Behöver man verkligen köpa julgranspynt? Räcker det inte med att bara gå ut en stund och förundras över iskristaller?
Behöver man verkligen köpa julgranspynt? Räcker det inte med att bara gå ut en stund och förundras över iskristaller?
Precis innan snön ligger de där som snäckskal ute i skogen, asplöven. Bildar skålar för de allra första snöflingorna att välkomnas i.
Tittar men upp ser man att de är många, väldigt många, och man förstår att det såklart måste de vara ett gäng eftersom snöflingorna också är många när de då kommer nerfarande som fallskärmshoppare från himlen. Hur skulle det liksom annars vara ordnat. Varje snöflinga har ett namn. Som asplöven en gång också hade namn när de darrande – på asplövs vis – hänge där i det stora trädet och älskade med solen.
Alldeles nyss ägde midsommarblomstren den här biten av ängen. Den som ligger lite på sidan om. Björnbetesmarker. De blå var lika många som asplöven. Men nu syns inte ett spå av dem. Naturens slöseri. Energi är inte problemet. Däremot är lösningen – återbruket – fullständigt solklar.
Alldeles snart breder skaren ut sig över ängen. Snålvindar jagar snöslöjor över meterdjup snö. Rävens raka spår som går där självsäkert och målmedvetet längs skogskanten och ekorrens snabba skutt ner på snön i förflyttning från ett träd till ett annat. Kanske går där ett skidspår. Ett ensamt på väg upp mot Örnberget och utsikten med packat kaffe, macka och apelsin. Då är det långt till midsommarblomster.
Solen som nästan inte orkar upp på himlen nu i mittnovember sjunker hastigt bakom berget. Vill man hinna hem innan mörkret sänker sig får man skynda iväg efter stigen. Den som går hem. Nej skynda går ju inte. Här regerar lugnet. Större steg i gröna stövlar kanske är det rätta. Det får i alla fall räcka. Men känner stigen. Det skall bli bra mörkt innan man går bort sig här.
Det doftar av snö i luften när jag tar backen ner mot det vi kallar vår kulle. Jodå. Men hur skall man kunna förklara för någon som aldrig känt det, hur den doftar den där första snön. Nej, inte är det som havet, den där doften oceanen ger ifrån sig innan man ser den och den breder ut sig ända dit dit man inte når som landkrabba. Nej den första snön doftar sötare. Ja sött. På något vis. Kanske. Eller inte. Man inbillar sig ibland. Ändå vet man. Det gör alla här på skogen. Den här natten kommer snön. Fast än väderprognosen säger annat.
OK, de borde ha plockats in, men det får bli nästa helg.
Den stackars flädern har ingen koll alls på det här som kallas vinter. Frysa ner och börja om är det som gäller här.