Category: Betraktelser & Berättelse

Örebro igen. Mojo hotell igen. Indisk restaurang igen. En massa igen helt enkelt. Fast egentligen blir det inte så många “igen“. Hotellet är inte lika fantastiskt nu som förra gången. Den Indiska maten som kvalade in på topp tio i livet når inte upp till samma nivå. Troligen helt enkelt för att vi valde en annan rätt… Ölen var i alla fall god. Ja maten med, men inte topp tio i livet.

Men annars. Örebro är som en småstad brukar vara. Man ser folk. K och jag slåss alltid om platserna på fik och restauranger där man ser mest människor. Man lever med en slags myllerabstinens när man bor såhär som vi gör. Behöver se annat, andra. Hungrar efter det.

Ja och visst få vi se människor. Massor. Ofta står de framför en. Man får gå runt dem. Det blir tröttande efter ett tag. Det kan vara skönt med få människor också konstaterar vi efter ett tag.

Men Örebro. De Örebroare vi möter bär (antagligen) på rester av det stora traumat. Många vi möter känner någon som känner någon eller kanske till och med känner de någon som var med vid skolskjutningen. Hemskheter sätter sig i samhällskroppen. Måste läka under tid. Fast så mycket märker man inte av det där. Jag försöker känna om ondskan gått där jag går. Om rent av Djävlar vandrat på gatorna. Men kan bara konstatera att det är synd om alla inblandade i det här. ALLA. Ja och djävlarna och ondskan har nog inget med det hela att göra. Bara sjukdom och utanförskap och otur som så många gånger förr.

Vingåker efter Örebro. Tömmer det sista i huset. Sen Katrineholm. K gör klart husaffären, jag går på Biltema (gubbdagis). Behöver lite batterier. Men alla andra “vill ha” uteblir den här dagen. Ovant! Har burit hem alltför många lådor med krimskrams den senaste tiden för att ha önskningar om mer saker.

Med en fru som nu är mycket rikare än vad jag är far vi hemåt. Pizza i Fagersta. Fantastisk Pizza med de blåser oss på 50 spänn så vi blir aldrig kunder där mer. Riktiga fulingar. Kaffe på OK i Fagersta är sen gammal. Fungerar åt båda hållen om man är på det humöret och far just den vägen.

Hemma när det drar mot midnatt. Alltid lika skönt att komma hem. Nu skall vi inte behöva åka den där vägen på ett tag. Fast upp mot Orsa är det inte så dumt. Våren har ett fast grepp i landskapet där. Plus nio sent på kvällen. Det är efter 45’an och upp hit som temperaturen sjunker och snöhögarna tilltar. Japp man misströstar lite. Fast om sanningen skall fram så har också vi en tidigare vårkänning här på kullen än vi haft på länge. Det bör man väl kunna ropa HURRA för.

På lördagen bär vi in de sista lådorna. Många lådor är det nu. Kunde starta loppmarknad. Men K skall titta igenom allt. “Snart” säger hon. Men det finns såklart en del minnen att fånga och hålla kvar i de där lådorna.

Nu på kontoret. Utvilad. Testar en dammsugare som vi tagit med. Den brinner upp. Ja, motorn. Men eftersom jag är beredd blir det inte mer än lite rök i lokalerna. Det kan man överleva. Det är ofta rök i de här lokalerna. Dammsugaren åker iväg till återvinningen. Mycket av lådinnehållen har gått och går samma väg.

Vi städar ur ett liv ur ett hus. Nu startar andra ett annat liv i det där huset. Det är något vacker i det där. För det är ett mycket vackert ställe. En plats man enkelt kan älska. Vi har tidigt lärt oss att mer än ett hus har man inte. Åtminstone om inte just renovering är det man vill lägga alla pengar på och är det man gillar att göra mest. Vi har nog här. Det är enkelt. Man måste kunna släppa taget. Måste kunna leva nu och idag.

Veckan föröver innehåller en del störande moment som handling, vattenmätarbyte och Ljusdalstur. Det finns inget lugn i sikte förrän bortåt påsk. Där och i det kan man lida. Fast egentligen inte. Liv är det väl. Det händer saker. Det rör sig. Stillaståendet är det värsta. Man får vara tacksam för virvlarna.

Jodå!

Försöker hitta koncentration. Det är inte alltid lätt. Åtminstone för mig. Svårt, speciellt när man har annat som kommer upp. Man skall iväg någonstans. Blir lätt att hjärnan säger åt en att “det är ingen ide att börja för du skall ju snart iväg…” och sen sitter man där. Jag är extremt mycket sådär. Kan kasta bort en förmiddag på en tur iväg på en timme under eftermiddagen samma dag.

Knepet är att ta tag i sådant där som inte kräver så mycket koncentration. Praktiska grejer. Skruva sönder något. Ja, skruva ihop det igen. Eller Städa. Diska. Vattna blommor. Kolla oljan i bilen.

Fast irriterad blir jag varje gång. Vill ha lugn och ro och möjlighet att kasta mig in i projekten. Vill INTE ha en massa störande moment. I alla fall om jag inte själv har skapat dem. Japp, det är också därför jag hatar telefonsamtal. Ett satans påfund. Tar minst en timme att komma tillbaks upp på spåret igen. Oftast är det inget viktigt heller. Socialisering. Jodå, jag vet att man mår bra av en gnutta umgänge också. Såklart. Gillar människor. Men skall man få något gjort har man inte tid för ständigt döpratande. Nope, det har man inte.

Nåja, livet, det är väl sådär. Man kan inte leva det mol allena ändå. Då måste man väl acceptera tidstjuvarna också. De som ibland såklart kan vara nog så trevliga också.

Bär inte pellets idag. Japp, pga ovanstående. Det börjar närma sig slutet. Inte många ton kvar att bära in den här säsongen. Det kan man jubla över. Ja ren av dansa till. Men det gör man ju nu inte. Tänker efter. Är rädd om grannarnas lugn och ro i själen.

Lillkatten kommer in med en sork. Jag lider när jag ser med vilken glädje hon plågar och leker med den där sorken. Det är rent sadistiskt. Sorken är bortom all räddning. De får vara. Jag går därifrån. Men jag förundras över de känslor man har. Älskar våra katter. De är hur härliga som helst. Vet inte hur man skulle klara sig utan dem. Men sorken ser inte på dem på det sättet såklart. Ur dess perspektiv är de djävulens redskap. Perspektiv är intressant. Putins barn älskar pappa precis som Heinrich Himmlers barn älskade sin pappa. Ingen eller intet är bara ett. Man måste försöka flytta sitt eget perspektiv ofta för att förstå världen.

Tänker jag…

Mellanmjölksvecka. Det blir liksom inget. Ändå blir det en del. Fast lite då. Lagom. Knappt. Definitivt inte tillräckligt för att man skall uppnå en känsla av tillfredsställelse.

Men smaken av mjölk har jag svårt för. Haft ända sedan jag smakade spenvarm nymjölkad mjölk hos mormor och morfar. Fyfan vad äckligt. Smaken sitter kvar ännu i munnen. Uuuuuuu… Men våfflor kan man laga om man har mjölk. Ja och om det är våffeldag så kan just det vara en synnerligen god ide’. Fast nu har man ingen mjölk hemma och känner att man nog inte orkar åka och köpa. Dessutom åt vi våfflor förra veckan. Man bör alltså besinna sig. Annars tycker jag våfflor ligger där i toppskiktet av gott. Så återhållsamheten sker med stark tvekan.

Två stjärtmesar vid fågelbordet när jag inmundigar min lunch. Sådant lyfter. Aldrig tidigare sett.

Alla mina maskiner är begagnade. Saker jag fått eller möjligen köpt på Tradera. “Återbrukar Åke” heter jag sen länge. Jo, såklart, mycket är av nöd tvunget. Men till största delen så klarar jag mig alldeles utmärkt med mina begagnade grejer. En intressant iakttagelse är dock är att när man får saker av någon så får man dem av de som inte har så mycket själva. Alltid så. De med resurser ger inte bort. Åtminstone skickas saker inte nedåt. Man kastar hellre.

Längtar efter hårdvaruarbete igen. Men närmar mig sakta igen. Att hitta en gyllene medelväg som innefattar båda är drömmen. Men eftersom jag är en sådan ensaksmänniska, en sak i taget, ordning och reda (nåja), så faller alla planer som jag sätter upp i den riktningen. Har tänkt hårdvara söndag tom onsdag. Mjukvara torsdag och fredag. Ja och tvärtom. Men det blir liksom alltid “skall bara…” när en sådan där period närmar sig sitt slut. Sen faller allt planerat som ett ostadigt korthus.

Al-pollen är min största fiende just nu. Kan sänka mig rejält. Alltså äter jag antihistamin. Blir trött av dom tabletterna som om man fått ett hårt slag i huvudet med en Kalle-Anka träklubba. Man kan iof gå och lägga sig på soffan. Det är inte mer med det. Men vill man? Nääää. Det vill man inte. Så man försöker. Resultatet är mellanmjölk alltså. Men av en sort man inte ens kan göra våfflor eller pannkaka på. Suck!

Ändå känner jag också denna morgon när jag kliver in genom dörrarna på kontoret att det är här jag vill vara. Tänka sig ändå att den sådan känsla kan hålla i sig så många år som den gjort…

Ser filmen om Gyllene Tider (Sommartider) i helgen. Gillar den. Filmen är inte sådär jävla struntviktig som den här typen av filmer brukar vara utan har en hel del humor och härliga tidstypiska avsnitt som gör den klart sevärd.

Annars har det mest varit mest vila i helgen. Det här farandet fram och tillbaks till Sörmland sliter på gamla gubbar. Men nu bara en resa kvar. Sen så…

Våren, jodå, våren kämpar på. Bit för bit av gräsmattan blir synlig. Snödropparna har tittat upp. Ett gäng tulpaner är på väg. Några flyttfåglar är tillbaks. Japp till och med den innerligt älskade koltrasten är tillbaks. Nu väntar vi bara på Bergfinkarna. Det är när dom intar fågelbordet som det är vår på riktigt. Precis som försommaren börjar när Sädesärlan och Svalorna kommer och hälsar glatt i mitten av maj. Vi är inne i den härligaste delen av tidshjulet just nu. Tidshjulets fredag. Man har liksom allt det härliga framför sig.

Spelar Tarzan On A Big Red Scooter. Lolita Pop. Vilken jäkla låt. Men säg inte det till musikeruppnäsorna. Dom fattar aldrig. Jo senare. För sent. När allt det som är viktigt och cred. idag är borta. Men vad fan vet jag om sådant. Det bara händer något i mig av viss musik och då går jag igång. Av vad, av vem, hur, ja det skiter jag i. Händer det där så gillar jag. Hur enkelt som helst. Precis som musik och kärlek är. Otänk. Bara stornjut. Ta in utan filter.

Eldkvar nu då. Det pågår alltså en musikalisk resa i rummet där jag sitter och skriver det här. Man åker med. Alltid med. Skulle man överleva utan musik? Troligen inte. Eller förresten. Fanns det koltrastsång så vore det där inget problem.

David Urwitz lyssnar jag sällan på. Men han avlöser Eldkvarn. Jodå. Högerfoten hoppar på.

Willmars Bagarbod har stängd. Mäh liksom. Men det går rykten om att det finns folk som funderar på att ta över. Vi får väl se hur det går. Hur det än är så är ett bageri inte det som en liten by som Los står och faller med. Att det funnits där har varit en stor lyx. Färska lördagsfrallor på gångavstånd om lördagsmorgonen när man bor som jag gör är inget man kan ta för givet.

Nåja, …

Var kommer allt vårdamm ifrån. Torkade ju av och städade i onsdags. Se lika ut nu igen. I alla fall på skärmarna. Bör man misströsta?