Category: Betraktelser & Berättelse

Bussen tar mig till Hudiksvall idag. Bilen är klar. Noll kronor i självrisk. Allt har gått så jäkla snabbt och smidigt. Svedea är verkligen ett försäkringsbolag jag kan rekommendera. Nu är jag kanske inte den som kan göra den rekommendationen utifrån erfarenhet – en skada på femtio år med körkort – men det har liksom bara flutit på. Kan inte bli bättre. SUPERBRA! Vänligt. Hjälpsamt. Kundorienterat.

På vägen ut mot kusten ser jag en husägare som har ett gäng hantverkare hemma för att bygga ett staket. Jag inser att det, en sådan beställning är så långt bort från mina möjligheter som det kan bli och samtidigt också mycket långt ifrån hur jag tänker när saker skall göras, fixas, byggas. Men tänk vad skönt! Fråga efter en offert. Beställa. Ja och sen står det där en dag. Vilken känsla att kunna göra det! Men i nästa liv kanske.

Lite längre fram efter vägen så kommer åkrarna. Stora och små lappar kantade av skog kring varje bondgård. Jag minns hos min mormor och morfar att de hade namn alla de där åkrarna. Också de minsta. De som nu håller på att växa igen. Försvinner namnen på dem in i dimmorna i samma takt som granarna växer upp på dem idag? Lite synd kan man tycka. Var och en har kommit till med hårt slit och stor möda. Och även om jag inser att det naturliga tillståndet inte är åker så kan jag tycka att åtminstone namnet kunde få leva vidare. Men kanske finns det någon som samlar och skriver upp. Vad vet jag?

Det där men det naturliga tillståndet. När man ser kabeldragningar och byggen och vägar och annat så gillar man de där raka linjerna och ordningen. Men en test på det naturliga tillståndet är att köra en kaostest. Är det man betraktar i kaos är det naturligt. Allt annat är iof på väg dit det också men naturligt är det inte. Men försök att förklara det där för en bibliotekarie eller en kabeltattare.

Detsamma gäller för övrigt väder. Dock i mindre utsträckning för klimat. Fast i det senare fallet beror det synsättet såklart bara på att vi människor finns till i sisådär hundra år. En grisblink. Zoomar man ut. Vips så är också klimatkaos.

I Glada Hudik stannar jag inte länge. Handlar lite mat. Åker hem. Hem kära hem, liksom.

Skriver man

rm -rf *

och kommer på efteråt att man stod i fel katalog när man skrev det där kommandot så går det liksom en kall – jävligt KALL – kår genom kroppen.

Hela förra veckans arbete borta…

Men sen kommer man ihåg det där duktiga backupprogrammet man har och då ordnar sig allt och det där som gjorde ont i magen en stund gör det inte längre.

Jag hör om en psykolog på radion som hittat en annan mänsklig avvikelse. Hittat på en ny bokstavskombination. Men nej det är inte en avvikelse från normen som plågar den som har den. Nope, det konstateras bara att det är ett tillstånd avvikande från normen.

Själv har jag då aldrig träffat en endaste mänska som följt normen. Varenda en – och jag är rätt säker på att det gäller alla människor jag inte ännu träffat också – följer inte normen. Är INTE normala. Men när jag skriver det där tänker jag att någonstans, i ett hörn av världen så finns kanske ändå den där personen som är normal, som är precis som en skolelev, arbetare, pappa, mamma, kollega, chef, eller vad det nu är skall vara. Ja sitter där och må dåligt. För att den personen, just hen, är avvikelsen från den universella lagen om allts olikhet.

För det finns inte en höna som är lik den andra. Inte en fisk. Inte en mask. Inte en blomma. Inte en endaste varelse. Visst kan man titta på en myrstack och se en massa myror. Men jag lovar tittar du närmare så finns det små variationer från begreppet “myra” hos var och en av individerna i den där stacken. ALLT är olika. Det är det som är det normala.

Jag är helt säker på en sak. Att folket, som han psykologen jag berättar om i början med sin nya bokstavskombination, om hundra år kommer beskrivas på samma sätt som dom som under 40-talet mätte skallar och kategoriserade raser i grader av bra och dåligt. Rasbiologerna som upprätthöll en rumsren verksamhet på t.ex. Uppsala Universitet men Herman Lundborg i spetsen. Japp annorlunda de med så klart. Men folk vi i mindre grad vill ha att göra med än de som hamnade på de där forskarnas listors sistaplatser.

Vi måste lära vår barn och oss själva att olika är bra. Vi måste bygga skolor som är anpassade för olikhet, inte likformighet. Ja samhällen också såklart. Vi skall såklart uppmuntra olikheterna, inte medicinera bort dem. Istället hantera, acceptera, uppmuntra. Lyfta, utveckla istället för att stöta bort. För utvecklingen finns i olikheterna. Evolutionens motor. Likformigheten är det döda och återvändsgränden.

Dessto mer olik en annan männsika är dig, desto mer lik dig är hen.

Det som känns som måndag är visst torsdag. Inte riktigt säker på det där ännu. Det kan förhålla sig annorlunda. Men hur som helst så har jag varit ledig. Valborg kväll. Hela första maj. Ute. Fy i helvetes jävla skit vad skönt det är att kunna vara ute igen. Kroppen skriker av glädje. Huvudet med. Tillsammans får det själen att sjunga.

Idag är kroppen dock något mer motsträvig eftersom jag fått lite träningsvärk. Men vad gör det. En tribut till växthusihopsättande. Ett “nytt” växthus vi fick av en Hamrabo i höstats och som jag saknar byggbeskrivning till. Femtio aluminiumpinnar och rätt många tunnelplastskivor. Helst skall allt sitta på rätt plats. Vi får se hur det går. Om det nu går alls. Ja och om det blir lite grejer över eller om saker fattas på slutet. Växthus två av tre är på gång alltså.

Men såklart. Det känns härligt att sitta här i kontorsstolen och får förbereda sig för att jobba också. Älskar ju det här (också). Helst skulle man såklart velat sitta ute och koda. Men skärmarna är inte riktigt med på sådana arrangemang ännu. Det kommer. Antagligen.

Det finns ingen anledning att vänta. Det är dags att låta den här dagen ta fart och komma igång.

Ännu en dag i livet. Tack för det! Ingen ny dag är självklar.