Ja till och med Putin är en reko kille för de bra dagarnas gud. För även om den stygge pojken sparkar sönder myrstacken strax innan vintern och tusentals myror dör, eller om piloten släpper klusterbomber över flyktingarna i öknen så betyder allt det där så jävla lite i set stora perspektivet. Inga straff utdelas till någon av dem. Det finns hur mycket liv som helst. Bara livet självt har ett värde. Inte i hur det manifesteras eller i vem. Evigt liv till alla. Hur mycket förlåtelse som helst finns. Kör på bara. Till och med om man själv drabbas av “ondskan” det där som stör våra planer.

Jag antar att någon gång tänkte att sådär kan vi ju inte ha det. Började hitta på historier. Det skapades en massa heliga böcker. Regler. Mer regler. Ja några till på det. Man skulle börja böja huvudet inför den allsmäktige. Frukta guden och straffet. Eller ibland frukta gänget av allsmäktiga. Inte alla religioner har EN gud, den enda guden. Det blev så jävla svårt alltsammans. Mycket att hålla reda på. I alla fall för ocoola gubbar.

Så kommer en yngling fram och fråga om man tror på Gud. “Nej” är det självklara svaret. Fast utom under de dåliga dagarna då såklart. Då kan “han” vara bra att plocka fram en stund.

Gräsklippare. Jag efter. Lurar. Hög musik. Jodå. Det är upp på scen igen. Publikhavet där ute. Gången blir en annan. Man sträcker på sig. Alla som stått på en scen känner igen sig i känslan. Blickar som känns. WOW liksom. Även utan applåder.

Men att den där känslan kommer när man går efter en gräsklippare är ju både förvånande och lite konstigt. Dessutom är det minsann definitivt tur att ingen ser en när man går där och tror att man är någon annanstans. Det är nämligen mycket nära att jag ställer mig där och drar ett luftgitarrsolo under vissa partier av den avlyssnade musiken.

Fast det där går över. Jag har stått framför för många scener de senaste fyrtio åren och tänkt att det där skulle vara jag. Gärna med kamrater. Tittat åt mer åt andra hållet. Bort från scenen. På publiken. Känt in. Blivit lite avis och återskapat en längtan från förr.

Fast val gör man. Lika bra är nu allt det. Att sälja gitarrer och förstärkare och köpa en TV är också en väg. Alternativet var väl att gå kvar på fabriken och jaga en dröm som aldrig blir sann. Eller möjligen ta sig ann musiklärarsysslan som det närmaste man kan komma i att leva av musiken. Sen pela covers på helgerna för att tillfredsställa den där scenlängtan och behovet av applåderad självhävdelse.

Nope jag valde nog rätt.

Jag har aldrig varit så mycket för covers. Jodå, jag har varit där också. Spelat min del av sådant. Och japp folk gillar och lever med och ovationerna uteblir aldrig när man känner igen låtarna. Men för mig blir det som om man var målare och kopierade de stora artisternas tavlor istället för att hitta en egen bok. Ja som att skriva fortsättningar på böcker där den ursprungliga författaren inte finns mer. Lite konstigt sådär. En genväg för att man inte orkar. Jag skulle kunnat skriva “inte har talang” här men så är det konstigt nog sällan. Coverartister är många gånger otroligt bra musiker. Men ändå alltså. Genvägstagare. Bli-lika-bra-som-en-bandspelare-typer.

Dom covergubbar jag känner är såklart undantagna…. :-/

Så länge publiken vill ha är väl också en devis att leva efter.

https://sverigesradio.se/artikel/besokare-fick-se-urskogen-i-loos-otrolig-och-sa-annorlunda