Category: Swedish

Midsommarhelg. Aldrig tidigare så vilsam. Aldrig tidigare så lång. Kanske är det ålder. Kanske är det bara så att allt bara blir bättre och bättre (och bättre) ändå i den tid som är. Jag känner i alla fall stor tacksamhet för tid som den jag fått uppleva under några dager i frihetens och skönhetens och och ljuset och mättnadskänslans tecken.

Nu är det söndagskväll. Jag sitter på kontoret. Det är den sista veckan före semester. Det finns en del att göra. Hinns inte det med så får och bör man antagligen senarelägga semester. Så blir det nog. I så fall. Men nu och här är alltså planen att nå fram till en bra platå att stå orörlig och vilandes på i fyra veckor. Jag tror det skall gå bra att hitta fram dit. Före midsommarhelgen fann jag den där platån någon gång vid halv-ett i natten. Men värt att störa de eviga kvarsittarna för en sådan sak såklart. Det tycker nog dom också. Då får de ju använda kontoret som de vill utan störande programmerare under ett antal nätter Vad kan kännas bättre i midsommartid för en evig kvarsittare?

Men nu alltså kontorsråtta. Det har vattnats blommor. Gåtts igenom mail. Fixats andra housekeepingbestyr för att ta sig fram till tid för att skriva ett blogginlägg. Det får man unna sig. Jag gillar nämligen att skriva. Skiter i om någon läser. Det är väldigt mycket som jag skiter i nu för tiden. Det är onaturligt mycket rent utav. Man skulle kunna tror att jag kommit över en väska fylld med “fuck you” pengar, men nope, icke. Det där ofördelaktiga draget har ändå bara krupit sig på mig bit för bit. Vill du höra ett “nej” be mig göra något (jag INTE vill (eller har tid att) göra).

“Lämna mig i fred“

Ändå så lämnar såklart inte alla mig i fred ändå. Idag hälsade Mr. B. på. En av de modiga alltså. Ja och det var hur trevligt som helst att prata bort en timme med honom. Skriver bara om detta för att ni som läser ändå skall förstå att jag inte skjuter efter folk som kommer på besök. Det är bara nästan så. Ibland åtminstone.

Det jag verkligen behöver nu är lite musik. Den fattas mig. Så sådan kommer nu här. Vi börjar med denna

Nu är jag säker på att det finns ett antal Losbor som undrar varför Järvsö har så mycket mygg när inte Los har lika många. “Los vill också ha lika många myggor som Järvsö” skriker de alltså högljutt och irriterat. “Varför är det alltid Järvsö som skall ha!“

Jag skall gå ner och jobba undan det sista innan midsommarledighet. Det är ändå en helt vanlig torsdag idag. För inte så länge sedan jobbade man halva dan på midsommarafton också. Men det är väl inte så vanligt nu för tiden. Kanske. Vad vet jag.

Hur som helst. Ner och jobba. Men vattna först. En sommarsyssla som är lite som meditation. Vandra runt bland växtligheten och prata med blommorna lite på tu man hand sådär. Ja jag gillar.

När jag kommer in så börjar det regna. Man kan se det på två sätt. Jag fick min stund med blommor och plantor och mådde gott av den stunden. Eller man kan se det som en onödig vattning – bortkastad tid. Vad man väljer säger en del om vem man är. Såklart.

Jag får ta till sådana där disability funktioner på min dator. Så lång har det gått. Stor text. Hög kontrast. Stor cursor. Snart får man väl inbjudan till paralympics. Kast med liten kompis.

Fast nu skall jag jobba. Har inte tid med er. Lämna mig i fred. 🙂

Skojade bara…

En del lever livet på en pinne, själv lever jag alltså livet på en kulle. Ja stordelen av det ljuva livet då. Dalgångarnas tjusning har väl inte undgått mig heller, inte slätterna i Uppsala heller, ja kuperat Sörmländsk har det väl också varit. Alla ställen jag lagt min hatt på har ändå varit hemma. Fast också borta. Som Dan Andersson så hör jag nog inte riktigt till den här världen. Den där känslan i blått som är en ständig följeslagare.

Men bo på kulle – det är den första gången. Trettioett år nu. Trettiosju i Los. Rätt länge. I alla fall länge om man tänkte att detta skulle ha varit en plats man bara skulle vistas på under några korta sommarveckor. Så var tanken när vi köpte hus här. Men det där är K’s fel.

Trakten har jag alltid älskat. Det vilda. Folket kan man inte låta bli att älska. Älvarna och sjöarna. Åtminstone när de inte gnäller om att Järvsö får mer och Los också bör få. Det där är mer sällan än ofta trotts allt. Och de där människorna är också få. Tyvärr har det höga röster. Röster som skär sig, gnisslar och ostämt ljuder falskt. Men bortsett från dem och några som är lika dumma i huvudet som jag så är väl de här trettiosju åren ungefär som ett lyckligt äktenskap. Upp och ner och vardag och eufori. Då har jag ändå varit ner i helvetet och vistats där i ganska många år av de där trettiosju. Det bör betänkas.

Fast Los. Finns det hopp? Ja jag tror (faktiskt) det. Man brukar prata om stadsdelar i städer där de fattiga och utslagna bor. Sen flyttar unga kreativa människor dit för att det är billigt att bo där. Företagare, konstnärer, musiker och annat skräp alltså. Det startas saker. Eftersom det behövs ställen att roa sig på så dyker det upp sådana. Såklatr behövs sen ställen att äta på, så dyker det upp matställen. Osv. osv, ja ni fattar. Plötsligt är de här ställena man måste finnas på och vips så har inte de som ursprungligen bodde där råd att bo kvar. Det blir en hip stadsdel. Det där händer utanför städerna också. Man tänker Åre. Man tänker Järvsö. Jag tror Los är på väg dit.

Men skall det bli så måste man såklart sluta gnälla. Istället, prata positivt, utnyttja, älska möjligheterna där man bor, tro. Sluta “ställa upp” och istället göra saker för att man älskar dem passionerat. Ja och såklart se en framtid. Se att det bästa är kvar. Inte leva med föreställningen att den har passerat och toppat för trehundra odd år sedan.

Annars en perfekt sommarmorgon här på kullen. Dagen vaknar fuktig efter en småregnig natt. Luften är klar och lätt att andas när man ställer sig på bron och fyller lungorna hela vägen ner i de små lungspetsarna under magen. Det är väl kanske här som det där paradiset är. Så tänker man när man står där. Tillfreds. Lugn i sinnet. Hemma.

Det växer. I potar och i växthus och på land. Björkarna har redan tagit sig vidare från det oskuldsfulla pastellgröna. Annars brukar det vara nästan detsamma som midsommar de där ljusa, gröna, lite sköra. Men inte i år alltså. Det djupgröna har världen i sitt grepp. Och påpassligt har våra ögon då sin största känslighet i det gröna området. Hela världen blir grön. Skön. Endorfiner flödar. Gratis knark.

Jag är säker på att grönt läker. Trasiga själar och trasiga organ. Ut NU med dem som behöver läkning alltså. Rulla ut de döende också. Låt människor dö till fågelsång, ljumma vindar och en värld i grönt.

Annars en jobbar dag (särskrivet för att plåga ömtåliga). Fast först skall lägenheten midsommarstädas. Ja och min tekopp här bredvid drickas upp. Inga för tröttande uppgifter alltså. Efter det så skall jag arbeta i mitt anletes svett för att försöka nå den där stabila punkten man kan stå på under några veckors semester. Den är viktig att nå. För att kunna stilla tankar som gärna vill vandra iväg och hitta lösningar och möjligheter. Det där som är jag men som sådana som jag mår bra och bäst av att slippa och ta sig ifrån det stora ibland. Se det lilla. Studiebesök ut i verkligheten kan väl sådant kallas. Lika nyttigt som att äta en vitaminrik, röd, solvarm, nyplockad jordgubbe. Ja det är väl också med den smaken i munnen man skulle kunna ägna sig att dö till. Om det nu var det man skulle. Annars. Då kan man ju njuta ändå. Såklart kan man det. Om man vill.

Det är gott att leva. Visst är det?

1 + 6 + 5 +7 = 19 = 1 + 9 = 10 = 1 + 0 = 1 Som alltid.

Festen har börjat.

Bollnäs. Hämta ut. Hem-osten. Den som skall vara till potatisen och fusk-sillen. Träffar först en gammal arbetskamrat. Sen när K skall till polisen träffar vi en till. Nope K skall inte haffas. Hon skall bara identifiera sig. Kunna det. Får varken egen cell eller fotboja. Bara kort med bild på sig själv. Giltigt i fem år. Finns därmed. En av existentialismens stora frågor löst åtminstone där.

Fast nu var det om de två arbetskamraterna jag träffade som detta inlägg skall handla om. Kan f.ö. meddela att det tar en stor kaffe och en resa hem till Los innan jag kommer på vad arbetskamrat 2 heter. Gammelhjärna. Inte ett namn man plockar upp ur oordningen varje dag nämligen. Var nog nästan tjugo år sedan sist. Men jag, glad att jag kommer på. Bevisar lite liv i hjärnbarken. Namn är min största akilleshäl.

Men gamla arbetskamrater alltså. Dom tjänar stora pengar. Oftast. Är chefer. Ja ni fattar. Och där står jag. En gratisprogrammerare. En gratiselektrokinfnulare med firma. Förr har det verkligen känts som alla de där man träffar har lyckats och jag inte. Men sen någonstans i tiden vände det. Numera får de tycka vad de vill om mitt. Ja och sin egen storhet också. Jag tycker vad jag tycke rom mitt i alla fall. Alltså tycker om det jag gör. Har gokänslan i magen varje dag jag kliver in på kontoret. Har friheten. Är inte bättre än dom på en enda punk. Sämre. Men mår gott och bra ändå. Jag har nått punkten “det räcker”. Diagnos på det kanske?

Fast roligt är det alltid att träffa folk man jobbat med. Att få höra åt vilket håll deras liv går. Att se dom bli äldre. Lite ihoptrasslade har man varit i tidsväven. Går inte att komma ifrån det gemensamma. Man behöve rinte ens tycka lite bra om varandra. Det finns där ändå. Gemensamma minnen men olika perspektiv.

Jodå, ost hittades också. Hälsade till och med på korna som producerat mjölken till den. Såg dock inte de getter som bidragit med en del. Ja sen skall det mer till för att fylla ett midsommarbord. Mer oss, Grädde. Jordgubbar. Några öl. Gott bröd. Butterkaka. Frukt. Gottigheter.

Att i Bollnäs få maten serverad av en robot är något man väntar sig i New York, London, Tokyo. Jodå sushin levererades faktiskt av Bellabot som gjorde ett alldeles utmärkt jobb. Glad är jag att man får uppleva lite av det som hör framtiden till innan man dör. Är rätt säker på att vi kommer att se mycket av detta de närmaste åren. Man blir lite avundsjuk på alla som får ta del av möjligheterna. Disken plockades dock upp av en man som jag tror var en riktig människa. Men vad vet man?

Fast hemma nu. Väntar på 16:57. Darrar av förväntan.