Categories
Category: Swedish
Categories
Bronsplats
Tisdag morgon och man har tagit en tugga av en vecka som man vill att den aldrig skall ta slut. Som hela juni, juli, augusti egentligen. Man vill hålla kvar. Ha otuggat. Se fram emot. Men allt man vill hålla kvar rusar istället. Tuggan är tagen. En full vecka återstår inte längre innan semester. Det finns jobb kvar för åtta. Omöjligt.
Röjsågarna brummar sig genom byn. Det är väl kommunens arbetslag som snyggar till. Men annars är det tyst. Inte ett ljud hörs på kullen utom sång från en fågel som jag inte kan identifiera. Vackert så såklart. Vackrare än man kan köpa för en bunt dollars.
Upp med alla fönster. Upp med dörrar. Knäpp på tevattenkokare. Te måste man ha för freden. Inte för att vakna. Det där lätta enkla anglosaxiska som mildrar sinnet, inte exploderar det som en kopp kaffe. Nu plockar jag ju inte på kontinentalt vis i mig äggröra, (blod)korv, bacon och rostat bröd på morgonen. Nope en hårdmacka med ost får räcka. Lite apelsinjuice till den så blir den frukosten ren lyx. Det står man sig på fram till lunch. Fibrer för tarmar att ta tag i. Cellerna och bakterierna där nere skriker väl “jävla skit” när de tar sig ner dit genom magens förbearbetning. Ett jävla jobb för dom med fiberrikt såklart. Chips och godis gör till de lätta arbetsdagarna där nere. Spjälka socker av kolhydrater. Omvandla socker till fett. In på lagret (magfett, bak) medelst eldriven truck, utan att passera go eller ens en tanke.
Det skall betalas räkningar idag. Uppvärmningsnotorna saknas för stort gult hus på kullen så man höjer lite på vänster ögonbryn när man får kvar en liten bunt pengar till annat. Det kan sparas. Det kan investeras i annat. I fjol sparade vi alltså ihop till en bil. Inte en ny. Men en bil. Tänka sig. Nya tider. Nästan lite skrämmande. Har man missat något? Ligger det en stor faktura någonstans och lurar. En som hoppar fram när man gjort av med alla pengar. Sånt undrar man och tar höjd för.
Men tisdag är också en arbetsdag. Dagen innehåller väl i princip lika många timmer som en måndag. Så egentligen finns det väl inget alls att oja sig över en morgon som denna. Man häller bara upp tevatten i den där auberginefärgade muggen rakt över Earl Grey påsen och låter det där stå ett tag och dra. Jo, guppa lite med tepåsen kan man väl göra lite mest för rons skull. Sen är man redo. Kan köra igång. En hjärna som sakta börjar snurra igång. Lite musik. Känna tacksamhet för en dag till som en av de levandes. Såklart.
Jag har vattnat växterna i trädgården. Meditation. Men förutom det bara jobbat. Fast mången människa här i de här trakterna skulle väl knappast stämpla mitt sittande framför en skärm som arbete. Men för mig själv tänker jag det ändå. Att det här jag gör är på riktigt. Fast ingen annan tycker det.
Men vattna. Ja vatten. Dipolen. Allt som har med vatten är tillfredsställande. Magiskt. Ren magi. En gång var jag nära att ägna mitt liv åt att studera och förstå den där magin. Jag är fortfarande helt säker på att det är något som vi inte ännu förstått när det gäller vattenmolekylen. Intuitionen skriker det åt mig med full kraft och har gjort det under ett helt liv. Jag valde en annan väg för att jag inte klarade av den akademiska teatern. Lika främmande som politik är den scen de båda framförs på, den som i mångt och mycket är gycklarens arena.
Fast att välja en annan väg kan ju också vara en omskrivning för att fegt smita iväg med svansen mellan benen…
Fast vetenskap. Det finns inget annat att hålla sig fast i såklart när det skakar. Fast så långt som att tro på vetenskapen kommer i alla fall aldrig jag gå. Lyssna japp. Men acceptera inte alla slutsatser för inbyggt i det vetenskapliga tankesättet är vikten av ifrågasättande och kritik.
Serru!
Läser någonstans att 0.1% slutför det de har börjat med io västvärlden. Vet inte om siffran är korrekt eller bara plockad ur luften. Men av erfarenhet låter den inte helt orimlig. En tredjedel av alla svenskar drömmer t.ex. tydligen om att bli författare (vet inte om den här siffran är plockad ur luften heller). Det bli ren jävla massa människor om vi räknar bort de riktigt unga och de riktigt gamla. En tredjedel skulle vara drygt tre miljoner så hälften av den vuxna befolkningen när tanken om att skriva en bok. Ja det låter såklart helt orimligt. Vi får nog nöja oss med “många“. Men 0.1% av “många” blir såklart inte “SÅ många“. Stämmer kanske med egenutgivning och publicerade skrifter.
Fast det är konstigt det där med att skriva bok. Jag har rätt ofta fått höra “du borde skriva en bok“. Ja antagligen inte om vattenmolekyler då, eller om open source eller memoarer eller om teknik, rymdresor, pelletseldning eller tomatodling. Nä det skall väl vara en bok som går att läsa. En deckare eller en feelgood alltså. Fast efter ett antal sådan när “du borde skriva en bok” så har jag fattat att det där är något slags beröm. Sådant som man skall vara tacksam för. Ingen förväntar sig en bok. Tur är väl det eftersom i alla all jag inte har några planer på att skriva en bok. För jobbigt! Vilket såklart är anledningen til att så få slutför sina projekt i allt. 98% jobb. 1.8% administration. 0.2% ren skär glädje och eufori.
Fast möter jag “vem som helst” som har en dröm så säger jag “go for it“. För även om du inte når hela vägen så är det där du hittar både glädjen och lyckan. Ja jag tycker faktiskt att man inte skulle få lämna grundskolan innan man hittat “sin grej“. Allt blir bättre med lite passion för något. Vad – spelar mindre roll.
Serru.
Nu skall jag ta ett dopp i polen (nej inte Polen). Sen skall jag jobba några timmar. Dä du! Skönt vettu.
Det är måndag och man lever. Vad mer kan man begära om man lever ett enkelt liv som gubbe på en kulle.