Tommy (Olofsson) är min vän i skolan. Bor i Gårdtjärn. Han är fotointresserad och går i min klass. Vi är ett omaka par. Han är med i en religiös församling av det mer extrema slaget jag det oreligiösaste man kan tänka sig. Han rider som en av dom enda pojkarna. En dag hänger jag med och plåtar honom.
Det är sen Augusti i Samuelsfallet utanför Los. Fågerlungarna har tid att leka nu. Galna sädesärlsungar leker “chickenrace” framför bilarna. Den som vågar sitta kvar längst vinner. Dom klarar sig varje gång. Det är mycket sommar kvar i Hälsingland fortfarande. Fågelföräldrar kan vila en stund inför flytten. Äta upp sig efter sommarens slit med att fylla hungriga fågelungsmagar och kanske njuta lite av det sista som är kvar av sommaren.
Solen värmer fortfarande. Svalorna dyker efter insekter i branta halsbrytande dykningar. Ungarna är flygfärdiga nu. Dom kämpar med sin flygkonst. Man ser det på de många vingslagen. Det är vingligt och oeffektivt som människobarn som håller på att lära sig cykla. Tills dom får grepp om det. Då blir dom nästan på en gång fullfjädrade luftakrobater. Magiskt. Dom är många här svalorna. På kvällen håller dom sig nära husen. Dom finns överallt och bjuder på show för den som har lite tid över för att bevista den. Sen vilar dom gärna på en telefonledning eller en elledning. Putsar sig och gör sig snygga inför natten.
Vi letar smultron i väggrenen. Man behöver inte leta länge för att hitta dom. Dom är där i massor. Solvarma, söta och sommarsolsmakande. Finns det något som är mer sommar än dikesgrenens smultron? Den ljuvliga doften som frigörs när man trär upp dom på ett grässtrå för att kunna behålla den där ljuvliga smakexplosionen i munnen när man fortsätter vandringen vidare efter grusvägen.
Det är blommor överallt nu. Det är ett överflöd i prakt i diken och på åkrar som inte fått växa igen här uppe. Vi plockar inte in dom. Blommor är finast där dom står.
Solen har ingen brådska med att gå ner. Den lyser fortfarande över vattnet i ån. Fisken börjar vakna efter en loj dag. Också den föredrar att vila i det solvarma. Så vi sätter oss på en sten nere vid loån. Ser vaken efter fiskarna. Skräddare mellan näckrosbladen och de gula vackra näckrosblommorna. Det går inte att titta sig mätt på dom där dom ligger i det glittrande vattnet.
Två gnistrande blå trollsländor dyker upp. Dansar över vattnet. Nära vattenytan. Nära varandra ibland. Längre ifrån varandra då och då för spänningens skull. Synkroniserade i dansen som vilket dansade par som helst. Med samma syfte. Livet skall gå vidare och det kan gott göra det på ett vacker sätt. Vi ser på dom länge. Njuter av att se deras dans. Lämnar dom ifred efter en stund och går hemåt. Solen kommer strax att gå ner bakom berget på andra sidan ån. Den varma svarta Augustinatten tar sin början. Vi välkomnar den när vi hand i hand går hemåt.
Det skrämmande med dom här bilderna är att det är från farsans 50-års dag 1972. Han är alltså sex år yngre än vad jag är nu. Man kan få åldernoja för mindre.
Om man tittar på dom här bilderna så ser man en bild där idrottshallen inte är färdigbyggd. Blir lite osäker om detta är en blandning av bilder från två år.
Året är 1964. Edsbybor ger sig iväg till USA och världsutställningen i New York. Kennedy sköts året före. Det är synd om USA. Man flyger propellerplan men jetmotorerna är också där. Svarta tar för sig. Jag vet ju att farsan var med (Ernst Hedman) och Träförädlingens VD och ägare Lars-Erik Järvefelt. Men när jag tittar på bildserien. De fotograferade möblerna. Den urfrästa linjen på en detalj så anar jag att också Edsbyverken var med.
Saknar man fantasi så är en bild på en maskindetalj bara just det. Men det man såg när man tog det där fotot på den där motordetaljen är av enorm betydelse. När man kom hem till Edsbyn igen så kopierade man. Förbättrade och gjorde så att många i byn kunde leva på arbete. Man byggde de maskiner man behövde. Man ser limträbalkar, husvagnar med plastskal, prefabricerade hus osv osv i dom här bilderna. Industrihistoria.
