Category: Betraktelser & Berättelse

Jodå, den är på gång simulatorn. Avstickarprojektet för att testa bootloader och några andra funktioner i det program jag egentligen kodar. Men tar tid såklart. Men genvägar… Nope, tar inga sådana. Visst man kan fuska. Välja Javascript. Python. Ungefär som paret Wellington (hette dom så?), som byggde smart-tv i Visual Basic. Det var rätt dumt. Men gick såklart snabbt att utveckla. Nope, det hjälpte inte ens med sirener och 10000W. KK till slut för att det fanns andra som gjorde det rätt.

Fast skiter i vilket såklart. Nästan alla följer bara den gällande trenden i den här branschen . Törs sällan tänka själv. Så har det väl alltid varit. Möjligen är folk ännu lite ängsligare idag. Stackare! Gråter lite över dem som åker till (kisel)dalen för att lyckas. Jodå, alla här hemma står ju och hurrar de också. Sen blir det tyst. Väldigt tyst.

Nackdelen med att göra rätt är såklart att det tar längre tid. Men det har aldrig egentligen funnits några genvägar. Inte för någon. Dock kejsarens nya kläder. I många varianter och i antal överskridande allt annat har de förekommit. Sällan särskilt skojigt.

Fast skit samma. Alla gör väl som de vill. Vill man följa närmast framförvarande måste man väl få det. Eller hur? Det är till och med tillåtet att vara korkad. Ju!

Fast nu är jag trött. Klockan är bara elva men helgens resa sitter fortfarande hårt i kroppen. Lägga sig alltså. Det finns ingen annan lösning på det där problemet än att söka återhämtning. Enkelt egentligen. Men så svårt för många.

Så… god natt säger jag.

Gäsp!

Edit: Claes Wellton-Persson och Helen Welton hette paret jag var ute efter ovan. Lap Power ni vet och Wellton Way Media Center då.

Nope det är inte Törnrosa som är tröttast idag, det är jag. Ja och räddande prinsar undanbedes i alla dess varianter. För att råda bot på det där så sover jag en timme på soffan här på eftermiddagen. Förhoppningen är att den åtgärden skall ta mig upp ur detta törnrosasömnaktiga tillstånd jag befinner mig i. Känns i alla fall som ett vettigt försök.

Annars, allt gott. Katterna verkar glada att se oss hemma igen. Aldrig har de varit mer keliga än nu. Japp, det blev lite längre bortavaro än vad som är riktigt och vettigt. Ja rent utav olagligt enligt djurskyddslagarna. Men ibland stör tvungenheten och nöden över lagen. Det vet till och med varje domstol och varje domare som inte är dummare än en sten.

Varje gång borta från kontoret är det musiken som saknas mig mest. Det blir helt enkelt ingen musik ute på vägarna. Jo radio. Men “musik” alltså är det jag pratar om. Den slätstrukna smörja som radion för det mesta presterar nu för tiden får liksom aldrig igång högerfötter alls. Ett minimikrav om du frågar mig. Så nu kör vi högerfotsstimulerandemusik på hög volym så att man hör.

Doktorn svarar brevledes idag att alla prov är normala. Man får alltså lita på det även om “socker” då ligger under lägsta “normala” nivån precis som kolesterolen. Det är han som är expert. Dör man av orsaken till det där gör man säkert en avvikelseanmälan. Därmed får man känna sig nöjd och återgå till sitt lugn.

Femhundra spänn blir det för blodprov och för att klippa bort den där utväxten på ryggen. Det är iof billigt där jag befinner mig idag, men hade varit dyrt och en trolig anledning till att hoppa över det där för bara några år sedan. Tycker det är JÄVLIGT synd att avgifterna smyger sig in i en “fri vård“. Det demonteras utav bara helvete just nu det är som är bra och viktigt. “Jag” har tagit över “vi” liksom. Personligen tycker jag “vi” är förbannat mycket vackrare än “jag“. “Vi” som i VICTORY liksom. Men säg det till en jag-älskare. Hen fattar ingenting, tror att “vi” hotas av “dom“. “Dom” som är “vi” alltså, och alltid varit det.

Har en ny låt som ligger och puttar. Skulle väl egentligen göra den klar. Borde. Inte för att det spelar någon roll alls för mänskligheten och inte ens för mig. Men låtar vill liksom bli klara, de har egna känslor och vilja på det viset. Själv följer man med. Slav under hantverket. När en låt är klar börjar arbetet med nästa. Slut bara när man ligger där död.

Men jag har kod att skriva. Det är väl ungefär samma sak med den som med musikmakeriet. Det finns alltid mer att göra. Varför (?) plågar mig också en hel del. Men troligen kommer jag aldrig finna svaret på den frågan men vandrar vidare (plågad) ändå.

Liksom.

Alltså. Just nu finns det dagar när jag nästan längtar till höst. Det är hela tiden så mycket annat. Hinner liksom inte med. Koncentrationsmarodörerna har tagit över världen. Lider…

Men sticker jag ut huvudet så sjunger en koltrast vackert upp mot berget. Vi har en riktig skönsjungare här på kullen i år. Intensiv skön koltrastsång bjuds det på. Sådant man vill vakna upp till när man utvilad slår upp ögonen och gardinen rör sig i en lätt, ljum morgonbris, som tar sig in genom ett öppet fönster. Det gäller att passa på att njuta nu. Efter midsommar tar det där slut.

Starta gräsklippare vill man såklart inte göra om man är omgiven av koltrastsång. Men känner ändå att det måste man. Så det gör man. Kör runt, runt, runt tills man uttröttad och gubbstapplande inte orkar mer. Tillämpar ett nytt system i år. Klipper en timme tidigt på morgonen. Tar på så sätt en tredjedel av ytan under olika dagar. På så sätt försöker jag rädda helgerna som annars lätt får användas till gräsklippning och sen hinner man inte mycket mer den dan. Kanske är det en framkomlig väg. Kanske är det inte det. Utvärdering medelst stormöte till hösten, runt allhelgonahelgen kanske. När vintern så ofta slår till på kullen och slår ihjäl alla illusioner.

Jag har blivit lovad en kall öl eller två och mat på Sveriges bästa Indiska restaurang i helgen. Ja och det kan möjligen vara en liten tröst för alla störningsmoment i tillvaron i form av helgdagar och annat som har ansatt mig den sista tiden. Fast efter midsommar är det ju hundveckor, fast semester också såklart. Inte fan blir det mycket jobbat då…

Liksom.

Tar en espresso med en vän i solen idag i Ljusdal och pratar lite strunt ett tag. Just den här vännen har en förmåga att alltid lyfta mig med sin entusiasm. Han har alltid massor av den varan att komma med och jag blir alltid uppmuntrad av en sittning med honom. Så idag också. Idéer sprutar. Projekt likaså. Härligt och befriande varje gång. Han en tillgång för Ljusdal som Ljusdal inte har vett att riktigt uppskatta efter förtjänst. Möjligen har jag fel där. För helt utan uppskattning är han inte.

Ändå har jag liksom lite svårt att störa honom och hälsa på spontant fast jag vet att jag alltid är välkommen. Ja det gäller alla mina vänner. Det är något slags mindervärdeskomplex det där tror jag som gör att jag inte känner att jag kan knycka värdefull tid av andra.

Sorgligt…

Hemma i Los möter jag en annan “gammal vän” som tydligen fortfarande är sur på mig efter att vi för rätt många år sedan nu rök ihop om fiberutbyggnaden här i Los där han lobbade för mobilt bredband istället för fiber. Helt onödigt enligt mig när fiber nu ändå då var på gång. Hårda ord utväxlades och även om jag är beredd att glömma det där så verkar inte han vara det. Han går bara förbi mig utan att titta på mig. OJ! tänker jag. OJ? Tycker fortfarande han är en bra människa i allt annat utom då kanske just den där sakfrågan.

Så blir jag upplyft på förmiddagen så sänks man på eftermiddagen. Eftersom jag nu tror på jämvikt som något att alltid eftersträva så måste man väl kalla det hela en lycka dag då trotts allt.

Sköterska ett på hälsocentral ett piggar alltid upp. Sköterska två på hälsocentral två piggar också upp. Hon berättar dessutom att hon sett en järv hemma i Yxbo. Det är det fan i mig inte många som sett här nere. Tidningsmaterial. Hyrläkaren som klipper bort knöl på min rygg är en gammal söderkis från Stockholm som är upp i Färilaskogarna och hälsar på. Fungerar det också såklart.

Fast helvete vad man blir trött av att INTE får knappa på som brukligt. Stackars alla människor som inte får det alltså… Har det mycket jobbigare. Konstigt att de alls orkar vara vakna efter en dag.

Liksom.

Eftersom bilen går igenom utan anmärkningar så är det liksom lika bra att ta en hälsokontroll på samma gång. Lite hybris sådär. Precis som jag alltid förutsätter att bilen skall få körförbud så förväntar jag mig självklart att jag själv skall bli inlagd på sjukhus medelst transport med blåljusambulans eller helikopter vid provtagningen. Fel… fel… fel… på hela mig liksom.

Men… ännu har inte det där hänt. Inte idag heller vid den årliga kontrollen. En knöl på ryggen knipsar doktorn bort efter lite lokalbedövning. Vikten. Ja de tjatar inte längre doktorerna om. Men “ner sisådär fyrtio kilo vore bra” hör jag att han tänker. Ni vet diabetes. Högt kolesterol. BMI hela vägen till himlen är inte bra. Välfärdsmarkörer.

Fast när mina testresultat kommer tillbaks så ligger jag under gränsvärdet på blodsocker. Under gränsvärdet på kolesterol. Men normalt på alla andra värden. Nja… lite högt blodtryck. Men det äter jag ju medicin för och kollar ändå regelbundet. Släkttryck. Ingen annan i släkten har klarat sig från det där heller. BMI skall vi inte prata offentligt om.

Jag läser om blodsockret

Blodsockervärden under 4 mmol/L är mycket ovanligt hos personer som inte har diabetes. Då kan värdet bero på svält eller långvarig bantning eller fasta.

Jojo. Man måste flina lite för sig själv här på kontoret. Det där stämmer inte riktigt på mig. Usch vad jag äter. Ja och lägger på mig som ett resultat av det. Jo jag borde verkligen äta mindre. MYCKET mindre. Skulle rent utav må bra av en tids svält.

Så nu väntar jag på tolkningen från samme doktor. Förra året skrev han “du ligger lågt på xxx och det har du gjort tidigare också så du är väl helt enkelt en snubbe som har låga värden på xxx”…

Jaha ja…

Det finns dagar när benen vill gå istället för att sitta på en stol och vänta på att knapparen skall knappa klart. Idag är en sådan dag. Benen påminner resten av kroppen att “nu är det trökigt” genom att dra och rycka, hoppa och ha sig. Nope, NOLL sekunders samarbetsvilja kan man förvänta sig av sina ben en sådan här dag. Detta trotts att man gör dem till viljes gång på gång genom att planlöst vandra runt en stund i lokalerna. Men NEJ, inte räcker det. Ben vill ut i skogen. Ben vill upp på och bestiga berg. Ben vill springa. Försakade stackare. Bittra rent utav. Surben.

Men hur talar man förstånd med sina ben? Har de någonsin lyssnat på sakargument? Nope. De gör som de vill. För det mesta. I alla fall när de inte får gå eller springa. Det verkar vara det enda de vill kan man tro. Men nu sitter man ju här. Kan inte annat. Kan då inte ens egna ägandes ben också inse detta faktum och hålla sig lugna. Men nej, icke.

Man får förhandla eller ge upp.