Category: Betraktelser & Berättelse

Udda par idag såklart. Allt annat vore otänkbart faktiskt. Olika, ja det är det som driver utveckling och liv. Rocka sockorna är en hyllning till olikheterna vi har.

Vårdagjämning idag. DET gillar vi. Förhöjda halter av Al-pollen gillar vi INTE.

Fast det är som det är såklart. Var söderut igår. Där var det vår på riktigt. Krokusar i gräsmattan. Ljuvlig värmande sol. Täckjackan blir kvar i bilen hela dan. Bara gräsbrand fattades. Men det kommer väl det med.

På vägen ner krockar en lastbil med en personbil strax framför mig. Plåtskador bara, turligt nog. Borlänge skickar allt de dom har i blåsljusväg. Tar mig förbi. På hemvägen får jag tvärnita för en hare. Fast har hunnit ända till Leksand då. Åker tillbaks och ser om den ligger kvar. Tänker – “minska lidande“. Men hittar inte. Åker vidare. Taskig smak i munnen men hoppas på att det gick bra.

Hemma en lagom bit efter tolv. Rätt nöjd med det. Men man blir trött av att köra bil också. 6 + 6 timmar och någon timme till. Bara en vända till kvar nu. Sen skall det vara klart. Åtminstone den akuta delen av “operationen“. Man kan ju resa söderut ändå ibland. Fast flera turer i månaden som nu känns synnerligen överdrivet.

Ägnar dagen åt att sortera lite skrot. Elektronikåtervinningen kommer att översvämmas den närmaste tiden. Man blir förvånad över “vad folk sparar på”. Men inser ganska snart att man är en lika eländig kålsupare själv. Ja troligen ännu värre. Så när man kastar insamlat kan man alltså gärna passa på att minska mängden av det man själv samlat på sig. Hittade en påse märkt med “trasiga SD-kort” idag. Kommentarer onödiga. Ren galenskap att spara. Den galne är jag själv.

Min samling av väggvårtor, eller batterieliminatorer kallas de väl, har växt ansenligt de senaste veckorna. Omöjligt att kasta bort en väggvårta. Resultatet är att jag har lådor som svämmar över av dylika. Borde man alltså inte stärka sig med ädel dryck för att få styrka, andas in andas ut, och sen kasta de flesta. Nöja sig med trettio stycken kvar …

Nåja.

Njut av vårdagjämningen!

Inget resande idag inte. Jo till skolan. Ja till Affären. Visst, hem också. Men inget längre.

Men imorgon skall jag ner till Södermanland och vända igen. Rätt åt mig. Fast det handlar mest om att åka, hälsa på kompis, lasta och åka hem igen. Behöver inte vara svårare än så. Kaffe i Fagersta såklart. Kanske en hamburgare i Köping på vägen hem. Det sista beror på hungern. Var någonstans den sätter in. Kan fungera med Borlänge också.

Det kan vara skönt att åka bil sådär bara. Har man laddat upp med Green Day och lite annat så går det ännu bättre. Man behöver bara närma sig Orsa för att vägarna skall vara helt bara. Några mil till så ser man inte en snöflinga ens. Det är därifrån avundsjukan på dem som har en lång härlig vår varje år dyker upp. Man får muttra lite. Försöka komma på åtminstone en vettig anledning till att man flyttade dit man gjorde en gång i tiden. Platsen där vår och sommar möts med en smäll. Ja och det är bra år. Oftast är det bara en suck.

Annars är livet gott här på kullen. Skall dammsuga lite på eftermiddagen. En eftergift åt dammigheten. Tyvärr blir mitt kontor ofta väl mycket av en mancave. Gillar inte det alls. Men det är det där att kunna använda så mycket tid som möjligt till projekten. Dessutom har jag sällan besökare. Det är alltså bara, eller åtminstone mest, jag som lider av stöket och dammråttorna. Ja och hej & hå vad jag lider. Det hade varit lättar och mer njutningssamt om jag städat med tätare intervall.

Men nåja.

Efter att vi har tömt ett hus på grejer under ett tag så har vi insett att det gäller att kasta saker. Jäklar vad mycket skit man samlar på sig. Rensar man hos någon annan så märks det där så väl. Varför finns alla fjärrkontroller kvar ända sedan början av 80-talet frågar man sig. Sen kommer man hem. Inser att man själv har en sådan där låda. Ett gäng man samlat på sig för möjliga IT projekt där man vill testa de olika standarderna. Men vräkte dem i återvinningsbingen nu på morgonen. Några högtalare fick följa efter. Vore inte den där bingen smockfull så skulle jag rensa mer nu på en gång. Men måste transportera bort det som ligger där först så att det åtminstone får plats i bilen.

En gång slängde jag en hel släpvagn full med datordelar. Det sved till en början. Men har inte saknat en enda en av de jag slängde efter det. Ändå har jag återigen fem nätaggregat som ligger på en hylla. Ja en hel del annat också. Måste kasta. Kasta. Måste! Fast lite är ändå bra att ha. När saker går sönder. Eftersom jag hellre lagar än att kasta och köpa nytt.

Fast nu så… Städa…

Gubbe. Som tar igen sig.

Gubbe som burit och släpat hela helgen.

Gubbe som kört många mil med fullastat stort släp.

Jag. Gubben. Trötter. Men försöker jobba, tvätta, vattna blommor, bära pellets. Bit för bit hitta tillbaks.

Nu sitter jag här. Har ont i fötterna. Ja det har jag alltid numera. För tung antagligen. Har lovat de stackars uppbärarna där längst nere att fixa det där alltför länge utan att lyckas. Måste faktiskt skärpa mig. Avstå från semlorna. Vad det nu blir för mening med livet då? Men så kändes det såklart när man rökte också. Skulle det över huvud taget gå att sluta? Och varför? Men det gick. Så att ta sig några kilo nedåt borde väl också gå. Om man bestämmer sig och håller i och ut. Tycker man. Man borde alltså försöka. För att få veta…

Att befinna sig i Sörmland är inte så dumt. Mycket mer vår där. Inte en snöflinga eller rest. Det är svårt att komma hem till vinter igen. Man borde ha stannat kvar. Vägrat att åka hem. Fast hem måste man ju.

Väl hemma stupar man raklång ner sängen. Vaknar skaplig tid. Hinner sitta i soffan en stund. Sen ut och lassa ur släpet. Bubba och bära. Muskler man inte visste man hade skriker sig hesa. Men tar man en sak i taget och går vända efter vända så tömmer man till slut både bil och släp.

Men sen Ljusdal. Släpet skall återlämnas. Tänker att man borde gått ihop några stycken om ett släp placerat i Los. Man behöver ju inte så ofta. Men kommer sen ihåg att samarbeta har man svårt för här. Lägger ner tanken precis som så många sådana tankar efter den linjen innan den.

Med släp återlämnat, lite Vietnamesisk mat. Gott som sjutton. Rent av gott som arton. Efter en sista svälj hemåt. Kaffe. Soffa. Filt. Bok. Sen sover jag sött. Ja så sött en gammal gubbe nu kan sova. Vi är väl som bäst avskräckande.

Nu är huset fyllt med hundra lådor med skrot. Ja, grejer. Vi som egentligen borde skicka ut 100 lådor. Döstäda. Men vi har ju ett stort hus. Får plats med lite mer hela tiden. Fast jag tror ändå inte på det där att den som har mest med grejer när han dör är segraren. Det borde vara minst. Nåja det är som det är. En del är användbart. En del till barnen. En del till Erikshjälpen.

Nu sitter jag och dricker min dagliga kaffekopp. Njuter. Får sitta. Lyx. Men känner att om jag lutar mig bakåt en stund så kommer jag att somna här i stolen. Har hänt tidigare några gånger. Men det gör ju inget. Har aldrig gjort. Man reder sig själv. Ja och katten somnade för en timme sedan.

På onsdag bär det söderut igen. Sextio ner och sextio tillbaks. Morgon till natt. Snö, till försommar, till snö. Det är bara de sista tre milen d t är vinterväglag. Tre mil där man konstaterar missmodigt att man har hamnat på fel plats i världen. Inget fel på platsen såklart. Felet är hitåt. Som vanligt. Insikter och smällar man får ta.

Upp i arla morgonstund. Fem. Halvpigg. Iväg till Hudiksvall. Heldag i provinshuvudstaden. Men inget sjukhus denna dag. Ovanligt. Dragkrok. Montering. Ny. Behöver. Till fredag. Ännu tidigare uppstigande och iväg.

Hinner vandra runt det mesta av Hudiksvalls kärna. Men staden är lite sur idag liksom. Inte många ler. Inte många ser någon annan än sig själv. Tur att jag ser och kan beskåda dom andra. Så att de syns. Men staden gör verkligen inte skäl för “Glada Hudik” denna dag. Nope. Inte alls. Verkligen inte. Surköping.

Träffa två rockstjärnor. Det hör till om man inte är till sjukhuset. Det är liksom det man har att välja på. Ljungström heter den ene. Johnny den andre. Jodå dom är rätt glada ändå. Åtminstone på ytan. Men synnerligen inne i sitt dom också såklart. Men musiker ni vet. Hela bunten är generellt och mycket lagd åt navelskådande. Kanske måste det vara så. Hur skall jag kunna veta? Antagligen handlar det där om kärleken till konsten i slutändan.

Hem på sena eftermiddagen. Kopplar stort släp till ny dragkrok i Ljusdal. Har fan i mig inte kopplat ett släp på trettio år och måste ta hjälp. Ovant. Men det löser sig. Hem kommer man också. Men det skall nog gå bra. I alla fall om man inte måste backa alltför mycket. Missade nog backningskursen redan då för trettio år sedan. Men “learn by doing” heter det väl (ibland) när inga andra val finns att hålla sig fast i.

Nu sitter jag här på kontoret efter att ha burit in lite pellets. Trött men livet känns OK. Åtminstone det har jag i mig. Ja och “åtminstone” är definitivt fel ord. För känslan av att vara nöjd med en helt vanlig ganska tråkig dag i livet är inte att underskatta. Förnöjsamhet. Vackra grejer.

Nu skall jag snart slänga mig i bingen. Upp ännu tidigare imorgon. Man bör leta sig lite sömn innan. Att lägga sig tidigt fungerar sällan bra för mig. Men den här veckan har varit full av för lite sovande så utsikterna för sömn synes ganska goda. Åtminstone innan man beträder den sömniges väg.

Så, goder natt kamrater.