Category: Betraktelser & Berättelse

Alldeles lagom till helgen så sätter jag koden som iof är en avvikning, men ändå är kod som skall på plats. Nu då bara att checka in. Fast till stordelen är otestad. Det stora jobbet återstår. Men jag behöver inte göra det just idag. Så “klart” lyser nu i pannan på mig precis som vilken annan osanning som helst. Skönt är det hur som helst med den känslan (även om det är en sanning med modifikation) om man har helg, ja rent av pingst, framför sig. En timme till så…

Är intensivt nu. Ja det har jag ju berättat om tidigare. Behöver inte tjata mer om det alltså, men det är i alla fall förklarande för den där stora tröttheten som är över en. Man kan kalla den vårtrötthet om man vill. Våren, pollen och projekt-“slut” gaddar liksom ihop sig mot lilla mig. Klarar med nöd och näppe att stå emot. Ja kanske klarar jag inte ens det. Vem vet?

Jag får tillgripa godis för att hålla energin uppe. Föresatsen är inget godis utom på lördagar. Men ibland behöver jag den där extra energin som ett inösande av äckliga mängder socker rakt in i det öppna gapet ger. Det är det enda sättet att behålla koncentrationen på. Ja i alla fall som jag känner till och som är lagligt. Förr kunde cigarretter och kaffe hjälpa. Men dricker bara måttliga mängder kaffe och röker alltså inte idag. Bara socker återstår. Som beroendemänniska får man väl ändå se det som skapligt. Fast inte blir man smalare om man säger så. Det borde man bli. Åtminstone trettio kilo eller så. Mindre kolhydrater. Mer rörelse.

Pingsthelg får ägnas åt att bygga klart det “nya” växthuset. Ny skruv har blivit levererad och det är inte så mycket mer jobb kvar nu. Sen växer gräset på gräsmattorna nästan med synlig hastighet så antagligen måste man ta tag i det också. Just det är lite som att diska eller tvätta. Det måste göras och man kan gå omkring och tänka på annat när man gör det. Stor skillnad numera det också när man har en gräsklippare som man litar på. Det där sista är att jinxa maximalt eftersom jag inte försökt starta den ännu i år.

Fast pingst alltså. Skall avsluta här och sen ägna mig åt hänryckningen. Gör det du oxå.

Försommartrött. Den där tröttheten brukar drabba en den här tiden. Man får knappt upp ögonen när man försöker slå upp dem på morgonen. Men upp skall man ju. Det Lutherianska arvet piskar upp en. Och efter frukost och en dusch kan ändå lite, lite hopp skönjas. Ja åtminstone har man fått upp ögonen även om resten av systemen går på någon slags halvfart. Pollen tänker man. Ja i alla fall om man vill ha något att skylla på.

Läser en fyra fem veckor gammal artikel i tidningen (LjP) i serien “Lyckas i Ljusdal“. Gillar sådana där historier. Ja om folk som lyckas alltså. Ja också de som gör det lokalt. Tänker att om de gjorde en serie “Misslyckas i Ljusdal” så skulle jag också kunnat vara med. Nästan krävt det. Men någon sådan serie blir det nog aldrig. Ja och fick jag frågan så var det såklart “nej” som svarades då också. Aldrig om mig, bara om det jag gör är mantrat på mediefronten idag. Ja och eftersom ingen begriper vad jag gör känns allt det där lugnt.

Har en vän som har fått alzheimers. Det är otroligt trist såklart att se honom försvinna bit för bit. Eftersom han finns långt härifrån så försöker skicka kort då och då i ett försök att muntra upp instutitionstillvaron. Lite hålla kontakten blir det i alla fall men ersätter såklart inte de timslånga (skrattande) telefonsamtal vi hade tidigare. Han var nämligen ännu en av dessa i min ålder som ringde riktiga telefonsamtal. Jag känner inte många sådana men några hänger fortfarande kvar. Men åldriga såklart allesammans. Pensionärer. Det avtar med naturens hjälp de där telefonsamtalen. En dag ger jag mig fan på att man kommer att sakna dem. Även om de irriterat alldeles så mycket under ett liv när de ryckt upp en ur koncentrationen.

Men min vän alltså. Han har levt i princip ett helt liv själv. Har valt det. Jag tror att han velat det. Det har inte varit påtvingat på något sätt. Nu på institution så ojjar sig alla över att han är så ensam. Alltså precis som han varit i sextio år innan han hamnade där. Det blir konstigt. Väldigt underligt.

Själv hoppas jag för allt i världen att jag hinner ramla med huvudet mot närmaste lödkolv eller dataskärm och aldrig mer lyfta på huvudet igen innan jag hamnar på en institution. Det verkar nämligen hemskt. Missuppfatta mig rätt nu. Det finns massor av folk där i den där miljön som verkligen vill en väl och är hur snälla som helst. Men som i min kompis fall, han som alltid hållit på att mecka med motorer och andra svåra tekniska grejer. Blivit skitig om händerna. Nu helt plötsligt anses hans stora intresse vara att “pyssla” och lyssna på dragspelsmusik. Jag menar…. helvete…

Ja och vad skall man prata om när man hamnar i äldrevården? Och med vem? Älgjaktsminnen och skotermodeller om man hamnar på ett boende här. Melodifestival och räntor om man hamnar någon annanstans. Jag skulle bli galen efter en vecka. Spritt språngande.

Men kanske är det där bara fördomar. Vad fan vet jag.

Nu tänker jag jobba. I alla fall om ingen försöker hindra mig…

ps När jag tänker på det så är det där att skicka vykort nog kanske ännu mer gammeldags än att lyfta en telefon och ringa till någon. Usch… man hamnar slltid i sina egna fällor och gropar. ds

Värmen har inte riktigt letat sig in i den gamla skolan på kullen. Vill man känna värme får man gå ut. Men det ger sig tänker jag som sitter här inne. Gör några åkarbrasor och försöker stå ut tills massan av en stor gammal skola blivit uppvärmd och satt i kinetisk rörelse.

Men det programmeras. För freden. För friheten. Av ren glädje. Det är så enkelt. Så JÄVLA enkelt. Och ändå så svårt. Ibland och ofta. Men inte värre än att man kravlar sig över hindren. Fast aldrig över och förbi sina egna krav på sig själv. Såklart måste det vara så. Bara dåren tror på sin oövervinnerlighet och storhet. Lär sig ofta sin läxa först i fallet ner mot hård mark. Det som alltid kommer. Förr eller senare. Onödigt och brutalt.

Men undertecknad känner sig ändå rätt nöjd. Man har en livsresa. Det här är min. Perfekt blir det aldrig. Ingenting. Men skapligt kan det ändå vara och man kan lära sig att uppskatta det som om det vore fina vinster på ett lotteri. Helt vanlig vardag alltså. Det finaste som finns. I alla fall som levandes.

Jag har insett att några av de finaste stunderna är att under en halvtimme få ligga på en gräsmatta och titta på molnen som var förbi. Ett rofyllt sinne. Bara så. Inte mer. Hur enkelt som helst men mer värdefullt än en vagn fullastad med guldtackor. Ja ögonblick att minnas. Åtminstone ett sådant tillfälle minns jag som en av de bästa stunderna i mitt liv. Det och en fisketur i sommaren med ungarna sittandes på en kvällsvarm sten och fiskandes abborre i en skogssjö. Enkelhet som toppar allt annat. Dom två bilderna bär jag med mig. Som medaljer över levt liv.

Katterna njuter av sommaren. Det gör dom alldeles rätt i såklart. Ingen vet hur många sommardagar det blir. En, två, tre eller hundra. Man får suga i sig det man får.

Just nu, här, i det jag finns i, känner jag mig mest trött. Dagen har pågått i full koncentration. Man bränner ljuset i båda ändarna. Måste se upp så att man inte passerar gränsen. Har klarat den bedriften i ett helt liv snart. Att sluta innan all kraft är förbrukad och man behöver månader och år för att återhämta sig. Bli medlem i de utbrändas klubb. Men klarat mig hittills alltså. Med nöd och näppe. Inte mer. Nanometrar på sin höjd till väggen några gånger. Tack och lov har bromsen och självmedvetenheten funnits där varje gång. Eller kanske har det bara varit tur. Ren tur.

Man borde alltså gå och lägga sig. Men klockan är inte ens tio. Ja och trött är ändå inte detsamma som sjuk. Så man får hållas en stund till. Knappa in lite mer kod. För freden. För friheten. För alla dem som inte hann “knappa” klart.

Alltså…

Att vara ute. Utan att frysa. En hel dag. Wow liksom. Det är nästan lika bra som en studiodag eller en dag med programmerande. Man blir upplyft. Ja det är till och med kolktrastsång där ute. Det vackraste jag vet. En första svala svirrar över våra huvuden. Tjattertanterna (Björktrastarna) befolkar trädgården. Man hittar liksom inget man kan gubbklaga på. Det är det ena man möjligen kan sucka över alltså.

Nästan lika bra är det såklart att komma in och få köra igång arbetsveckan. Det där man får i sig utifrån hänger liksom med en in och ger en skön känsla i både kropp och själ.

K och jag har slagit våra (kloka) huvuden ihop och försöker få ihop det växthus vi fick i fjol av en vänlig Hamrabo. Det är inte helt enkelt. Ritningarna vi har hör till ett liknande växthus. Allt är tunnast möjliga metall. Skruvarna är aluminium. Och antingen har dom dragits för hårt en gång eller också pallar dom bara att dras en gång. Går av gör dom i alla fall i part och minut utan att man behöver dra speciellt mycket. Men har fått tag på nya så kanske gör det inget.

Väggar och kortsidor är hur som helst på plats nu. Tak återstår. Det fixar vi nästa helg. Veka grejer är det och man skull bli förvånad om det står kvar efter en normal vinter här på kullen. Men kanske kan man göra lite förstärkningar här och var och få till det där. Vi står liksom inte och faller med det är växthuset eftersom vi har ett till.

Men snart gurka, tomater och lite annat gott, det är bara att gå ut och hämta. En lyx det också.

Men nu alltså arbetsvecka. En annan lyx. Försöker knyta ihop säcken innan K tar semester. En nymodighet i mitt liv är ju att också jag tar semester numera. Ja och gillar det. Ofta drabbas jag bara av några små återfall av jobbiver. Men det brukar fungera. Härligt är det annars också att man kan krypa in i studion och fixa sin skit de dagar det regnar som mest. Det gör att dom dagarna är lika bra som de med högtryck. Vinnare är man alltså.

Några större grejer har vi inte råd med som vanligt på semestern. Men vi brukar unna oss lite extra ändå och med en bil man kan lita mer på så törs man fara iväg lite mer än vi gjort förr om åren. Egentligen bara ++++ alltså. Enkelt liv. Man blir nästan misstänksam. Har man det för bra?

Bananen som jag tänkte äta vid pass tio slank in mellan ett par giriga läppar (mina) för en stund sen. Nu har man alltså inget att se fram emot på förmiddagen. Det är först kaffet där vid ettiden som kan hägra efter det här. Det där typiska problemet med att ha dålig karaktär. Syns det så äts eller används det. Man måste gömma och glömma bort för att få ha kvar. Men att ose fram emot något är väl också… ja något…

Fast än nysnön ligger där ute och termometern håller sig fast i nollan så har jag ändå den där definitiva gokänslan i magen när jag går ner till kontoret. Ja jag kommer antagligen inte tjäna några miljoner framöver, inte heller få några priser, men gokänsla om morgonen när jag går ner till mitt “arbete“, det har jag fått så att jag känner mig nöjd. Kanske finns det ett värde i det också. Ja för mig definitivt såklart. Men andra kan kanske också fatta det där värdet om de tänker efter. Fast skit samma såklart vad mig anbelangar. Jag skadar ingen vad jag vet.

Rolig programmering idag. Skelettet till en simulering för bootloaderkod är på plats och nu är det bara att populera med själva funktionaliteten. Hur roligt som helst. Det enda som stör nu är att det är helgdag imorgon och att man alltså bör ta ledigt. Men man får försöka att tänka så lite som möjligt på det där för sen kommer det en helt vanlig arbetsfredag.

Det går alltså framåt. Inte fort. Det kan man väl inte säga. Men i rätt riktning och i alldeles lagom takt. Snart framme vid 24 manår i projektet. Kanske det dubbla om man skall räkna 40h veckor. Galet såklart. Bara för en dröms skull.

Nåja, sitter jag här och skriver strunt så blir det inget alls gjort. På med lite Bruce Springsteen och sen kör vi. Har inte lyssnat så mycket på Bruce så dags att ta igen lite av det där. Korskrypande. Rätt vad det är så börjar man väl lyssna på Dylan. Skador har en tendens att krypa skal för skal inåt. Men där är vi inte ännu. Kanske måste han lämna oss först. Ja och han verkar seg så det kanske aldrig händer.

Jämvikt & Kaos = 0

Får något fel på nätet. Några noder försvinner för mig. Pingtider intern på 10 ms på delar av nätet. Åt helvete! Testar det mesta utan att hitta. Men den där gamla Netgear switchen som stod mitt i översvämningen (japp under vatten) på mitt jobb och kastades och som jag sen räddade, torkade upp och körde igång och nu har använt här i många år, den måste man ju misstänka. Ja och drar man och rycker lite kablar så får man allt att fungera igen. Billiga modularkontakter är just det, billiga. Sitter som skit. Löst. Fast bättre nu då. Tills det är dags nästa gång. Fattar egentligen inte hur de kan åka ur. Men hela huset vibrerar väl lite när K och jag och katterna tultar runt här mellan våningarna. Får väl limma…

Fast det går såklart några timmar på det där. Som vanligt. Turligt nog händer det inte så ofta. Men har inte nog med timmar så jag grämer mig mycket.