Jodå det här är Leif. Han är ett arv efter min farbror Gösta som dog förra året. Tyvärr har han tappat toppen av sin mössa men det tycker jag inte gör något. Jag gillar Leif i alla fall. Han har sin givna plats på mitt skrivbord. Frågan är vad Leif egentligen är för slags figur. En budda är han ju inte tror jag. Lite mer Hinu stuk på något sätt. Men det räcker i och för sig med att han är Leif.
Sitter och jobbar med underhåll av ett kundhanteringsstem åt en kund. Inte helt roligt jobb eftersom koden i princip saknar vettig dokumentation. Minns mitt eget system Gold for Workgroups och var naturligtvis tvungen att söka på det och vad hittade man då? Jo detta. Internet är skojigt! Gick ju bra det här programmet och skulle säkert kört det idag också om inte ett antal Edsbybor blandat sig i. Kul i alla fall att se en recension. Den hade jag inte sett tidigare.
http://www.youtube.com/watch?v=XXtdOsLVfu4
Text här.
Nä inte jag. Jag har träffat honom och Mr. Ballmer är en mycket trevlig man. Något galen, i alla fall då, men mycket jordnära.
I början när Windows började röra sig så var det lite trögt i Sverige och för att få fart på utvecklingen här så bjöd Microsoft ner ett tiotal Svenska företag till huvudkontoret i Stockholm för föreläsningar, mat och nyttigt prat. Ditflugna var nyckelpersoner inom företaget från USA som delade med sig av kommande teknik och svarade på frågor. En av dessa var Steve och vi han både äta middag ihop och ta en öl tillsammans på kvällen. Det var en unik tid som naturligtvis inte kunde fortsätta när Windows utvecklingen tog fart på riktigt i Sverige.
SÃ¥ jag kommer inte att kasta ägg pÃ¥ varesig Steve Ballmer eller Bill Gates. Bill har liksom varit min motpol i livet. Jan har massor av pengar jag har inga. Han lyckas med allt han företar sig jag med inget. Jag tror ingen av oss kan leva utan den andre för att behÃ¥lla jämnvikten… 😉
Minns ni Lars Molins, MidvinterDuell Historien om mannen som ville ha sin mjölkpall kvar och hans strid mot det statliga vägverket. Hos oss är en liknande duell snart under uppsegling.
Det gäller vÃ¥ra sopor. För ett Ã¥r sedan ungefär sÃ¥ fyllde vi i dispansansökan (bara det lÃ¥ter ju serviceinriktat) för att fÃ¥ sophämtning en gÃ¥ng i mÃ¥naden istället för varannan vecka som är “standard”. Anledningen är naturligtvis att vi helt enkelt alltid har en halvfull tunna eftersom vi komposterar och sköter oss rätt bra när det gäller Ã¥tervinning. Bra kan man tycka i “eco-tider”.
Med mössan i hand fick vår ansökan beviljad och nästa gång tunnan var full och det var sophämtning så ställde vi ut tunnan. Men sopbilen ignorerade den totalt och åkte förbi. Ja ja vi fick väl samla våra sopor i garaget så länge tills nästa hämtning och se den här gången tömde sopbilen faktiskt tunnan. Nu började vi ana att det fanns något hemligt system som gällde. Det vara bara under vissa av turerna som man tömde innehållet i tunnorna för oss som inte var som andra.
Så vår plan fick bli att ställa ut tunnan varannan udda vecka. Det fungerade rätt bra men ibland hände något hemligt och då förskjuts skall tydligen varannan udda vecka skjutas på till nästa varannan undda vecka. Ja ni förstår det är inte lätt.
Så sista gången vi trodde att det var en sådan här varannan udda vecka så glömde vi att ställa ut tunnan. Vi hoppades ju då naturligtvis att en av de mystiska förskjutningarna hade inträffat igen så vi ställde ut tunnan nästa udda vecka istället. Kanske var det också så att kommunens sophantering helt enkel noterat att vi inte ställde ut tunnan förra udda veckan och var i behov av hämtning den jhär udda veckan stället. Naturligtvis åker sopbilen förbi. Att vi sedan missar gången efter igen är en annan historia.Turligt nog kunde vi elda lite sopor själva men tala inte om det för kommuens renhållnng för det har vi inte sökt tillstånd för.Men vad gör ma. På något sätt måste man ju bli av med sina sopor.
Så idag stod vårt hopp till att få en tömd soptunna men icke. Den är lika full som vanligt. Nog gasade sopbilen demonstrativt lite extra också när den for förbi. Nästa udda vecka kanske..
Jag fattar faktiskt inte hur det kan fungera så här dåligt. Varför man inte kan ställa ut sin soptunna vid behov och bli debiterad därefter. Om sopbilsförarna nu inte kan skriva så att det går att föra anteckningar så finns det automatiska systsem som kan hantera detta. Vi bygde sådana system åt Sellbergs redan 2001 så dom har funnits ett tag och borde fungera yppeligt idag.. Det går till och med att få vikten på kärlet så att man kan kan debitera efter faktisk mängd sopor. Med en enkel rfid-tag på tunnan så säkrar man identitetet.
Väntar med spänning pÃ¥ nästa udda vecka och dÃ¥ tror jag att tunnan kommer att stÃ¥ mitt i vägen och dÃ¥ vore det väl tusan om inte sopbilen stannade. Anars fÃ¥r det bli cement nästa gÃ¥ng…
Att detta blev bild 100_0666.jpg är en del av förbannelsen… 😉
SÃ¥ börjar snön sakta smälta bort igen. Blir liksom en andra vÃ¥r att längtas efter i Ã¥r. I helgen blev man vips i “vintermod” igen och kunde med gott samvete sitta inne och “greja”.
Förrutom att sätta upp lite hyllor, skruvat ihop en säng och lite annat domestic sÃ¥ har det varit jobbande det handlat om i helgen. Ni som läst inlägg här förrut vet att det inte är ovanligt utan snarare standardläget. Men varför? Varför hÃ¥lla pÃ¥ sÃ¥här dag efter dag, vecka efter vecka, Ã¥r efter Ã¥r. Jag skulle sÃ¥ gärna vilja vara “normal”. Att slappna av pÃ¥ helgen. Titta pÃ¥ fotboll med en bärs i handen. Njuta av livet. Hakuna matata läge liksom.
Istället mÃ¥ste jag alltid fÃ¥ veta vad det finns bakom nästa kulle, som när man ätligen nÃ¥r den alltid avslöjar att det finns ännu en ny kulle och en till och en till. Jag mÃ¥sta slutföra saker som bara jag tror pÃ¥. Fast det tar Ã¥r och Ã¥r och ingen förstÃ¥r vad jag sysslar med. Alltid mÃ¥ste jag sitta framför TV’n med blocket i hand eftersom hjärnan aldrig slutar att tänka pÃ¥ de tekniska problemen eller slutar komma med nya ideer. Varför mÃ¥ste jag sitta och jobba tills systemen nästan stänger av och jag fÃ¥r kasta mig i säng för att inta tuppa av. Varför älskar jag detta sÃ¥ mycket. Det är ju bÃ¥de sjukt och vansinnigt. Vore sÃ¥ skönt att slippa den här förtärande elden. Vore sÃ¥ skönt att känna ett lugn i själen. Varför detta sökande?
Jag var lika när jag var barn. Otaliga är projekten. Tex i Februari började jag ensam bygga på majbrasan och dom andra kom och hjälpte till sista veckan i April. Varför då? När det inte blev något fyrverkeri gick jag runt och samlade in pengar i området så att vi kunde ha ett ordentligt fyrverkeri. När det äntligen var dags att tända brasan var jag redan inne på nästa projekt. Ensam såklart.
När vi spelade så var det naturligtvis 100% som gällde. Idag när folk minns tillbaks så kan det låta som om man var väldigt engagerade i musiken men i själva verket var det mest en pina att få folk att överhuvudtaget att träna. Det var så mycket annat som var viktigt. Inte för mig då. Aldrig! Inte en sekund. Vi skulle slå igenom med vår musik. Men det är klart det går inte om alla inte är fullt engagerade.Man måste jobba, dvs träna. Jodå jag insåg det omöjliga till sist och stack för att erövra nästa kulle. Och nästa och nästa.
Jag ångrar oerhört idag att jag sålde min gura och förstärkare. Att jag inte fortsatte att spela, i alla fall på egen hand. När vi spelade på Voxstock (ett sånt jävla bra namn på en festival!) var det någon som kom fram och sa att man då hade trott att jag skulle bli studio musiker. Att jag var så bra. Tänk om en enda då hade sagt det. Då när det behövdes. Tjugofem år för sent kändes det nästan bara snopet.
Jag har haft mina musikaliska triumfer. Som på en fest när vi alla sjöng allsång till gitarr men när det blev knäpptyst när jag och gitaristen sjöng en Beatles låt. Ni vet de där magiska ögonblicken när man är ett med musiken. När inger annat spelar någon roll än orden, tonerna. Musiken är en del av en, man är en del av musiken. Man kommer tillbaks till världen igen först när folk spontant applåderar. Applåder som inte går in eftersom själva musikupplevelsen i sig var så stark och det tar ett tag att hämta sig.
Det fanns sÃ¥dana stunder med bandet ocksÃ¥. Men mest minns jag de dÃ¥liga recensionerna, tor vi aldrig fick nÃ¥gon som var bra eller ens neutral. Den gÃ¥ngen alla människor rusade ut för att vi spelade för högt. Eller när regnet kom pÃ¥ festivalen och vi var de enda som var kvar när vi skulle pÃ¥. Triumfer… Och kanske spelade vi inte den dansmusik alla ville ha pÃ¥ den tiden, profiterade inte pÃ¥ “Ankan” som alla tyckte om, flörtade inte med punken. Men vi gjorde i alla fall vÃ¥r egen grej. Egna lÃ¥tar, eget sound. Jag Ã¥ngrar inte för en sekund de beslut som togs dÃ¥.
Med största sannolikhet kommer de projekt jag jobbar med idag inte röna nÃ¥gon större framgÃ¥ng. Precis som musiken en gÃ¥ng aldrig gjorde eller de flesta andra saker jag tagit mig för inte gjort. Men det där “nÃ¥got” inom mig gör att jag inte kan sluta förrän det är dags. Den dag vet jag att det är färdigt och dags att ge sig iväg uppför nästa kulle.
Jag har bestämt mig för att leva det här livet jag fått. Jag är inte typen som tar livet av mig. Det finns inga genvägar utan jag måste leva den eld som brinner inom mig. Utan den finns ingenting kvar.