Ylva som jag jobbar med nu löser Suduko mellan varven mellan gästerna i gruvan. Tycker jag är bra gjort. Håller hjärnan i trim. Själv är jag nog alldeles för slö (eller möjligen dum) för det.
Problemet för mig egentligen är att jag alltid haft svårt att göra saker i rent övningssyfte. Alltså jag har inga problem att lära mig saker utantill om jag behöver det för ett bestämt syfte. Jag kan också med lätthet tragla matematik så länge det finns ett syfte. Har inte mycket intresse för själva verktyget matematik däremot stort intresse för vad man kan använda verktyget till. En viktig skillnad där mina vänner.
Jag har aldrig gillat kortspel, korsord eller vad det nu är för tidsfördriv. Problemet för mig är att jag alltid haft nÃ¥got annat att göra som jag alltid haft för lite tid för. Dvs det har aldrig i mitt liv funnits direkt dötid. Detta sagt skall man vara medveten om att jag gjort lumpen. Snacka om dötid! Men… även dÃ¥ hade jag mina projekt.
Sjukt jag vet.
Sitter jag på en stol så drar min hjärna igång och vill göra olika saker. Det finns tre sätt att stoppa detta flöde.
– Läsa en bok.
РSe p̴ TV/Film.
– Sova.
Annars snurrar det pÃ¥. Skulle man inte kunna göra sÃ¥ istället? Vad händer om….? Varför gör den pÃ¥ detta viset…? Varför sitter den där sprinten där? Vad heter fÃ¥geln som sjunger? Ja ni förstÃ¥r. Fullt flöde hela tiden liksom…
Något som däremot inte är ett slöseri med tid (enligt mitt sätt att se det) är möjligheten att få prata med andra människor. Tänk så mycket man lär sig. Konsten är att lyssna också. De flesta människor har en hel massa att lära ut om man vill ta emot det dom ger.
Har en sport när jag guidar i gruvan. Man väljer ut den som ser mest mulen ut när man gÃ¥r ner. MÃ¥let är att fÃ¥ den personen att se intresserad ut under turens gÃ¥ng. Hittils har det fungerat till min oerhörda glädje. Peppar, peppar…