Category: Betraktelser & Berättelse

Tisdag. Tisdagar är ändå OK. Det finns fortfarande vecka kvar. Man kan ännu hinna saker. Men lika bra som måndagar är de såklart inte. Oj vad mycket man hinner med under den kommande veckan när det är måndag. Ja i alla fall mycket, mycket mer än det lilla som man hann när det blir fredag.

Men jag är programmerare. Det hör liksom till att vara överoptimistiskt. Man brukar säga att en programmerare som säger “nästan klart” egentligen har ungefär 90% kvar. Bra tumregel. Ligger inte så långt från sanningen heller.

Fast det finns projektmetoder som skall lösa det där. Olika årtionden så är det olika metoder som “är lösningen“. Har man varit med ett tag så har alltså ett gäng frälsarmetoder passerat och försvunnit. Jag brukar använda inställningen till dessa metoder som en värdemätare på “fellow programmers“. Är man en projektperson så är man också en sopa. Nästan alltid. Min erfarenhet. Kan man inte programmera blir man projektledare och metodfetischist. En sista gren att hålla sig i innan man rasar ner för stupet liksom.

Metoder kommer fram utifrån chefers önskan att få processer som går att kontrollera. Kontroll innebär också att man hämmar själva den kreativa processen. Chefer som frågar stup i kvarten “hur går det” skapar definitivt mindre produktivitet än dito som säger “det skall vara klart till den tjugofjärde” och sen går därifrån och alla vet att det är den tjugofjärde som gäller. Folk har en klar tendens att jobba hårdare om de får ett förtroende och inte ses som barn som behöver övervakning. Jag har varit med om båda. Ibland som extremer där varje minut man lägger ner skall finnas på papper. Sjukliga kontrollbehov ligger bakom sånt. Sämsta möjliga chefsskap.

Släpp programmerarna lösa är mitt råd. Ja alla anställda. Ge ansvar. Jag kan lova upptäckten av ett helt gäng oväntade lyror väntar.

Fast skitsamma för min del det där numera såklart. Behöver inte bry mig. OJ så skönt det är.

Jag gammelgubbe gnäll det här såklart. Inget att bry sig om. Tänker inte skriva en bok och häva ur mig det här. Ja, borde väl låtit bli att skriva det på bloggen också egentligen.

Sorry!

Fast tisdag alltså. Elelementen på. Hjärnan något lite uppvärmd. Fortsätter väl att Knappa På* Varför, ja det har jag glömt.

Kaffe. Det är dag. Som alltid vid den här tiden på dagen. En kopp svart. Dagens enda. Det är svårt att tänka sig en dag utan kaffe. Ändå hör den här vanan till en annan del i mitt liv. Jag drack inte kaffe förrän jag fyllt 22. Jo, ibland kanske. För sällskaps skull, när andra drack, när det trugades. Men nej, inte som en vana. Men det var pluggandet som förde mig in på kaffedrickandet. Först allt det sociala, klasskamrater och raster, sen sena kvällar och nätter över böcker och kollegieblock som krävde stimulantia för att orka.

Numer en kopp svart alltså. Utan socker. Ja mugg snarare. Det fanns en tid när det stoppades i sockerbitar också. Men slutade med det. En månad, sen smakade kaffe som det alltid smakat. Men först smakade det skit såklart. Lika bittert som det egentligen är innanför tillvanda smaklökar och begär.

Fast säkert skulle man klara sig utan kaffe igen också. Efter några dagars absintenshuvudvärk skulle det gå alldeles utmärkt. Men vanor är som trygga ledstänger att hålla sig i. Man behöver lite enkelhet och fasta punkter i tillvaron helt enkelt.

Den mäktigaste kaffedrickaren jag känner, ja kände – död nu – är Backa-Jan. En nybryggd kopp hällde han rakt ner i strupen. Ville ha påfyllning. Själv hade jag på min höjd lyckats sippa lite försiktigt på det heta kaffet vid det laget. Han klarade av tre eller fyra koppar till innan jag druckit en halv. En imponerande mästare där. Jag är säker på att han åkte någon annanstans och drack några koppar till efter att ha hälsat på mig.

Fast det fanns en tid när det dracks några kannor om dagen här också. Två paket Marlboro och två/tre kannor kaffe hela vägen till sänggående någonstans där på förmiddagsnatten. Stimulantia det också för att orka behålla koncentrationen. Men någonstans på vägen hände något. Blev känslig för koffeinet. Darrande efter två koppar. Rent av sjuk efter fler. Kanske hade det med rökslutandet att göra? Vet inte. Men en kopp är det idag hur som helst det jag klarar. Absolut inte för nära sänggående.

Kallt här idag. Har fått sätta på elementen. Nu börjar det likna något igen. Japp, fryslort. De som följer bloggen vet det redan. Ett straff det där antagligen för någon orättfärdig gärning man själv gjort eller som utförts av någon i släkten innan man ens föddes. Den där tanken om arvssynd. Galenskap såklart. Ännu ett av den religiösa världens alla försök att binda fast oss i bojor så att vi blir lättare att kontrollera och styra. Åt helvete med religioner och de religiösa.

Fast nu då med kaffe i blodomloppet (nåja koffein och +40 gifter till) och värme i rummet kanske man skulle ta och knappa lite. För freden. För friheten. Ja och för att det är rätt skoj. Igår satt jag faktiskt i studion. En ny låt på gång. Hur roligt som helst. Jo, jag skall göra den klar. Fast egentligen räcker processen här och hit. Det kreativa som omfamnar och bär. Jag behöver inte det där stora. Inget som rangordnar och gör en del musikmakare coolare än andra. Jag är nöjd med att finnas här på botten. FÖR glädjen att göra låtar här nere är inte mindre än där uppe. Jag lovar.

Den snällaste människa jag någons sin känt, Backa-Jan, har födelsedag idag, men nu är han ju inte med oss längre. Saknad såklart. Alla whiskyflaskor och alla semlor som han levererat hit betyder något såklart. Men mest av allt hans hummande, hett kaffe rakt ner i strupen drickande och personen Jan glömmer man aldrig. Kommer aldrig att glömma honom. Konstigt egentligen eftersom jag egentligen inte kände honom. Han bara dök upp här en dag med en whiskyflaska och sen fortsatte han med det. Det fanns liksom aldrig någon anledning till det där annat än att han läste min blogg. Grattis mannen var du nu befinner dig.

Funderar om jag skall ge mig ut och klippa gräset på framsidan. Japp, mitt på blanka förmiddagen, oprogrammera på bästa arbetstiden. Det känns lite helgerån över det hela. Men regn föröver. Det är smart att klippa gräs före regn. Det har man i alla fall lärt sig.

Professor Isse, kamrat från förr (och nu), delar med sig av värderleksprognos från Island. Nollgradigt hela veckan. 35 mm snö imorgon. Mer efter det. Los känns helt plötsligt som det ultimata sommarparadiset.

Hjälper en spindel att komma upp ut vasken. Ägnar en hel del tid att hjälpa olika insekter att överleva den här tiden på året. Tycker man skall hjälpas åt. Inbillar mig inte att det är goda gärningar. Spindels nästa byte hade nog föredragit att jag satt på kranen och spolat ned den lille krabaten/monstret istället. Allt handlar om perspektiv.

Lillkatten äntrar högsta hyllan på kontoret och tryggheten och onåbarheten. Det skall sovas. Egentligen skulle man väl göra likaledes. Ta sig upp till soffan och lägga sig tillrätta och slumra in. Ingen skulle bry sig ett dugg om jag gjorde det. Man är fullständigt fri. Tänka sig…

Men jag försöker nog jobba en stund trotts allt. Tar gräsklippandet lite senare. Nu när lillkatten har somnat in med “stör ej” skylten upphissad. Det finns att göra. Rätt stressigt rent utav om man tänker sig en release innan man går på semester. Fast inte heller det är ju ett måste. Väldigt få måsten finns det i mitt liv just nu.

Nåja,

liksom.

Snart dags för mig att avrunda. Seg dag. Alvedondag. Skitdag.

Men man skall ha sådana dagar också. De ingår i paketet. Livet. Men att känna sig nöjd med dessa alla dessa sekunda dagar det kan man ju inte. I alla fall tills man inser att upplever man skitdagar så lever man. Ja och om man nu vill leva osv…

Men med musik och Alvedon går det mesta. I alla fall om det handlar om små åkommor. Höjer man musiken, och först väljer något bra, sväljer sin Alvedon, ja då sitter man där och kodar igen som vilken dag som helst. Tills det är dags för nästa Alvedon. Den som måste sväljas för att hålla sig upp. Svetslåga på livets ljus där vecken brinner hårt i båda ändar. Japp, man äter liv genom att jobba på det där sättet. Men val som man bara själv kan göra är det nu ändå.

Men nu alltså dags att gå upp och läsa lite i boken som ligger där vid nattduksbordet. Knausgård. Bra. Mycket bra. Trodde det var pretentiöst dravel bara för ett år sedan. Men så är det ju inte. Att misshandla sina egna fördomar är en ganska bra sport att syssla med. Slå på dom med basebollträ tills man blir svettig ger frihet. I tanken. Kanske. Eller kanske inte.

Så godnatt. Med lite tur bjuder morgondagen på mer liv. Med eller utan Alvedon.

Det är dags att få ut växter ut i växthusen. Så K och jag börjar med det idag. Men växthus 2 behöver en plint gjuten också så en sådan gjuter jag. Nåja fyra plintar. Men ute alltså. I sommaren. Det doftar liljekonvalj. Det ljuder koltrastsång. Båda ljuvligheter. Helt gratis. Fritt. Inget inträde.

K får ner alla frön i backen. Bravo. Att göra skuld som tynger axlar blir lättare att bära.

Men sjuk igår. Ont i kroppen och… ja troligen förkyld. Något är det i alla fall. Ont i kroppen idag också men sådana här dagar har man inte råd att känna efter så noga. Går liksom inte unna sig mer än en sjukdag när saker måste fixas. Resultat är att jag har ännu ondare i kroppen nu när jag sitter här på kontoret. Måste försöka vara frisk utan hjälp av kusin Alvedon imorgon. Fast går det inte får man väl proppa i sig.

Fast juni. Känslan säger juli. Det har liksom varit sommar länge och man har åket med. Fantastisk vår i Hälsingland. Har nog aldrig varit tidigare om dess like. Förra året snöade det rekordsent. Minns inte riktigt datumet. Men i maj. Jag har lärt mig att man inte skall ta av vinterdäcken för tidigt här uppe. Då kommer man inte hem och upp till kullen som är vår när snön faller tung, fast snösäsongen borde vara slut för länge sedan. Rekordet är snöande på midsommarafton. Men så pessimistisk är inte ens jag att vinterdäcken får sitta på tills dess.

Karma. Det fanns en tid när jag trodde på karma. Nope inte så att jag började göra saker för att få något tillbaks. Det mässas ju så i flera religioner. Men som jag ser det så faller ju hela den fina delen med den där tanken i och med det. Ge skall man väl göra för att man vill ge. Inte för att man skall förvänta sig att få något tillbaks, gudomligt eller jordligt.

Fast ibland undrar jag. Jag har gett bort tid och grejer i hela mitt liv. Man har inte mycket för det. Folk roffar åt sig och det går till synes alldeles utmärkt i livet för dom ändå. De som inte har en tanke på att dela med sig. Som vill ha. Gärna mer. Mycket mer. Nope tror inte på karma. Sätt gärna upp en byst med min vackra överdel på en allmän plats och skriv “beviset på att karma inte existerar” på sockeln.

Imorgon skall ev. en gammal vän från förr titta in. Det händer då och då det där ändå. Just juni och slutet på juli är de vanligaste månaderna. Hedrande att folk minns en är det ju ändå fast det som i det här fallet gått sisådär trettio år sedan vi sågs. Att dom vill titta in. Ja, och fast jag skriker LÄMNA MIG I FRED! till som tätt. Nope, jag kastar sällan ut människor som kommer. Tror aldrig det har hänt hittills. “Sitter man hemma” och “jobbar” får man väl räkna med att det tittar in lite löst folk på arbetstid. Man är ju ändå hemma liksom. Spelar ingen roll att man sitter på ett kontor i en egen del av byggnaden. “Jobb” och “kontor” blir det aldrig på riktigt.

Nåja så farligt är det nu inte. Händer inte speciellt ofta. Också en eremit som jag kan behöva möta människor IRL ibland.

Sonen blir av med sin cykel i helgen Blir till att åka till Knåda Sport och köpa en ny. Ja begagnad. Det är skit med folk som inte kan hålla ordning på ditt och mitt. Ja och hade karma nu fungerat hade de där idioterna såklart cyklat kull i första bästa nedförsbacke. Men istället vinner dom väl på lotteri. Tre klöver eller tre tv-apparater. Ingen som levt några decennier tror väl på en rättvis värld?