När jag var ung . Jo det var länge sedan. Sant. Men ändå. Hursomhelst. Så pratades det om framtiden då med. Vi skulle ha husrobotar. Flygande bilar. Bo på andra planeter. Alla skulle ha mat. Man längtade dit rent utav. Det var bara en där jävla bomben (stort B) som skrämde. Men den dumme Ryssen och det röda gänget skulle väl storebror Amerika hålla i schack så det ordnade sig nog bara vi tog hand om det Svenska trygga folkhemmet. Det var alltså ingen dålig tid att växa upp i, ja och man formades av den andan. Trodde på en framtid. Var rent av lycklig vissa dagar om solen sken.
Numera är det stadsvandringar i historiska miljöer som gäller. Gamla bilar är vackrast. Museer, museeer, museeer var man än tittar. Ja och folk som i stram givakt hissar flaggor för “förr“, får priser för “förr“, vältrar sig i “förr“. Då när allt var bra. Gott. Fint. Latjolajbans… Framtiden, säger man, är 101 grader om sommaren, smältande isar, svält, sjukdomar, gäng och gäng och gäng och död, och kan bara sammanfattas som “inget att ha“. Ja oftast räknas “nu” också in i den där otäcka framtiden. Himlen kan när som helst falla ner över våra huvuden. Gör den inte det idag, strax efter “nu” så händer det säkert imorgon. “Förr” är helt enkelt det nya svarta.
SÅ man undrar hur det är att vara ung och växa upp i en värld där undergångsmänniskorna, de som stod i gathörnen förr med sandwichskyltar och utropade världens undergång nu står på prime time i TV och mässar sina budskap inför hurrande massor och när samma människor – som vi såg som dårar på min tid – tillåts ha halva utrymmet i vilken tidning som helst som anser sig ha något att säga. När man som ung, som bara har nu och framtiden att hoppas på, inte har någo(n/t) att hålla sig i längre.
Inbilla dig nu inte att jag också ser problem. På min tid fanns det folk som drack hormoslyr för att bevisa att det var “fullständigt ofarligt“. Dårar har det alltid funnits. Men försök sätta dig in i hur det måste vara att vara ung idag. Världen beskrivs som en sophög med påmonterade raketmotorer som färdas med full fart rakt in i kaos och förstörelse. Vadå framtid? De som tror på en framtid har blivit förpassade till gathörnen. Skillnaden är bara att det inte har sandwishskyltar längre utan en dator och en blogg eller en podd utan lyssnare. Hånskratten är i alla fall detsamma. Fast ingen vet om man gallet skrattar för att det egna livet är åt helvete och den enda trösten finns i “förr” eller om man verkligen skrattar åt någo(n/t).
“Spelar det någon roll vad man gör och vill och kan” tänker den unge. Det går ju ändå åt helvete. En påse droger är det enda som piggar upp. Jo, de kan köpas av ett valfritt kriminellt gäng. Finns inga köpare finns inga säljare kunde man tänka. En lösning såklart. Ta bort köparna. Men ljusare blir ju inte framtiden för den skull. Och det finns ju receptblock som skriver ut droger till folket också om man nu inte kan glädjas åt framtiden och det-går-åt-helvete. De i vita rockar kan man väl inte spärra in… Eller kanske kan dom det. Några måste vi ju ändå ha i våra fängelser. Skall det gå åt helvete så varför inte?
Fast säkrast är det nog att följa med på den där stadsvandringen. Ungdomarna är ju inget att ha nu för tiden. “Dom vill ju inget!“. Bättre att stå där och lyssna på den vithåriga kvinnan som berättar om den store mannen som för tvåhundra år sedan bodde i det stora vackra huset. Dom var så lyckliga. Framgångsrika såklart. Flotta middagar. Vackra kläder. Ortens första automobil. “Elektriskt ljus” Ohhhhh… “Visst var det väl ändå väldigt bra då. förr” nickar åhörarna samstämmigt till varandra.
En liten gubbe har avvikit från den där skaran av vithåriga, krumryggade män och kvinnor som vandrar runt för länge sedan. Han står och kräks i en buske. Kan inte stoppa i sig mer söta floskler. Han torkar sig om munnen med armbågen. Spottar ut en slemklump och en sträng av segt slem fastnar i hans skjortkrake. Han orkar helt enkelt inte mer. Vandringen hem är hans golgata. En gapande mun. En pistol. Ett tryck. En smäll. Och vips så är också han en del av det fina “förr“.
