Category: Bilder

Den svartvita flugsnapparen. Alltid på sin utsiktspinne. Var är du nu?

Jag gick ofta efter ån. Vinter, vår, sommar och höst. Kameran var nästan alltid med. Det finns många bilder från markerna mellan Hans Lidmans stora tomt och Voxnan. Det här var väl ett litet paradis för dom flesta av oss som bodde i den här delen av Edsbyn.

De här bilderna är från en vinterdag. Det har inte kommit mycket snö än så det är lätt att vandra där efter Voxnan hela vägen upp till Noret. Det som var badplast på somrarna för oss som bodde här.

Den här dan är vinterdisig men isen ligger även om den inte bär.

Höstplöjningen är klar sedan länge. Frosten har börjat göra sitt jobb. Redan nu har ladornas tid passerat. Höet fraktas hem till ladugårdarna. För inte så många år sedan kunde man smita in i ladorna och hoppa i höet. Nu finns bara tomhetens eko kvar i dem. Ibland också kanske en överbliven harv eller såningsmaskin eller annat, som sakta får stå där och rosta sig bort ur tiden. Kullen till vänster om ladan är Hans Lidmans älskade ställe i Gårdtjärn.

Den gamla flottningskanalen som förbinder Gårdtjärn med Voxnan har inte frusit. Vattnet mellan dom två vattensystemen är nog inte så stillastående som det först kan verka.

Också där flottningsrännan går in i Gårdtjärn är det ännu öppet vatten. Tandjuren dricker här på sommaren. Hagarna skyddar dom. Men kom det någonsin några fler tamdjur hit efter att den här bilden togs? Jag tro inte det. De små böndernas tid är ute. Också hagarna får stå där och vittra bort i tiden på en enkelriktad väg in mot glömskan.

Bron över flottningsrännan har rasat. Ingen behöver heller den längre. Det är bara vi bad och fiskesugna ungdomar som går här nu och en trasig bro är inget hinder för oss. Den gör bara turen mer spännande.

Går man efter flottningsrännan ut till Voxnan igen och tittar norrut så ser man träförädlingens skorstenar ryka över byn. Där där farsan hade sitt liv. Sly efter strandkanten. Alltid denna sly med en livskraft och mångfald som bara människor kan överträffa. Livsviktig för så många arter.

På fälten skall det växa korn, råg eller vete till sommaren. Men först skall det bli riktig vår. Det skall harvas och sås. Bonden har mycket att stå i och åkrarna är många. Det är bördigt här. Voxnadalen är bördig. Voxnan drar med sig näring hit ända från fjällen och från skogarna i Los. Hans Lidaman sitter säkert där i det gula huset på kullen i bakgrunden och skriver sin ordmagi också den här dagen. Omedveten om mig som smyger där ensam vid strandkanten med min älskade kamera. Alltid med respekt för mannen i den svarta slokhatten, han som så tydligt kräver distans från människorna. Vi möttes ofta. Talades bara vid en enda gång.

Det skall dröja ett tag innan slalombacken öppnar för säsongen. Farbror Kalles lift. Den han byggde av skrotdelar och som står kvar än idag tror jag, nu får vila ett tag till innan det är dags att frakta längtande skidåkare upp på berget.

Gärdsgårdarna är många också här under 70-talet. Men det blir inte så många fler byggda nu. Dom får stå så länge dom kan stå. På ena sidan om den mark som skall få vila och på den andra den som skall arbeta under året.

Hässjornas tid är också nästan förbi, men man kan bygga dom igen närhelst man ville. Allt material fanns där. Underhållet och fint upplagt.

Hans Lidmans lada. Hans marker till vänster. Ladan full med gamla jordbruksredskap. Han var ju mycket intresserad av hembygdshistoria den Hans.

Det blir många turer efter ån också efter att dom här bilderna är tagna. Men det är ändå länge sedan jag gick där nu. 50 år. Och visst längtar jag när jag ser bilderna men känner samtidigt att där hör jag inte hemma längre. Jag har varit borta för länge och det där har blivit andras vandringsplatser och smultronställen. Det är istället många mil uppströms efter samma gamla Voxnan som jag vandrar idag och gör det med samma glädje nu som då.

Jag var åtta år. Farsan och Lars-Erik Järvefelt kom hem från Världsutställningen 1964 i New York. En packe bilder som kommer senare fanns såklart med hem. Dom här två och en bild på Empire State building gjorde störst intryck på mig. Det är en framtidsvision om hur bilarna skulle se ut år 2000. Förare behövde inte. Man knappade bara in vart man skulle på en panel så färdades man automatiskt dit man skulle. Nu är vi snart där (Google/Volvo och andra) jobbar för fullt med detta. Designen var dock överlägsen då tycker jag allt. Sådär skulle bilar gärna se ut idag om du frågar mig.

Förutom berättelserna om vad han sett, som var det bästa såklart, så fick jag en batteridriven ljudlig motor i plast till cykeln när dom kom hem. En som lät utan ett kort i ekrarna alltså och faktiskt såg ut som en mopedmotor med gas och allt. Enda gången jag haft något materiellt som kompisarna var avundsjuk på. Sådana fanns bara i Amerika. Men Amerika började iof i Ovanåker någonstans. Att detta toppades med en stor röd Amerikansk brandbil gjorde det inte sämre.

Så var det då! 😉