Category: Swedish

FrÃ¥n och med  idag sÃ¥ avslutar jag “min firma” mer formellt (eforetaget.se finns kvar klart). Imorgon tänker jag Ã¥ka till Ljusdal och för första gÃ¥ngen anmäla mig som arbetslös pÃ¥ riktigt.

Det betyder att jag är utan firma för första gången sedan 1981 eller egentligen 1971 om man skall vara kitslig.

Är det skönt eller inte?

Mest skrämmande faktiskt. Var gör man av den där entreprenörs delen av sig själv. Stoppar den i en påse och klappar till. Poff så är den borta. Börjar kröka hårt så att man dämpar lusten att skapa. Tar livet av sig så att det blir omöjligt att känna/längta överhuvud taget.  Nja är nog för dålig på det destruktiva för att kunna realisera något sådant. VILL leva och känna!

Dock har jag ingen aning vad som händer nu. Hittar jag någonsin ett jobb så kan jag trolla bort skulderna från konkursen 1992 som nu så länge varit ett ankare kring fotlederna.  Skuldsanering och fem år på existensminimum sen frihet. Dvs fattig men utan skulder. Existensminimum är annars inte det som oroar mig. Den nivån har vi levt under så många år.

Fem år är ju inte så värst länge när man passerat femtiostrecket. Men det betyder att man är fri tidigast när man är 57/58 år. När man definitivt har blivit så trött (ganska trött redan nu) att det är omöjligt (och oerhört dumt) att starta om något eget igen. Så det enda man kan göra nu är att förbereda sig för döden. Må så vara att man blir åttio (vilket skulle förvåna mig efter de senaste 15 åren) det är ändå så det känns och det är ju lite sorgligt att tänka så. Men fakta är det och det gör mig ledsen.

Nu finns det såklart mycket kvar att göra. Som jag skrev tidigare så gäller det på Fredag om min SweetBox går vidare. Det avgör hur mycket tid jag kommer att lägga på VSCP (på hobby nivå from idag). Går designen inte vidare så får vi se om jag ens fortsätter annat än för eget bruk. Dags att till slut inse att ingen vill ha det isåfall.

Men det finns ju musik och annan terapi för oss gamlingar sÃ¥ livet skall nog gÃ¥ vidare. Jag menar, klippa gräsmattan är ju ändÃ¥ rätt roligt i min Ã¥lder… ;-/

När jag började använda Internet i slutet av 80-talet/början av 90 talet sÃ¥ var det bara e-post som existerade. Ja vi hade Fidonet och Compuserve med sina egna meddelande system men rätt snart kunde man genom ABC-klubben (mins ni Facits abc-dator) och Compuserve hämta hem “riktig” email ocksÃ¥.

För mig började det hela med Compuserve. Den närmaste servern fanns i New York. Om jag minns rätt sÃ¥ kostade det 120:-/minut att ringa dit dÃ¥. SÃ¥ när man skulle hämta sin mail sÃ¥ var det “största möjliga tystnad som gällde”.

1.) Ring upp servern.

2.) Vänta på uppstartsynkningen mellan modemen.

3.) Snabbt knappa in användarnamn och lösenord.

4.) Snabbt stara nedladdningen av de få mail man vanligtvis hade (spam var ett okänt begrepp då).

5.) Koppla ned förbindelsen.

6.) Kontrollera i telefonluren att förbindelsen verkligen var bruten. En glömd öppen förbindelse kund ju bli en katastrof.

Senare öppnade Compuserve noder i Europa och till slut också i Stockholm vilket underlättade allt avsevärt. Men då var bollen redan i rullning och Internet hade börjat rullas ut. Sabbare än någon annan teknik i historien.

1993 körde vi igång en web server etc i Ljusdal. Bland dom första kommunala servrarna i Sverige.

http://www.ljusnan.se/article.jsp?article=19807&category=25&maincategory=4

Jag förflyttar mig 30 år tillbaks i tiden och försöker se hur jag skulle ha reagerat om jag läst ovanstående krönika då. Konstigt skulle det nog i alla fall känts. Men visst är det sant. Aldrig har väl hårdrocken varit mer älskad än just nu. Det gillar vi ju. Eller hur?

Härligt klipp

http://www.youtube.com/watch?v=sxOytYLlhiQ

I alla fall jag fÃ¥r gÃ¥shud…

Närmar oss Ã¥rsdagen av min “ramla kull och ha söder axeln” olycka förra Ã¥ret. Ett Ã¥r har gÃ¥tt och axeln skall inte bli bättre än sÃ¥här säger farbror doktorn.  Det kommer ett betyda smÃ¥ont i axeln dagligen, svÃ¥rt att dra igÃ¥ng gräsklipparen osv. Verkar finns en viss koppling mellan dÃ¥ligt väder och lite extra ont i axeln. Kanske kan man skapa affärer av det. 🙂

Har funderat vad som händer med skrotet i axeln när man dör och skall kremeras.  Skall protesen kanske lämnas till metallåtervinningen?  Man kan undra???

Den 25’e är det löning för dom flesta. SÃ¥ och för undertecknad. Ingen jättesumma kvar efter sociala avgifter och skatt men i alla fall tillräckligt för att fÃ¥ det funka skapligt.

Viktigare dock är att den 25’e sÃ¥ väljs de 128 konstruktioner som gÃ¥r vidare i PIC32 tävlingen.  Jag är ju med där för att proa VSCP och skulle gärna vilja gÃ¥ vidare ett steg till eftersom det ger reklam för protokollet. Vet ej vad chanserna att det sker är men man mÃ¥ste ju hoppas.  GÃ¥r designen inte vidare tror jag att jag sänker ambitionsnivÃ¥n och tar det lite lugnare i fortsättningen. LÃ¥ter det vara mer av ett hobbyprojekt. Finns ju sÃ¥ mycket annat man kan göra ocksÃ¥.

Idag har det varit musik för hela slanten nästan. Håller på att göra klar ett par gamla låtar som har legat i lådorna länge. Två är ända från 1977. Blev till i södrans träningslokal några av dom sista dagarna jag bodde i Edsbyn. Har aldrig kunnat släppa dom två låtarna och måste nog göra dom klara innan jag lämnar jordelivet. Om det inte var meningen så skulle jag ha glömt dom för länge sedan.

Mina hÃ¥rdrockande vänner kommer dock att bli besvikna pÃ¥ mig. Numera är det mer Ã¥t vishÃ¥llet som min musik rör sig. Precis som dom tvÃ¥ lÃ¥tarna frÃ¥n 77. Toppa detta med lite elektronisk musik och “the heavy rockers” har flytt fältet. Vi fÃ¥r se om jag vÃ¥gar presentera nÃ¥got här senare. “Kuligt” är det i alla fall och helt utan prestige och andra fÃ¥nigheter.