Categories
Betraktelser & Berättelse

Nära nog

rear view of man sitting on rock by sea
Photo by Riccardo on Pexels.com

Johodå. Torsdag. Imorgon fredag och den sista semesterdagen. Nåja två dagar till. Men helg + penionärstillvaro är inte semester utan något annat mystiskt. Om du frågar mig alltså. Evig semester är det väl egentligen. Friherretillvaro. Inte så dumt. Rätt bra. OK. Finemang. Supertillvaro.

Fast måste ändå tillbaks till mitt. Finns fortfarande saker kvar att göra i företaget med de många röda siffrorna. Som sig bör. Det finns både ett måste och en vilja med där. Ja rätt mycket av något okänt som driver på också. En väg man måste gå. Vill gå på.

Har suttit ett antal dagar i studion också under den här ledigheten. Underbara timmar. Två låtar. En färdig nu och en annan på gång. Det är guldögonblick det där också. Precis som programmeringen eller när jag kan sätta mig och fantisera ihop en text. Jodå, att få greja i källaren kan också ge den där glädjen. Såga, hamra, borra. Det är liksom lika med tillfredställelse det också. Enkelt att leva när det finns så mycket skoj i tillvaron.

Vädret har väl inte varit 100 under den här ledigheten. Men ändå inte allt för dåligt heller. Typisk Svensk sommar kan det väl kallas. Överlevnadsbart. Tror aldrig att jag någonsin tidigare gått ner i varv lika mycket som den här sommaren. Har inte ens tänkt en tanke på kodande. Hoppat över alla mail som handlat om det. Tänker att det måste ju ändå vara rätt bra. Att man lyckats med åtminstone en sak i år. Ledigifierat sig på nivå nära noll.

Fast går man ner i varv ordentligt så tar det såklart en massa tid att ta sig upp till någon slags fungerande nivå igen. Det där blir ju inte bättre med åldern heller. Men vafan, tid är det enda jag har gott om just nu. Man måste inse det. Det får alltså ta den tid det tar för att pumpa upp sig igen.

Konserten med Second Place måste väl ändå anges som sommarens höjdpunkt. Riktigt bra. Kommer minnas för evigt. Men generellt sett har det väl blivit lite för lite av livekonserter. Mest för att det är så dyrt. Jag tycker sällan det är värt två tusen spänn för att två personer skall ha inträde till en konsert. Än mindre sextusen som en Stones konsert. Men det finns mycket annat. Fast har inte hittat grejer som fått den där längtan att slå till. Får hoppas på en bra musikhöst.

Nu skall jag leta upp en banan som jag tänker mola in i munnen. Möjligen tuggar jag en stund på den och sväljer. Men sen skall jag snickra lite. Gott liv!

Categories
Betraktelser & Berättelse

Drivkraften

crashing waves
Photo by Ray Bilcliff on Pexels.com

När alla visare pekar på noll det är då man blir tvungen att tänka efter. Inte ett så dåligt läge som man kan tro alltså. Det är bra att tänka efter varför man gör saker. Och på nivå noll gäller det att hitta motivationen. Varför håller jag på med det här? Det är den svåra frågan. Svaret måste man hitta i det där läget eller också är det dags att lägga av.

Som klåpare nummer ett (se där inte alla visare är på noll) har jag såklart varit med otaliga gånger om att alla pekare pekar på noll. Men jag har också hittat drivkraften på annat håll. Jag behöver inte den boost de där kan ge. Min drivkraft kommer någon annanstans ifrån. Varifrån vet jag egentligen inte. Mest roligt är någon slags latent galenskap. En som sipprar fram. Som jag har blivit vän med.

Bra så alltså.

Annars Örnsköldsvik, Härnösand och höga kusten igår. En heldag. Doften av hav stärker. Att se människor lyfter. Gott liv.

Idag gräsklippning. Man springer runt någon timme för att slippa springa runt någon annan dag under veckan. Men där, under den finns såklart annat att göra. Som sig bör.

Sista semesterveckan. Är det sagt. Eller vad man skall kalla det. Skall i alla fall dra igång mitt nästa vecka. För att jag kan. Ja och kanske för freden. Alltid för freden.

Men nu. Nu skall jag och K fixa lite mat. Sen får det bli någon film. Lätt leverne. Gott liv.

Categories
Betraktelser & Berättelse Musik

De kom, de såg, de segrade

Second Place segrar i Hudiksvall igår. Grymt imponerad av deras framträdande. Stor scennärvaro. Hög energi – ibland nära Metallica. Perfekt upplagt. Det är bara att gratulera. För det ÄR en seger, och segrar är ALLTID härliga att uppleva, också när andra sätter dom. Grattis och hurra!

Tre man på scen. Jag har själv varit där i min ungdom. Men mödan då som gitarrist och sångare var nästan omöjlig. När band som Second Place spelar så fungerar beatet, det brummar och dunkar och fungerar med bas och trummor utan att gitarren leder. Så hade vi aldrig. Slutade jag spela så var allt det där borta. Det fanns ingen bakgrund som höll saker uppe för oss. Ingen aning vad det berodde på egentligen men mitt fel säkert. Troligen för att bas och trummor följde gitarren hela tiden och inte hade ett eget liv. Men blir SÅ JÄVLA avundsjuk – nåja 🙂 – när jag ser Second Place spela och det rullar på utan en lead gitarr som leder rullandet. Jag fattar liksom hur det egentligen skall vara. Synd att det är femtio år för sent när man fattar det är det såklart…

Härligt annars att befinna sig i Hudiksvall en halvdag och kväll. Mycket folk ute. Glada människor i sommaren. Gratis inträde. Någon betalar såklart kalaset. Hurra för er som hostar upp dom självklara stålarna mot lite reklam. Hoppas den givmildheten också sträcker sig till att ge en slant till artisterna enligt regelverket. Tiden när en “möjlighet till att bli exponerad” är en orsak till att lira gratis är sedan länge förbi.

Bra ljud är det dessutom. Baskaggen sitter i kroppen som den skall. Dunk, Dunk, Dunk, som tre skott från en revolver som skjuter en i bröstet på nära håll. Bandet efter Second Place testar ljud en stund innan de kör igång. En lyhörd ljudtekniker lyssnar och ställer in det bandmedlemmarna vill ha på sin medhörning. Jag åker direkt tillbaks till vår egen näst sista spelning. Upp på scen efter en annan akt. Man testar att grejerna hörs. Vi kör igång. Hör varken sång eller gitarr längre när vi väl är igång och försöker kommunicera det till ljudteknikern utan resultat. En jävligt taskig känsla att finnas i när det står tusen personer och lyssnar kan jag lova. Det gör ont i k(r/n)oppen när jag tänker på det. Det var f.ö. en spelning som aldrig skulle ha ägt rum. Inte den efter heller. Definitivt INTE den!

Här är det sommarlov fortfarande. Eller semester då. Ledigt. Skönt så att man kan gå sönder. Varför ägnar man inte all sin tid till ledighet egentligen? Ja, återigen har det såklart med den där jämvikten att göra. Det behövs mörker för att man skall uppskatta ljus. Så enkelt. Så universellt. Självklarheter.

Idag skall jag gå på en begravning. Vårt gamla bands basists mamma begravs idag och jag skall närvara och ta ett sista farväl. Ingen trevlig tillställning såklart. Allt handlar om respekt en sådan här dag.

Ena dagen eufori och glädje. Nästa sorg. Jämvikt.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Helst

possible written on a chalkboard
Photo by Towfiqu barbhuiya on Pexels.com

Det skall bli hårdrock ikväll. Glada Hudik Summer Week (GHSW). Det blir Second Place och kanske några band till. Vi får se hur många akter en trött gammal gubbe orkar headbanga till. Oftast ganska snurrig redan innan man börjar headbanga nu för tiden och bör väl kanske inte addera till redan existerande snurrighet.

Annars regnar det. Har dock inte varit några studiosessioner trotts två låtar i röret. Annat har kommit i vägen. Som sig bör alltså när man lever med långa “att göra” listor som skall betas av. Förhoppningsvis blir det ett och annat regnväder till mellan solstrålarna som ger tid för sådant där hobbyarbete.

Men snart bara en vecka kvar av semestern. Tiden går snabbt. “Upplevs” är väl det rätta ordet där. Men det är som det är. Allt är som värst när tiden upplevs stå stilla. Allt annat är av godo. Tro mig!

Klippa gräs borde man. Måste hitta en tvåtimmarslucka mellan regnskurar där det finns tillräckligt med tid innan för att solen skall torka upp gräsmatta. Lite brist på sådana “tvåtimmar” i år liksom. Men man överlever ändå. Myggen och knotten också som såklart älskar långt gräs.

Myrinvasion i köket veckan. Tusentals. Jag som helst inte dödar en enda myra fick ladda kanonerna med giftiga preparat tillsammans med K och tillsammans gav vi oss på de stackarna (passande ord f.ö.). Tror vi har vunnit åtminstone den första striden. Men dom är ju fler än oss så tar inte ut någon seger i förskott.

Imorgon begravning av en väns mamma. Inget roligt “event”. Men hon var oerhört snäll och trevlig under vår uppväxt. Värd alla respekt. Jag använder ett gitarrband som hon gjort på min favoritgitarr.

Nåja. Liv. Glädje och sorg i jämn blandning. Har jag talat om att jag tror på jämvikten som den viktigaste universella lagen. Allt strävar ditåt. Kaos. Inte ordning. Tål att tänka på.

Categories
Betraktelser & Berättelse Musik

“Blir det en hit?”

En vän brukar fråga “blir det en hit?”. Men jag vet aldrig vad man svarar på sådant. Har för lite av den där tävlingsmänniskan i mig som har en stor längtan av att stå högst upp på pallar. Som behöver medaljer om halsen. tidningsrubriker och applåder. Jag är nöjd med sekunder, minuter, timmar, halvdagar när jag får göra något som bara är mitt och ingen annans. Där kravlösheten styr. Jag kan bli helt uppfylld av tid i “studion”. Jo av att skriva och av att programmera också. Men mest av tiden i “studion”. Det händer något med mig där. Har alltid gjort. Tror ibland att det är en ängel sätter sig på min axel när jag sitter där, en som viska saker i mitt öra. Det närmaste jag kommer han/hon/det/gud alltså i mitt synnerligen oreligiösa liv.

Så nope. Nej. Det blir ingen hit. Och skulle någon låt bli det så skulle mitt liv bli förstört. Allt det jag gillar skulle bli utbytt mot prestationsångest och krav. I min ålder bör man för länge sedan ha insett att det man en gång var beredd att sälja sin själ för inte är värt ens en enda liten tanke av längtan. Att det man trodde var guld egentligen bara är grus.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Den gamla damen

Den gamla damen levererar i år igen. Tidigt. Mängder av de sötaste, godaste, somrigaste, härligaste körsbär man kan önska sig. Hon är, med ålderns rätt, det skall sägas, rätt illa åtgången. Körsbärsträd är som människor. Lever en mansålder. Ja lite till om de har tur. Jag en enkel gubbe på en kulle känner stor tacksamhet att få dela kullen med den gamla damen och få smaka hennes sötma under några decennier av ett liv.

Jodå. Javisst. Vi delar skörden med fåglarna. Både skator, björktrastar och koltrastar gillar de söta röda bären. Självklart måste alla få sin del av skörden. Egoisterna och “jag skall ha allt” personerna är universums avskum. Det är sorgligt att mänskligheten har fått så mycket av den egenskapen i sin genuppsättning. Det enda jag kan tänka är en utvecklingsfördel med just den egenskapen gentemot andra är att vi när vi blivit för giriga är självförgörande. Bort med dom. De har för stor belastning på ekosystemet för att få finnas liksom.

Använder alltså lite av dagen till att stoppa in röda, solmogna körsbär i munnen. Men äter lite glass och dricker kaffe ute i solen också. Ja och fixar lite annat som behöver fixas. Det enkla livet fortgår.

Imorgon står det regn på alla skyltar. Alltså tänker jag “studio“. Vi får väl se hur det blir med det. Men K säger att hon tänker “sy” så det är en trolig utveckling under morgondagen. Lämna mig i fred gäller alltså. Som om nu det skulle behöva upprepas numera här på kullen.

Egentligen skulle man åkt till Leksand och lyssnat på Staffan Hellstrand & Co ikväll. Men nu blev det inte så. Ungnsbakad potatis var det som fick allt att tippa över mot att stanna hemma. Fast konceptet i Leksan är finfint. Lite extra gemenskap på scen med alla artister på plats och lite mer prat mellan och om låtarna. Dessutom fri entré så tillvida att du betalar det du tycker det är värt. Bra koncept tycker jag. Fler kan gå. Kräver naturligtvis sponsorer. Men där tycker jag lokala företag skulle kunna ställa upp i högre utsträckning även här i krokarna. Som garanter mot förlust. Då kanske vi slapp Carola, Carola, Carola och Tommy Körberg. De säkra korten som “folket” aldrig får nog av. Problemet med “folket” är ju att de aldrig vet vad de vill ha. De behöver läras upp. Sådant som Stefan Wermelin och de andra hjältarna ägnade sig åt under radions glansdagar.

Nu skall jag vila vidare. Det är två semesterveckor kvar. Inte ens en millisekund känner jag just nu någon bävan för att ha den tiden framför mig som overksam. Just det är en förändring i mitt liv. Troligen till det bättre. Hur det blir med detta återstår att se.

Loggar ut och stänger ner.

Knappa På*