– I techbranschen handlar så mycket om hajp. Alla följer efter varandra som lämlar från en klippa och försöker jaga nästa stora grej, och jag tror inte att det är en framgångsrik strategi, säger Torvalds.
Source: Här är Linus Torvalds råd till open source-utvecklare | Computer Sweden
Dashrath Manjhi, mannen som med hammare och huggjärn skapade en passage genom berget på egen hand är ett föredöme för mig. Jag tänker ofta på honom. Tror man på något så kan man skapa något, i alla fall om man jobbar på det också. Och nej, man behöver inte alls lyssna på de som säger att känna stor passion för något är sjukligt. Det är tvärt om, ickepassionen som är en av de svåraste sjukdomarna. “Krig är fred” människorna är bara framme och nosar med sina fula trynen där också. Satt bokstavskombinationer på människor som kommer blickas tillbaks på precis som vi ser på lobotomi och isbad nu. Dashrath Manjhi är beviset för att det är rätt och bra att tro och göra. Folk kan peka finger och häckla hur mycket de vill.
Det finns en länk i kommentarerna till Dashrath Manjhi. Läs och förundras.
Jag håller på med ett ett projekt VSCP (länk i kommentarerna) som fyller 24-år idag. Det är naturligtvis därför jag tänker på Dashrath. VSCP är min passage genom det där berget. Det jag måste göra. Det har i princip inte gått en dag under de där 24-åren när jag inte jobbat på projektet i någon form. Utvecklat. Svarat på frågor, funderat på lösningar. Och nästan varje dag har jag älskat det jag gjort. Jag tänker inte “tänk om jag satsar fel” när jag går ner till kontoret på morgonen. Tvärtom. Jag vet att jag satsar rätt. Jag känner det tillsammans med gokänslan i magen när jag kliver in på kontoret. Andra må tveka, spotta på, förnedra, starta projekt och två år senare lägga ner projekt (jag har upplevt många sådana) och det spelar ingen roll. Jag vet att jag har rätt. För det finns nämligen inga fel att begå. Det sämsta utfallet är bara att slutresultatet blev en väg som ingen går efter. Buddhistisk sandkonst i så fall. Det ultimata verket.
Nästa år, om jag lever, har jag hållit på i ett kvartssekel. Nog måste man väl ändå säga att det här blev ett livsprojekt. Boendes i en del av landet där ingen ens vet (eller bryr sig om) vad open source är, finns det såklart ingen mening med att försöka förklara vad man håller på med. Att inte ta betalt. Inte patentera. Inte tjäna pengar. Dumt skulle alla bara tycka. Att hela vår vetenskapliga grund är bygd på samma tanke är de flesta inte medvetna om heller eftersom idag är pengar och ära styrkraften där också. För mig är open source det finaste vi har i vår samtid. Att folk utan personlig vinning kan samarbete runt om i världen runt en ide. Du som läser det här använder säkert flera sådan projekt i din elektroniska enhet just nu. Detsamma gäller i allt annat du tar dig för under resten av dagen. Open source fins överallt. Lösningarna gör bara inte väsen av sig. De nöjer sig med att fungera och göra det de skall.
Jag börjar bli gammal. Klart det är så. Bygger man en passage genom ett berg finns det ett “klart”. I ett projekt som VSCP är inte det där “klart” så solklart och tydligt om det ens finns. Så jag ser fortfarande att det finns massor att göra. Och eftersom tiden är begränsad så får man nöja sig med att se ett år framåt i tiden. Får jag behålla mina sinnen skapligt intakta så hoppas jag att jag en dag faller ihop framför datorn eller vid elektronikbänken när jag jobbar med det här projektet och sen inte finns mer. Det vore ett värdigt slut. För kärlek och passion är drivkrafterna. Och tamefan om jag inte skulle kunna tänka mig tjugofyra år till om det bara gick.
Idag firar vi med en kanelbulle och en whisky. Traditionsenligt firande av denna dag.
Idag är det 24 år sedan VSCP projektet startade. Tjugofyra manår [egentligen är det nog mer om man räknar normala arbetsdagar] är kanske inget för stora bolag som Google och Microsoft, men är man en ensam (s/g)ubbe så blir ett projekt på tjugofyra år ett livsprojekt. Jo man kanske skulle man kunna hinna med två sådana projekt på en livstid, men orkar man det? Inte jag i alla fall. Skulle aldrig kunna uppbåda den energin. Men ett projekt orkade jag med. Tjugofyra år och förhoppningsvis några år till.
En före detta granne brukade då och då lämna urklipp som handlade om Notch (Midcraft) framgångar eftersom han också har ett ursprung från Edsbyn liksom jag. Alla pengar som ramlade över honom definieras såklart som framgång. Ja och tjänar man inga pengar på sitt projekt (jag ger bort allt det jag gör gratis) så definieras väl det såklart som ett misslyckande i en monitärhyllande värld. Ja och kanske är det så “slutsumman” skall nedtecknas. Må så vara.
Men projektet har i alla fall gett mig vänner i alla världsdelar. Använts i stora och små projekt världen över. Samtidigt har jag upplevt en enorm tillfredsställelse i att realisera de idéer som det bygger på. För mig har det varit tillräckligt. Jag tror inte att jag behöver mer.
En kanelbulle och en whisky är standardfirande i det här sammanhanget här på kontoret. Fast när projektet når ett kvartssekel får det nog tamefan bli en tårta också (och en möjligen en billig whisky).
Nu tar vi tag i år tjugofem.
Vad händerForskare i Finland har utvecklat en ny typ av batteri som använder sand för att lagra värme.KontextFöretaget Polar Night Energy har utvecklat ett batteri som kan lagra värme i månader och användas för att värma hem under vintern. Batteriet är tillverkat av 100 ton sand och värms upp med billig elektricitet från solenergi eller vindkraft. Värmen lagras i sanden,
Source: Finländskt sandbatteri med en megawatts kapacitet – Grow Sverige
Jag har en dammsugare som jag svär över varje gång jag använder. Den tippar och har sig och befinner sig oftare upp och ner än på sina hjul och jag konstaterade snabbt att den som konstruerat den aldrig själv har använt eller ens tänkt att använda den. Ingenjörer som konstruerar bör definitivt bli tvungna att använda sina egna grejer i det vanliga livet. Ja och sen förbättra saker efter hand som man upptäcker problemen som alltid finns där. Till slut når man (i bästa fall) “skitbra”.
Råkade ut för det där själv i morse när jag skulle göra en MDF-fil (Module Description File) för den simulator jag jobbar med. Det här är en fil som man frågar enheten x efter och sen läser antingen från enheten själv eller från en URL. I den beskrivs en enhet och hur man använder den på ett standardiserat sätt så att både människor och maskiner kan läsa och förstå. Det här kan bli rätt stora och komplicerade XML/JSON baserade filer. Jag har alltid tidigare editerat dem i en editor. Har fungerat bra tycker jag. Men på listan har alltid stått en editor för att kunna bygga dem i ett GUI. I princip hela förra året gick åt att bygga en sådan och tidigt i våras fanns den då till slut på plats.
Idag skulle jag alltså bygga en MDF-fil till simulatorn. Öppnade min editor och började jobba. Oj vad tungjobbat en del grejer var. Saker som man tyckte var bra när man byggde grejerna var inte alls bra. Att vissa saker inte riktigt fungerar får man såklart räkna med i en så här tidig version. Det är version 1.0, eller kanske 0.0.1 snarare. Men användarvänlighet – en hederssak. Jobbhögen ökade alltså. Jobbflöden skall vara intuitiva.
Nästa gång du står och diskar något där allt sitter fast i skarpa kanter. Skicka då några väl valda svordomar till konstruktören av den där saken. Hen har aldrig tänk att hen själv skall göre ren de där grejerna. För om det var så, ja då fanns inte ett enda svårrengjort hörn kvar.
Så det så. Nu skall jag fortsätta med min MDF.
