Category: Betraktelser & Berättelse

Dryga 27 grader ute. En frisk bris på det. Perfekt väder helt enkelt. Men varningar i media. Kan bli farligt. Speciellt för äldre. Man känner “mittåt“. Hotet. Men kan inte tala om det där för min vän Dinesh i New Dehli. Han brukar fnissa åt att Europa utlyser nödsituation vid +40-grader. Jag och då är han född under och nära Himalaya och alltså inte ens sådan som är van RIKTIG Indisk värme.

Fast det är skillnad att bo på landet och att bo i stan när det blir varmt. Här skall det mycket till för att man skall smälta bort totalt. Fast en gräns finns det såklart också här Men bäst är det alltid om det finns hav eller en stor sjö i närheten. Sjöbris – bara ordet är härligt – svalkar. För att inte tala om ett dopp. Men då bör det vara +25 eller mer i vattnet…

Fast finväder för länge får igång det där hotet om skogsbränder igen. Det kan vi klara oss utan. Ingen här glömmer sommaren 2018.

Fast trött blir man. Eller ÄR man. Man kanske skulle slänga sig i hängmattan en stund. Det som talar emot det är bara att det finns mycket att stå i inne på kontoret. Men va’fan egentligen liksom. Men lever ju bara en gång.

Vi får se…

I min värld. Ja där börjar arbetsdagen på söndag eftermiddag. Det är bara så. Fast en eftergift såklart. Förr började den nog vid söndagslunch. Ja och lördagar var också arbetsdagar. Semester skall vi inte tala om. Fast annorlunda nu för tiden alltså. Man tar det lugnt. Ser rent av fram emot de fyra veckors semester som väntar efter den här veckan. K säger att det gjorde jag i fjol också. Vilket alltså betyder att det här lugnare tempot håller på att bli en vana. Känns bra det också. Man är ändå en gammal gubbe numera. Måste anpassa sig mot ett närmande mot en evig vila.

Midsommar är fint. Vi firar ensamma K och jag. Som vanligt. Grillar, tar det lugnt. Dricker lite vin. Äter jordgubbstårta. Läser. Kollar in någon serie. Njuter av livet. Mer behövs väl egentligen inte. Barnen har sitt liv. Vännerna har jag jobbat bort. Vi, katterna och kullen.

Det är märkligt tyst i Los under midsommaren. Normalt brukar maskiner och fordon av olika slag höras. Det brukar vara skrål från fester. Liv. Men i år nästan bara tystnaden. En koltrast göra några försök men kommer inte riktigt igång. På natten kokoar en gök utanför sovrumsfönstret. Annars den stora tystnad alltså. Men skönt på något sätt också.

Kullen är räddningen. Den är liksom solitär i sig själv. Tittar man på mina sociala medier så ser man inga Losbor som följare. Jag känner ingen här. Absolut ingen. Ändå hejar man på alla såklart. Känner igen. Men såklart inte samma sak som att känna. En del tror kanske att de känner mig också. Ändå mår jag rätt gott här på kullen som solitären. Som en fånge i ett fort har jag anpassat mig efter +30 år. Fast längtar bort härifrån varje dag såklart. Men vet ju att den känslan, den skulle vara detsamma också vart än bort den skulle föra mig, om jag nu fullföljde den tanken, packade och gav mig iväg. Mitt hem är inte på jorden. Man skulle kunna göra något religiöst av det. Eller om man var UFO fantast något ännu mer spektakulärt. Men det är nog enklare än så. En oförmåga att komma till ro bara. Aldrig hemma eller alltid hemma fast borta?

Det finns såklart en sorg i det solitära. Blå toner och en kärlek till mollackord. Såg en film med en dansk familj i helgen där alla älskade varandra och umgicks sådär självklart som man vill att det skall vara. Inga konstigheter. Alla bara är och tycker om varandra. Men såklart. Sådana familjer finns antagligen bara på film. I verkligheten finns det alltid saker som skaver mellan människor. Föräldrar speciellt är väl roten till allt ont. Psykoterapins käpphäst nummer ett. Själv har jag insett att jag kan älska minnet av mina föräldrar fast dom kanske inte var perfekta i allt. Rätt enkelt egentligen eftersom ingen är perfekt. Varför skulle ens föräldrar då vara det. De flesta bara försöker så gott de kan.

Man kan hata. Jag har en bror som fick barn med en tjej när han var mycket ung. Jag var väl tio eller så. Jord och himmel upprördes hemma såklart. Skandal i ett medelklasshem i en liten by. Man blir påverkad ett helt liv av det där eftersom man inte förstår allt som tioåring. Så mycket som kunde bli härligt blir förstört av det där under en ungdom. Så man kan välja att hata sin brorsa. Fast hur orättvist vore inte nu det? Det enda han gjort var att ha en kärleksstund med en flicka och sen gick det som det gick. Förhoppningsvis hade de trevligt. Saker händer. Man påverkas. Att hata någon som inte kan vara skyldig, vad skulle det leda? Vilken tröst och vilket bort skulle man få av det. Skit händer i ens liv. Man blir påverkad av det. Måste försöka leva på ändå så gott det går. Kompensera på andra ställen för det som går förlorat.

Nu en vecka kvar till semester. Det är K’s semester egentligen men jag hänger på. Pensionärsanpassar mig. Men först skall jag koda klart en del grejer. Tänkte mig egentligen en första Beta-release innan semestern. Men det kommer inte att gå. Det får bli till hösten istället. Ett nederlag. Men nederlag har man ju haft några nu så ett till kan väl bara ses som försumbart när det adderas till den samlade mängden. Så OK alltså. Jag knappar på* tills det är över.

Tom Petty och jag fixar bären. Ni vet sommardag. Fina vägar. Bilen går som den skall. Man sitter bra, gasar lite extra eftersom Tom sitter bredvid och sjunger allt vad han kan på samma sätt som jag också gör det. Ljuvligt är det. Tom föreslår att idag kan vi hämta jordgubbar tjugo mil bort. Det finns många låtar till att sjunga med i. Ja och en stund är jag frestad av det förslaget. Men det finns jobb att göra. Kod att skriva. Ja och Tom han får hänga med in på kontoret helt enkelt så att vi kan skråla vidare tillsammans.

Jag skall strax inleda den där jakten på jordgubbarna. Livet hänger tydligen på deras existens i kylskåpet under den här tiden. Två liter av finaste sort har jag blivit beordrad att skaffa. Bilen är fulltankad. Dagen är lång. Uppdraget måste utföras även om så livet hänger på det. Ja, Svenska skall dom vara också. Varför vet jag inte. Goda (och giftfria) hade räckt för mig som kriterie. Jag är inte så noga med det där med på vilken sida om gränserna de växer. Gäller andra gubbar och gummor också förresten. Fast jordgubbstårta det gillar jag. Var det någon som trodde annat. Midsommar ÄR ljusa nätter och jordgubbstårta. Ja kanske lite grillat. En whisky och ett glas rose. En regnskur med regndroppar som är lika varma som om de droppade ur ett duschmunstycke. Ja och bulliga moln en stund efter den där regnskuren som man kan inbilla sig ser ut som en kanin eller en granne. En geting och några snälla myggor. Doften av grannarnas grillning. Ett dragspel i fjärran. Doften av hav… Nåja det sista lyckas man väl inte med här uppe. Men man kan önska och hoppas.

Gjorde en låt om dan en annan midsommardag. Ja den gjordes faktiskt en midsommardag. Brukar få två spelningar varje år och de sker kring midsommar. Finns någon okänd i Örebro som förbarmar sig över låtjävlen och streamar den två gånger per år. Full antagligen och vet inte vad hen spelar. Allt med “midsommar” i titeln fungerar. Eller nått. Jag blir glader ändå. Ja var det rent utav innan.

Sommarsolstånd idag. Klockan halv elva i kväll händer det. Japp, och förenar oss över gränser. Gäller hela jorden utan undantag. Både Putin och Bidden får uppleva sommarsolståndet. Inga blå tabletter behövs för det. Bara att ta till sig och njuta av. För mig är det båtvändning som gäller då. Traditionen påbjuder att segelfartyget på hyllan börjar sin segling norr ut denna dag och denna tid. Strax före jul, under vintersolståndet, påbörjades den resa som nu tar nu sitt slut ikväll. Men lugn. Det är mycket sommar kvar. Fast om en månad är kvällarna mörka igen. Fågelsången har stillnat. Den sista jordgubben uppäten. Stortröjan på. Bäst att njuta nu alltså.

Kvällspass. Ändå räknas väl inte de timmar jag gör här efter åtta. Inte de före heller såklart för den delen. Man är ju pensionär. Har inget riktigt jobb. Har väl aldrig haft ett riktigt jobb, ja faktiskt inte ens när man hade det.

Men trött blir man ändå. Konstigt är det när man tänker närmare på det. Rent av en paradox.

Fast som om det nu skulle spela någon roll att saker spelar någon roll. Hmmm… rundbevisning? Oj! Skitsamma. Av fem tusen kommentarer är en uppmuntrande. Det gäller att filtrera, sorter och slänga i papperskorgen. Orka ändå. Speciellt om de flesta positiva kommentarer går ut på att ge upp. “Varför hålla på” har hörts några gånger. Välmenta dödsskott. Skott man får ta som en man/kvinna/hen. Det är tillåtet att sjunka ner halvvägs ner på knä efter smällen sen får man för i helvete resa sig igen. Såklart. Hur skulle det annars se ut?

Midsommar om några dagar. Båtvändning på torsdag. Vi är alltså redan vid vändpunkten. Här vid den, kan man misströsta eller njuta av det som är kvar. Tänk vintersolstånd några dagar före jul. Inte är väl känslan av att vintern är slut där inte. Så varför skulle vi befinna oss vid ett slut nu. Nope, på toppen är vi. På räkmackans högsta punkt. Det enda negativa är att fågelsången tystnar snart utan att man till fullo hunnit tanka koltrastsång. Ansträngning krävs alltså de närmaste dagarna. Ta in allt. Till fullo! Innan allt är för sent.

Fast för sent är det väl alltid. Om det nu inte år för tidigt. Bäst är någonstans där borta i framtiden, eller också trehundra år tillbaks i tiden. Åtminstone är det så här där jag bor. NU existerar aldrig utom när det är älgjakt.

Fast dripp och dropp och tjolahej. Sånt är livet för varje tjej. Ja kille också. Kanske.

Nu skall jag jobba… Nåja då alltså liksom.