Rensar ut gamla kursböcker från Uppsala och hjärtat värker lite. Kvantmekanik, kvantkemi, oorganisk kemi, molekylfysik… Jag har öppnat dem genom åren och för varje år som gått så har formlerna och språket i dem blivit mer och mer främmande. Jag älskade det här passionerat en gång. Mer än mitt liv. Men jag är inte så sentimental att de skall stå kvar där i hyllan bara för att de är vackra och innehåller drömmen om att förstå han/hon/det gud i alla fall lite. Egentligen är det ingen större skillnad på präster och fysiker, vi bara angriper universum från olika riktningar.
Nu åker de. Det där bladet vänds äntligen helt och hållet.
