Min musikkarriär började i Zigana. Alftabandet som spelade “svenska pärlor” och senare dansmusik. Det var under det Ã¥r jag gick pÃ¥ Torsbergsskolan i Bollnäs. Jag ville ju bli fotograf men det var inte tal om att skicka mig till Stockholm och en fotografutbildning. Ekonomisk linje ansÃ¥gs lämpligt och det blev det. Anar en Järvefeldt i bakgrunden till det valet.
Där pÃ¥ Torsberg fanns det en hel del musiker som jag umgicks med. “Smygarn” frÃ¥n Lottefors med ett ständigt hash os omkring sig, Zigana folket frÃ¥n Alfta och Kicki Daniesson’s Roos pojken (vad hette han?). Det var ocksÃ¥ där jag fick erbjudandet om att fÃ¥ provsjunga för Zigana. Morgan Söderholm lotsade mig in och jag fick platsen. Ett PA behövdes och jag fick lÃ¥na ett pÃ¥ obestämd tid av den lokale radiohandlaren. Kommer inte ihÃ¥g vad han hette men han var nÃ¥got avett origanal pÃ¥ byn. Liten vithÃ¥rig man som körde en Volvo Duett och hade butiken i gamla posthuset vid hembygdsÃ¥rden. Jag minns inte vad han skulle ha för grejerna men jag tror det var 700 kr. Rätt mycet pengar dÃ¥ 1973. I alla fall för mig.
Hur som helst så fick jag låna grejerna på obestämd tid och kunde därför börja sjunga med Zigana. Det blev ett halvår av liftande till Alfta för träningar. Vi var i källaren på skolan. Det var en slags ungdomsgård och kallades Grottan. Var rätt skojigt och det blev uppträdande på någon skoldans bl.a. men allt fick ett hastigt slut när han som lånat ut grejerna efter ett tag ringde till min far och krävde betalt. Blev naturligtvis till att hämta hem grejerna från Alfta opch lämna tillbaks dom. Min karriär som danspjatt var därmed avslutad. Tur var kanske det.
Musiken var dock kvar i blodet, speciellt efter att ha hört Deep Purple för första gången på rullbandarn, och på något sätt lyckades jag köpa en Gretch elgitarr. Tror jag gav 400 spänn för den. Brorsans gamla rullbandspelare fick fungera som förstärkare.
Här är den älskade Gretchen.
Vi fick till ovanstÃ¥ende konstallation där “smygarn” fanns med pÃ¥ gitarr och Esbjörn Käll pÃ¥ trummor. Min “förstärkare” syns där i mitten. Esbörns trumset avslöjar ju ocksÃ¥ att det var low budget. Detta mÃ¥ste vara 1973 och bilden är tagen i skyttestugan som lÃ¥g/ligger efter faluvägen.
Allt detta gjorde i alla fall att man var fast i musiken. Året efter jobbade jag på Träförädligen efter att ha hoppat av gymnasiet. Nu fanns det större möjligheter att köpa instrument och spela spela spela.
Att instrument var dyrt finns det en anna bekräftelse på. När follan skulle börja spela med oss och jag, Tommy Lindberg och han startade Atmosphere In Rock så behövde han ju trummor. Hans farsa ringde till min farsa en kväll och dom hade ett allvarligt samtal.
– Var detta verkligen nÃ¥got som skulle gälla ett tag eller var det bara en fluga?
Man la helt enkelt inte ut så stora pengar på den tiden bara sådär. Jag tror att farsan då hade fattat att detta var mitt kall och att msuk verkligen kunde vara något man kunde hålla på med. Hur som helst blev follans farsa lugnad av samtalet och follan dök snart upp med sitt glänsande nya fina trumset (som han har kvar än idag). Jag minns att jag fick förmaningar om att jag inte fick berätta om detta samtal varken för follan eller mina andra kompisar och det löftet, som var en hederssak, har jag nu hållit sedan dess. Men jag kan inte tänka mig att någon tycker illa vara om jag berättar det idag så långt efteråt.
Tyvärr är det ganska lika idag. Pengar sitter ivägen för mångas musikambitioner. Mina två grabbar har fått välja mellan musikinstrument och moped. Dvs samma pengar. Jonas köpte en Marshall stack och Niklas en bra gitarr med diverse tillbehör. Käns bra att lyckats orda detta i alla fall. Men nog skulle jag gärna velat ge Jonas en ny Gibson i Julklapp och fixa elektroniska trummor till Niklas när han fylle år men presis som farsan helt enkelt inte kunde satsa dom där pengarna på PA anläggningen så fixar inte jag det heller. Men min kärlek den får dom precis som jag fick min farsas.
Så lätt kan det vara att göra någon glad!