Category: Bilder

Morbror Hasses häst. Hos mormor och morfar. Ämnebo, Ovanåker. Slåttertider kanske. Farsan håller i hästen. Jan Hedman, jag, Gunilla Hed, Birgitta Hed och Rolf Hed är placerad på den undrande hästen. Ett fryst ögonblick i ett liv eller ja i flera liv. Hasse var den snällaste människa jag känt. Hästen lika lugn och snäll som honom. Jag åker förbi där ibland. Ser husen, minns kojorna, maten på slåtterborden, överdrivet mycket, som julen, den kalla svagdrickan hämtad från källartrappen, kaffekorgarna bland yrande damm, bråttom, snälla inte regn, tryggt, för länge, länge sedan.

Alltså posten. När kommer den? Nuförtiden gäller allt mellan tolv och halv fyra. Jag senarelägger hämtningen vecka för vecka. Numera försöker jag vid tre. Men inte hjälper det om den kommer halv fyra. Såklart. Men det skall byggas en sändare och mottagare som talar om när den kommer. Sanna mina ord. Efter semestern. Tamefan. Såhär kan vi inte ha det. Ju. Blir nästan irriterad.

Men man skall väl vara glad att man får post. När man bor som oss. Det är ingen självklarhet egentligen. I alla fall varje dag. Ja och så får vi en suverän service av lantbrevbärare. Det behöver sägas. Synd bara att de har en nollställd ledning. Snäppet under Ericsson chefer och det säger inte lite. Usch ja!

Bara dagar kvar till semester. Väderprognosen säger regn. Det är som det är. Jag skall ta två veckor borta från kontoret hur som helst. För att hitta suget och lusten igen.

Lyssnar på Sven Hagströmer, Sommar i P1, ungefär som förväntat. Idrottsfolk och företagsledare är sällan värda att lyssna på. För mycket prestige för att verkligen dela med sig av sig själva. Det blir mest uppräkningar av bedrifter. Men lyssningsbart idag.  Det finns korn att picka i sig. Men glest mellan dem. Även om det inte är hans “investeringsråd” som en mycket febersjuk investerare också skulle kunna räkna ut själv utan att en “finansguru” säger det.

Men vad vet jag?

Inte ett skit?

Det är han som sitter på makten. Och pengarna. Betyder det att man sitter på sanningarna också? Bara för att man får möjlighet att sprida dem?

Men jag har hans förre kamrat och kompanjon Mats Q. som följare. “Hej Mats.” Hedrar honom att han vill läsa det jag skriver. Såklart. Eller inte. Varför han följer vet han bara själv. Men här är både kapitalister och fattiglappar välkomna. Behandlingen är dock densamma. Inga VIP-kort delas ut av mig.

Jag fryser. Solen har gått i moln. Särskilt kallt är det inte. Men fryser man så fryser man. Finns en skjorta att ta på sig som hänger på trekvart på en hylla bakom mig. Den kan tas på. Lindra. Strumpor vägrar jag fortfarande. Någon måtta får det ändå vara. I september kan de åka på igen. Utan böter.  Allt annat är en överträdelse med straff.

Loosvecka här i Los. “OO” för att förvilla fi. Ingen hittar hit.

Men det handlar bara om “då” det mesta. Som det brukar vara. Kanske som det skall vara. Är bra att något ordnas. Det mesta som visas upp var en gång state of the art, precis som det som kommer att visas om hundra år är state of the art idag. Människor på landsbygd fungerar så. De behöver hundra år för att förstå att något är stort. Ibland tre, fyra, fem hundra år också. Som med “grufvan”. Det beror på om någon talat om att det är stort eller inte. Alltså någon som inte bor här.

L(o)(o)s är en kvinna

Lo(o)s är en enbröstad kvinna.

Kanske skall man vara man för att se just det.

Fast Lo(o)sgruvan är verkligen värd att se. Mest för hur den kom till. Infödingarna samlade sig och gjorde underverk. Storverk. Förverkligade en vision. Det kan man göra igen. Men det vet dom inte om. En dag kommer landsbygden göra det. Då (ny)bygger folket landet igen. “De stora” kommer inte att fatta vad som händer färrän det är gjort.

När konstnärerna flyttar in i ett område så skall man investera brukar det sägas. Att det ligger något i det behöver man bara gå till vilken storstad som helst för att få bekräftat. Gäller det Hälsingland också så sker det nu. Fast den observationen är hemlig. Säg inget till kapitalisterna. Ännu.

Fast regnar det manna från himlen har den fattige ingen sked. Hur sant är inte det?

Den sista månaden har jag antagligen haft den lägsta produktionsnivån bland alla programmerare i världen. Det har varit segt. Jag som brukar vara uppslukad. Inte bra. Alltså. Fast det är såklart i förändringarna det händer. Aldrig i stillaståendet. Så på det viset är det inget problem. Men skall man förändra eller kämpa vidare? Eller är kampen själva förändringen. De flesta förändringar tar längre tid än man tror. Det bör man veta.

Den stora pionen blommar. Det kan man glädjas över. Det ÄR sommar. Det tog några år innan den började blomma och började skämma bort oss.

Körsbären den “gamla damen” bär på har börjat rodna men det är några veckor kvar innan man får stoppa dem i munnen och njuta av smakexplosionen.

Och flädern blommar. Vad vi fick kämpa innan vi fick den att ta sig. I år blir det fläderblomssaft på egna fläderblommor för första gången här på kullen. Vill man se den får man luta på huvudet. Jag orkar nämligen inte vända bilden rätt.

Midsommarblommorna har ersatts av Rallarrosor. En första förvarningen om höst. Namnet fick de eftersom de följe järnvägsvallarna genom landet efter hand som rallarna byggde dem. En symbol för den nya tiden alltså.

Den gamla huggkubben har gjort sitt.

Och humlen… Jag älskar “min” taniga humle.

Ja det gör jag… den som vill klättra hela vägen upp till himlen.

…faktiskt.

Och huset… visst kan man gilla ett gammalt stort gult hus på en kulle också.

Ja och vi sitter fortfarande bredvid varandra K och jag efter så många år.

Fast nu skall jag jobba.