Category: Betraktelser & Berättelse

Hemma från Hudiksvall. Jo sjukhus. Hmmm… Fast människor. Jag gillar människor. Får prata lite. Lyssna mycket. Höra mig för om människors passioner. Jag lever nämligen på människors passioner, där är jag som en värsta Dracula, lyssnar noga på det som folk älskar att göra mest av allt, istället för att suga deras blod. Lyfts upp till glada himlar av att höra det där. Något ABC säkert.

<sjukdomsprat>
Blir förvånad. Inte vänsterröra förvånad. Mitt Marshallöra är definitivt under de bra värdena. Fast ändå inte så mycket värre än hos andra åldringar (!). Det andra örat är bättre än genomsnittet. Man gapar. De som känt mig under ungdomsåren med Marshallstackar bakom mig på högsta möjliga volym och ofta med örat tätt intill stacken borde gapa de med. Hårdrock är tydligen inte så farligt ändå för öronen. Det är den softa skiten som dödar troligen. Känner inte en dansbandsmusiker i min ålder som inte har hörapparat.

Fast såklart blev det mer sjukhus framöver som om det inte räcker som det är. Magnetkamera igen. Huvudet. Det är antagligen nu det skall avslöjas hur tomt det är där inne. Jag bävar. Det stora avslöjandet är nära. Tur att det är väntetider så att man fortfarande kan gå omkring och tro att man ibland lyckas åstadkomma en unik tanke.
</sjukdomsprat>

Köper kaffe (Cappuccino) på OK efter sjukhuset. Kostar på mig två bullar. Känner mig så mager. Hmmmm… Förbannat god cappe där på OK. Starbucks. Hur nu en Amerikansk kedja kan få till en kopp kaffe som inte smakar skit. Men finns intet att klaga på den Grande jag köper.

Hemma nu alltså. Man får icke misströsta. Det händer skit i världen och skit i livet. Men goda saker också. I det lilla händer enorma mängder goda härliga sköna saker. För alla. Ja i alla fall om man vill se. Vill ta till sig.

Nu skall jag koda några rader. Löda lite också. Min passion. Älskar att leva.

Hittar en levande men trött fjäril i källartrappen idag. Tar det som ett gott omen. Jodå.

Imorgon Hudiksvall igen. Minst en gång i veckan dit numera. Olika färdsätt. Men gillar stan ju. Såklart. Fast sjukhus. Näääää. Men imorgon skall jag kolla ett öra som har krånglat några år. Vad det nu skall spela för roll att man hör lite dåligt på ett öra. Har jag gjort i nästan hela livet. Kallar örat mitt Marshallöra. Format av rördrivna fyrtolvor och passion för hårdrock. En rimlig uppoffring för känslan att lyfta av musik.

En annan sak som är bra med ett dåligt öra är att man kan man vända det örat åt det håll personer som babblar en massa strunt står, så att man slipper höra på eländet det bajsar ur sig alltså.

Men skall man vara i Hudiksvall på morgonen så får man starta 12 mil tidigare (ja i tid alltså) så jag skall strax vandra upp för trapporna och gå och lägga mig och läsa en stund.

Annars får man väl kolla på telefonen inatt hur det går i USA. Det är så polariserat så vad som helst kan hända. Man hoppas såklart på Kamala. Men det gör ju inte Trumpfanatikerna. Ingen vet vad dom kan ställa till. Nato och en för alla, alla för en med Trump som presidet i USA känns inte som en höjdare. Men ännu lever alltså hoppet.

Fast skiter i det här nu.

Natti, natti.

Hösten liksom håller i sig. Allhelgonahelg. En speciell helg hela mitt liv. Edsbyn. Glädje och sorg när man var barn. Den första snön kom nästan alltid den här helgen. De vuxna skulle se till gravarna. Oftast var det snöstorm. Som liten överskuggade livet tankar om och på dem som gått vidare. Alla av betydelse levde och skulle leva vidare i alla evighet. Det lilla barnets världsbild.

Nu är det annorlunda. Man har varit på tillräckligt många begravningar för att förstå att livet är ändligt. Listan på de man kände men som inte längre är med oss är så lång att man inte på stående fot kan stå där och rabbla namnen utan att glömma många namn. Ändå var det inte så länge sedan man i tanken tog sig igenom hela listan. Antalet namn har accelererat de senaste åren. Listan har blivit lång så lång så ofattbar lång.

Fortfarande gäller det där med snöstormar. Mer sällan numera iof. Men det är inte alltid vi kan åka till den där kyrkan i Ovanåker där de flesta av mina släktingar ligger. En onödig risk att ge sig ut i snöstorm på en längre tur. De åren tänder vi våra ljus här i Los. Låter dom stå och brinna där på spiselkransen. Tänker att det spelar såklart ingen roll var man tänder ljus, eller ens om man tänder ljus. Det enda som betyder något är att man minns en person som funnits. För så länge det finns någon endaste en som minns, ja då existerar man ändå fortfarande lite. När alla glömt att man funnits, då är man borta för alltid.

När mörkret faller kommer vi till kyrkogården. Det är mycket folk. Nästan varje grav har tända ljus. Jag känner såklart att jag vill åka och handla lådor fulla med ljus till gravarna där ingen tänder något ljus i år heller. Det är där man skulle ha satsat energin. Men det blir som vanligt. Vi tänder ljus hos våra närmaste, morsan och farsan, mormor och morfar. Går sen till minneslunden och tänder för alla andra. K’s föräldrar. Kompisar. Jompa och Jonsäll. Hasse, Lars. Lilly & Anna. Gösta… Man skulle kunna stå där hela kvällen. Räkna upp namn efter namn och minnas. Och jag försöker verkligen. Men det är omöjligt. Listan är för lång. Alldeles för lång.

Men ändå är det fint allt det där på något vis. Man får en god känsla i magen av att se alla som rör sig där på kyrkogården kring nära och käras gravar.

Själv vill jag inte ha någon gravsten. Inte ens en pytteliten en som kanske skulle passa min person. Blir man ihågkommen av någon i en gammal skröna något år efter att man gått bort får det vara gott nog. Jag har ingen önskan att göra större avtryck i världen som död än som levande. Och något så hårt som en sten har jag aldrig varit, mer som en molekyl i vinden. Nyfiken på de levandes livet.

Det finns tillräckligt många hemmansägare, disponenter och präster, med stora mäktiga stenar på kyrkogårdarna som liksom tvingar den som går förbi att se deras namn. Till slut blir det ändå alla världens Lim Johan, hjältar, perifera varelser i livet, bespottade av storgravstenarnas ägare under livet, ja, det är dom vi alla minns. Hundra år och mer än så lever deras minne kvar. Det finns något gott i den tanken.

Vi åker hem igen. Sju mil genom skogen. Kanske kommer det fler år då man gör samma resa. Men om sådant vet man intet.

Är man gammal som jag, ja då får man en influensaspruta på hösten. Man anses vara känslig. Ja och är säkert det också. Ja och eftersom den är gratis så tar man den. Gratis är gott tänker jag. Hit med en spruta till. Låt dom komma, liksom. Saker borde inte bli sämre. Ja och skulle de bli det så skit samma.

Fast det är mycket sjukvård just för tillfället. Nyttjade regionssjukhuset igår och skall nyttja det nästa vecka också. Ett jävla spring. Men det har väl med åldern att göra det där också. Man kostar som gammal. Ättestupan var inte en så dum ide tycker säkert ensam politiker som sitter och håller på penningarna.

Fast man vill ju leva. I alla fall nu. Här. Just i denna stund. Hur det bli imorgon, ja det vet man ju inte. Ingen lever för evigt. Rätt vad är så är det slut. Men ända fram dit, där och då känns det som om man vill leva.

Hörde igår att en av de saker flest Svenskar ångrar är att de inte ägnat livet åt det de älskar mest. Ja och åt “de” de älskar mest. Där har jag varit kompromisslös i mitt liv. Passionen har får vara ledstången jag hållit mig i. Ja, ja, JA, rik blir man såklart sällan på den vägen. Men å andra sidan så har jag gjort precis det jag vill, det jag älskar. JA gör det nu också. Varje dag. Varje stund.

Kanske har jag sagt “ja” till en spelning i sommar också. Vet inte om det är verklighet faktiskt. Alltså. om det är något som blir av. Men inser att jag har ett halvår på mig att få ihop ett kompband i någon form. Hur i helvete skall det gå till? Jag som inte känner en enda människa. Jag menar var man Lars Winnerbäck eller Ulf Lundell så hade det där ju inte varit ett problem. Spelkamraterna stod i kö. Men nu är man en ocool gubbe. Vem vill liksom frivilligt skämma ut sig tillsammans med mig på en scen. Hmmm… Så tänks det nu. Men passion det där också. Jag älskar att göra den där musiken. Kan kanske lära mig att älska att uppträda en gång till också. Ja som en man, en gitarr, en scen. Det är väl det som återstår. Hemska tanke. Men har man ett lakan över sig borde det där fungera också.

Hur som helst passionen. Leta den. Mitt råd till ung som gammal som kommer i min väg.

Det bästa, alltså med att ha blivit en gammal gubbe, är att man kan skita i en massa saker som var viktiga förr. Det har alltid funnits, och finns, folk som är bättre än man själv är, ja och som gärna talar om det. Men som gammal gubbe betyder inte det där någonting längre. Inte ett dyft. Man har liksom redan konstaterat i minst två decennier att det är som det är, att man är som man är. En myra bland en massa andra myror. Hur man än anstränger sig blir man inget annat än en myra i myrstacken. Ja och att man kan vara fullständigt nöjd med det. Att få finnas till räcker. Ja långt.

Så omkring mig finns det riktiga författare, riktiga musiker, riktiga programmerare, riktiga elektronikkonstruktörer, folk som kan stava, är ursnabba på huvudräkning. riktiga äkta män, män med större kuk, vackra människor, folk med högre lön, folk med större och finare hus, ja och så vidare. En jävla massa elit. Massor av elit. Elitmänniskor som till synes überlyckliga går genom tillvaron. Som man skall vara avundsjuk på men alltså inte känner sig avundsjuk på, eftersom man (om man nu har tur) vid en viss ålder inser att under alla de där fasaderna så är vi alla ganska lika. Varenda en av oss är sköra snubbar i behov av snuttefiltar. Ja Elon Musk också. Han också bara en vanlig snubbe. Med vardagsproblem. Ja, till och med kungar sitter på toaletten och trycker ur sig samma sörja som du kramar ur dig ungefär en gång per dag. Ja och snuttefilten saknar de allesammans då och då.

Och vart vill jag komma med detta då? Ja ingenstans. Varken upp eller ner eller åt höger eller vänster. Jag vill inte ens sälja snuttefiltar. Det finns ingen poäng. Ingen himmel som väntar om hörnet. Allt är bara som det är. Möjligen kan detta vara en hyllning till snuttefiltar. Men de kommer i siden och i hampa och som rena och lortiga så också snuttefiltar är lite lika som människor. Olika hela vägen och enda fram, fast snuttefiltar ändå. Ja, precis som det skall vara.

Liksom!

Jag skulle kunnat lyssna på regnet om det nu regnat. Men regnar gör det ju inte. Nej, inte en droppen. Verkligen inga droppar regn. Fast imorgon kan det komma en droppen. Eller flera. Ganska troligt rent utav om man lyssnar på SMHI. Fast dom har ju haft fel förut. Ungefär 60 – 40%. Några fler rätt än fel. Så kommer det ingen droppe imorgon heller så är det inte så konstigt det heller. Det är som det skall vara,

Gammelkatten ligger här bredvid mig och vill bli klappad. Ja, hon VILL verkligen BLI klappad. Tycker att gamla ocoola gubbar sannerligen kan klappa snäll och söt och i höstskrud iklädd katt, istället för att skriva en massa skräp och skit på ett svart skarmligt tangentbord som visserligen är mekaniskt och tämligen väl rengjort men lik förbaskat är ett svart skramligt tangentbord.

Men katten får ge sig till tåls.

En känd radioperson och journalist boende i Söderhamn tycker att jag svamlar. Ja och troligen har han helt rätt i det. Den här texten borde kunna användas som bevis i det fallet. Om man nu skulle känna behov av att bevisa det. Eller tycka till om sådant. Jag känner mig alltid lite hedrad när personer från de högre skikten noterar att jag finns. Även om de snabbt bortser mig som en svamlare. Sådant får man faktisk räkna med som en varandes en vanlig enkel människa. En oupphöjd.

Men helgen, ja den har varit alldeles utmärkt. En tallrik sushi har faktisk kommit min väg. Inget kan gå fel då. På restaurangen hade vi dessutom en mindre släktträff med mina favoritsläktingar. Om man nu får ha sådana. Jänterna, morsans gullegrisar. Men vi träffas inte så ofta numera. Men sådan är tiden.

Under “Så mycket bättre” bestämmer jag för att säga “ja” till nästa erbjudande. Vad det nu är och blir liksom. Det är synnerligen dumt såklart för jag vill ju så gärna säga “nej” och “nej” och “NEJ“. Men en gång till ett “ja” som levande varelse kan man väl bjussa på. Jag kommer såklart att ångra mig omedelbart efter att detta “ja” är uttalat men brukar försöka stå för mitt ord om det nu går att ordna.

En halt fisk har man ju aldrig hört talas om, men åtskilliga som varit hala. Detta faktum bör man noggrant notera.