Jag har lätt för skratt. Men skrattar inte åt lätta saker. Jag har lätt för gråt men gråter bara för det som är på riktigt. Jag orkar sällan med komediserier med pålagda skratt. Lika lite som “romantiska komedier” som spelar på det tragiska och är alldeles för uppenbara för att känna något verkligt och locka fram en tår hos mig. Jag är ingen snobb. Jag gör och tycker vad jag gör och låter andra göra och tycka vad dom vill. Jag kommer alltid att säga vad jag tycker. Men aldrig komma med en absolut åsikt. Jag utgår bara från mig själv. I allt. Ja jag lyssnar och försöker ta till mig från det som världen utanför vill dela med sig av till mig. Men valet av vad jag tar till mig är bara mitt.
Jag klarar inte av pseudodebatterna, negerbollsdebatterna, kulturministertårtdebatterna så länge det finns problem och frågor som vida överstiger och jag säger det igen
V I D A Ö V E R S T I G E R
dess skitfrågor i viktighet. Barn svälter ihjäl. Kvinnor fraktas över gränser som varor. Folk sprängs och skjuts ihjäl för att dom tror på något. Jag skiter i dom debatterna av samma anledning som jag inte sprutar vatten på lågorna utan på brandhärden när jag vill släcka elden. Det viktigaste först. Men samma här JAG skiter i dom. Om andra vill spilla energi med att förfasa sig över oväsentligheter så är det upp till dom.
Ville bara säga det utifall någon undrade.. ;.-/
