Varje år. Den här dagen. K blir ett år äldre. Men det märks inte så mycket. Hon tuffar på som förr liksom. Men dagen innehåller såklart en tårta. Annars firar vi inte så mycket. Åren gör det med en. Varje dag man vaknar är med stor klarhet värd att fira. Efter fyrtio bör den insikten ha satt sig.
Annars är det vila och lite domesticgrejer som skall ordnas. En skön kravlös dag bara. Iblnd är sådana dagar de bästa dagarna i sin enkelhet.
Arbetsvecka föröver då. Finns lite kobbar och skär i den här veckan som i de flesta. Annars och mellan dom är det bara att dra på full gas och jobba på. Det är då som det är som bäst. Livet. Tillvaron. Man behöver inte mer. Inte ens en liten smula.
Halva dagen har jag dragit runt på en dammsugare. Det får mig alltid att vilja bli en bättre dammsugarbyggare än alla idioter som tillverkar de där grejerna idag. Eller IDIOTER… Troligen har de aldrig använt en av sina egna maskiner. Inte någon annans heller för den skull. Kanske bara okapabla att skapa bra grejer. Synd om i så fall antagligen.
Den andra halvan av dagen har jag mest väntat. Installationer. De tar en evighet. Under tiden funderat om jag skall lämna in bilen på service eller bara byta oljan själv under denna stora meningslösa väntan. Det blir service. Bra timing inför jul. Men det skall traffikeras vägar så en genomgång ger lite lugn. Jag gillar lugn. Bort med för många spattiga frihetsgrader som ställer till det. All akan man aldrig få iväg. Det vill man inte heller. Men tillräckligt många skall bort för at man skall våga tro att det går vägen.
Installationerna pågår fortfarande här och nu. Suckar. Virtuella maskiner för olika installationsscenarier. Urkjobb. Men självvalt.
Men skall nog gå och lägga mig. Läsa. En av varje dags höjdpunkter. I alla fall om boken är bra. Kan vara OK med en dålig bok också. Man lär sig att den boken , ja, den va rinte bra. En lärdom det med.
Bilden är från skogarna kring Noppikoski. Det där orörda – riktig vildmark – som finns där borta. Ja och namnen på ställena. Pilkalampinoppi, Stora Korpmäki. Ljuvliga namn. Man kan ta skogsvägar rakt västerut där och hamna i Norge. Bara skog, örnar och några älgar när vi provade. Inte längre än dir än till Hudiksvall.
Men det är för det där orörda som jag finns här. Skulle kunna bosätta mig i en lite enkel stuga ute i det där vilda landskapet och inte sakna något alls. Fast nu sitter jag alltså här på min kulle. Solitären. Efter trettiosju år här känner jag ingen. Jobbat för mycket. Är för annorlunda. The fool on the hill. Beatles hade väl ingen aning om at de beskriver mitt liv perfekt i den där låten. Som alla galningar bor jag och finner mig nöjd och belåten här på kullen. Fast det skulle såklart kunnat vara var som helst i landet. Samma sak. En grop i Skåne, eller på ett fjäll i riksgränsen. Med den ständiga längtan bort.
Jag känner stark misstänksamhet mot dem som bara älskar EN plats eller en grej. Hur kan man vara säker på sin sak. Om man äter den godaste semlan man någonsin ätit så kanske det finns en godare någon annanstans. Eller en bättre plats. En bättre bil. En vackrare utsikt. Ja ni fattar. Man måste såklart testa andra saker för att få veta. Annar skommer det alltid klia. Om inte är man såklart bara en trångsynt halvmänniska. Som idkar fanatikerns livsväg.
Fast man kanske är lyckligare när man bestämt sig för rätt eller fel en gång för alla. Världen blir enklare. Förståelig kanske rent utav.
Imorgon fredag igen. Veckor som rinner iväg. Liv som gör detsamma. Så jävla mycket kvar att göra. Man borde alltså inte sova. Men batterier behöver uppladdning. Jodå, jag har lärt mig den läxan. Aldrig ladda ur för mycket. Inte helt. För jobbigt att ta sig tillbaks då.
Apropå röriga skrivbord. Detta är en “optisk tabell” för experiment i “kvantkommunikation” skriver “Isse”, gammal kamrat från Fysiken i Uppsala. Så fort man lägger till “kvant*” så får det tydligen vara hur rörigt som helst. Mitt kontor är därför numera ett kvantkontor som finns där (eller ibland inte) och är hädanefter en hyllning och installation till Max Planck’s högra fots stortås sida och Schrödingers katts (o)möjliga skugga.
Långa byggen idag. Man har tid att tänka medans datorerna gör sitt. Som mest fem burkar som jobbar samtidigt. Normalt tre. Man kan inte fara iväg allt för långt i tankarna när jobben körs. Eller kan och kan. Det kan man väl alltid. Men vill man hitta tillbaks får man liksom försöka hålla de galloperande tankarna i närheten också.
Därför blir det inte så mycket filosifierande en dag som den här. Det är bara att gneta på. Bit för bit tills jobbet är gjort. Ja och just där finns problemet. Att inte se något slut på uppgiften.
En kompis körde ofta med sanningen
Skall man äta en elefant så måste man äta upp den en tugga i taget.
Det finns ingen annat sätt att lösa det på. Giltigt det där såklart på alla större uppgifter. Det gäller att dela upp det som skall göras/lösas/fixas i mindre delar och lösa dem en efter en. Gör man inte det mäktar man inte med. Det tappas “sugar”.
Men också de små uppgifterna kan te sig oövervinnerliga i just de att de är många. Liten mun – stor elefent – många tuggor. Där är det något annat man får sätta in. En envishet hämtad nerifrån tårna. Min enda styrka fins turligt nog där. Never give up!
Allt det där tråkiga är såklart svårast. Precis som det finns delar av en elefant som är hårdare och äckligare att tugga i sig än andra delar så finns det delar i projekt som man hatar och avskyr men ändå måste fixa. Skriva dokumentation t.ex. JÄTTETRÅKIGT! Men man måste göra det ändå. Eller göra installationsprogram. URTRÅKIGT! Men samma sak där. Det måste göras.
Sen är det det där med “klar” såklart. Man blir aldrig klar med någonting alls. Man bestämmer sig för att man är “klar“. Sätter den där stämpeln “KLAR” och håller andan. Det första kommersiella projektet efter universitetet för min del var ett modem. Vid ett läge skulle grejerna släppas. Själv såg jag bara alla buggar, brister och fel som fanns kvar. Men fram åkte stämpeln “KLAR” och man slutade andas. Ingen annna upptäckte någonsin de där felen och bristerna och det hela blev en stor succe. Förstagångskonstruktören tittade förvånat på.
Problemet är att man på sin höjd orkar med ett projekt på riktigt. Därför blir det ingen bok eller fullt genomarbetade låtar och musik härifrån. Man orkar inte med det helt enkelt. Man kan vilja göra tusen andra saker, men känner man efter det allra minsta, så vet man att en eldsprutande drake till som sprutar förtärande eld i rumpan på en på väg mot ett “klart“, ja det räcker. Två, eller gud förbjude, tre eller fler skulle förgöra en.
Fast denna morgons fråga till magen när jag steg in på kontoret besvarades med ett ja den också. Alltså – “Är det här jag vill vara“. Kurrar magen fram ett “ja” så är det OK. Är det ett surt “nej” som bubblar upp genom halsen är det dags att göra annat. Kanske ta semester. Dra till Grekland och öluffa. Eller, skita i alltsammans. Köpa en jojo och leka med den hela dagarna istället. Ja om nu just det känns gott och riktigt.
Julmarknad. Fyfan! Folkligt. Brukar bli knottrig, hes ocg febrig av det folkliga. Men Jössebo. Många minnen har man därifrån. Ja och lite mysigt med julmarknad är det nu också ändå. Så vi far österut. Svänger in över skogarna i Ovanåker. Möter pärlband av bilar. Tänker “är det slut måntro?”. Men när vi kommer fram är det kö. Vägrenen full med bilar. Parkeringen i princip proppfull med bilar. Men snabb som en Stockholmare snor jag åt mig en plats. Gas, slir, tjoff liksom sen står man där i rutan som är ledig och som ingen annan hittat.
Tjugo spänn i inträde. Den summan gör ingen fattig. Bra tänk. Går till bad/rastplats i Ryggesbo dessutom. Bra tänk där igen. “Ryggesbo” är som musik i mina öron. Kände man inte minst en som bodde där!? Minns inte längre vem såklart. Kanske var det ingen alls. Gamgubbminne.
I Jössebo är allt sig likt. Måste vara femtio år sedan jag var här sist. Fast har nog varit mer på parkeringen här än inne på området. Tror jag. En gång missade vi bussen hem härifrån. Började gå. Några snälla poliser plockade upp oss efter vägen och skjutsade oss till “byn“. Enda gången hittills jag åkt polisbil.
Men stämningsfullt. Vi får till och med, med oss en julklapp. Den gratis hästskjutsen hoppar vi över, tomtens knä lika så, Rädslan för allt för många kända ansikten visar sig vara överdriven. Det är K som träffar kändisar istället för jag.
På hemvägen, uppiggade av det där att inte träffa för många kända ansikten, ger modet att stanna på “1921″ i Edsbyn för lite mat. Pizzeria tänker man. Pizza. Det brukar finnas en vegetarisk att välja på, på de flesta ställen.
Men…
Här finns flera olika vegetariska rätter. Det får bli en vegetarisk planka till slut. Ett helt fantastiskt val. Ett helt fantastiskt ställe. Hit kommer man igen.
Men…
varje gång dörren öppnar sig till restaurangen så tänker man att det är Ingesson som kommer instampande för att köpa sig en lördagspizza. Fast det är det alltså inte. Ingen annan jag känner heller. Fast några ansikten tittar nog ändå lite forskande på mig. “Den där fule gubben har jag sett förr…” liksom.
Ännu en gång upplyft av turen så vågar vi oss in på ICA mitt emot också. Träffar ingen man känner där heller. OTROLIGT alltså.
Men en finfin lördag alltså. Mätt fortfarande. Gör nog om det där nästa år igen.
Hemma från Hudiksvall. Jo sjukhus. Hmmm… Fast människor. Jag gillar människor. Får prata lite. Lyssna mycket. Höra mig för om människors passioner. Jag lever nämligen på människors passioner, där är jag som en värsta Dracula, lyssnar noga på det som folk älskar att göra mest av allt, istället för att suga deras blod. Lyfts upp till glada himlar av att höra det där. Något ABC säkert.
<sjukdomsprat> Blir förvånad. Inte vänsterröra förvånad. Mitt Marshallöra är definitivt under de bra värdena. Fast ändå inte så mycket värre än hos andra åldringar (!). Det andra örat är bättre än genomsnittet. Man gapar. De som känt mig under ungdomsåren med Marshallstackar bakom mig på högsta möjliga volym och ofta med örat tätt intill stacken borde gapa de med. Hårdrock är tydligen inte så farligt ändå för öronen. Det är den softa skiten som dödar troligen. Känner inte en dansbandsmusiker i min ålder som inte har hörapparat.
Fast såklart blev det mer sjukhus framöver som om det inte räcker som det är. Magnetkamera igen. Huvudet. Det är antagligen nu det skall avslöjas hur tomt det är där inne. Jag bävar. Det stora avslöjandet är nära. Tur att det är väntetider så att man fortfarande kan gå omkring och tro att man ibland lyckas åstadkomma en unik tanke. </sjukdomsprat>
Köper kaffe (Cappuccino) på OK efter sjukhuset. Kostar på mig två bullar. Känner mig så mager. Hmmmm… Förbannat god cappe där på OK. Starbucks. Hur nu en Amerikansk kedja kan få till en kopp kaffe som inte smakar skit. Men finns intet att klaga på den Grande jag köper.
Hemma nu alltså. Man får icke misströsta. Det händer skit i världen och skit i livet. Men goda saker också. I det lilla händer enorma mängder goda härliga sköna saker. För alla. Ja i alla fall om man vill se. Vill ta till sig.
Nu skall jag koda några rader. Löda lite också. Min passion. Älskar att leva.
