Category: Betraktelser & Berättelse

På vägarna idag. Ljusdal ggr två. Dvs ner två ggr. Hem två ggr. K som har AP. Jag har dejt med skadereglerare. Det är roligt att åka bil. Fast inte efter samma väg fler gånger. Det kan man vara utan. Men jag åker gärna utan mål. Iväg bara. Ser vart man hamnar. Men alltså inte idag.

Emellan farandet så hinner jag programmera lite. Det är visserligen inte mitt levebröd men det känns ändå som mitt liv är beroende av det där tryckandet på tangenter. Det är konstigt hur det kan vara. Men om livet hänger på något så är det såklart viktigt, det brukar till och med en dumskalle förstå.

Bil skall alltså repareras efter rådjurskollision. En trasig lykta sväller liksom till mer efter varje person som skall titta. Nu skall det tydligen lackeras och grejas också. Handlar väl egentligen om att mjölka försäkringsbolag. I slutänden ändå vi försäkringstagare som betalar. Själv tycker jag mest synd om rådjuret. Ser ögonen fortfarande så fort jag blundar. Plågas av att inte kunna göra mer än jag kunde. Jag helst skulle man såklart inte ens kört på till at börja med. Men det är som det är. Alltid så. Man måste vidare. Leva ändå. Fast tur tänker man då såklart att man tog det där tillägget till försäkringen med 0 kr i självrisk vid djurkollision. För en gångs skulle alltså på rätt sida av staketet. Ekonomiskt. Alltid något mjauar katten.

Har en mycket stor dos elektronikabstinens. Behov av att fatta lödkolv och att andas in tung och giftig lödrök samt försöka tyda oscilloskopbilder och siffror på instrument som visar annat än vad man förväntar sig. Men behöver bara koda lite till… Ett år eller så. Kanske hinner man slinka in på elektronikområdet lite däremellan för livsgnistans stärkande. Fast fan trott. Bara han/hon/den. Ingen annan. Det är svårt att hålla på med flera olika saker på samma gång om man skall kunna uppbåda en hög grad av koncentration. Allt som inte hör till stör såklart. ALLT. Man försöker minimera. Eller i alla fall hoppas man att man har möjlighet att fundera på frågetecken som behöver lösas ut under avbrotten. Är halv-med i det där störande. Det går alltså inte att hoppa på något annat som kräver hela jag. Nope. Icke.

Allt är som det är. Ja utom det som inte är det.

Serru!

Mina veckor nu alltså. Schoooooop… säger det på måndag och så är det fredag. Nåja skall väl inte överdriva. Torsdag. Torsdag hela veckan. En andningspaus där. Städardag. Whatever. Man kan skita i det. Prioritera bort.

Faran med den där farten är att livet som levande upplevs som förkortat. Alltså lite som att man fått en terminerade sjukdom. Lite så som att har man kul och är på så är det ungefär detsamma som att ha fått en dödlig sjukdom. Dödligt. Svaret är som vanligt nu. Det är “nu” som räknas.

Våren rasar på även här. För en vecka sedan så tittade jag ut över ägorna och tänkte att det här blir kvar till midsommar. Nu har en stor del smält bort och farit iväg mot haven. Jag firar det hela med lite Sex Pistols på hög volym.

Sista pelletsfakturorna skall betalas den här månaden. Sen frihet under nästan ett halvår. Det handlar om mycket pengar. Ger mycket frihet. Eller “mycket“. Skitsummor för varenda en med räntebidrag på miljonvillan. Men en galette i Järvsö skall det väl räcka till.

Det jag gillar mest med vår nuvarande situation är friheten från skulder. I varje givet ögonblick kan man skala ner och ingen kan säga ett skit om det. Vill vi så kan vi bo i ett enda rum och värma med en kamin med ved från skog som växer nära. Vatten går att fixa. Ett torrdass går att bygga. Mat kan odlas. Friheten.

Nu skall jag nyttja min frihet till att göra det jag vill just idag. Japp. Koda lite…

Trotts förkylning som tog hårt och som ännu inte har släppt helt så har det varit mycket bra veckor jobbmässigt. När man sitter och gör saker där man ser att det finns ett slut så är det alltid lättare att piska på motivationen. Morötterna finns där hela tiden. Imorgon, eller i övermorgon är det här fixat. Man känner det som en bubblande kraft inom sig. Som för, liksom knuffar, framåt.

Fast små tuggor är de ju såklart varenda en av de där delprojekten. En tugga i taget alltså för att kunna äta upp elefanten, den som representerar det stora och färdigställda projektet.

Fast lyckligast är jag nog när jag håller på såhär. Det är här jag hör hemma liksom. Resten spelar ingen roll. Priser. Ovationer. Pengar. Nej, åtminstone inte i det här. Det existerar bara eufori över att skapa. Ja, helt i linje med musiken också faktiskt. Dagar i studion. Samma känsla. Samma tuggor. Samma löjliga lycka.

Fick jag önska så skulle det i så fall vara en eller två andra runt omkring mig som var positiva till det som kommer fram under alla de nedlagda timmarna. Tystnaden och tomheten är annars liksom en säck man bär med sig på vänster axel. Den är tung som fan. Hör man något från någon så är det för att man vill ha något. Mer gratis ditåt. Fast kanske är alla liv sådana. Åtminstone gäller det mitt. Men kan leva med det. Fast det har funnits tillfällen när jag funderat länge på frågan om jag kan det. En älgskalle i handen och en ocool gubbe med en bekymrad min som tittar ner på den är den målbild jag vill frammana.

Fast vill man något väldigt mycket så måste man försaka annat. Det har jag vetat hela livet. I mitt fall är det solitära, priset för att kunna göra det jag gör. Ger timmar att använda efter att den solitära flaggan överlämnats till gudarna som en hög mynt till en krämare. Båda kan inte hållas i handen.

Nu sitter jag här på kontoret, lite försenad, med tekoppen bredvid mig, och skall fortsätta om en liten stund. En wizard för att uppdatera firmware på lokala eller fjärrenheter står på schemat. Gjorde det meta av ramverket i går på kvällen och skall göra de inre delarna idag. Återigen är det här saker som jag gjort förr och skriver om, så egentligen skulle det inte kännas lika roligt som det är. Men har utnyttjat arkitekturen till max denna gång och fått till kod som blir skönt modulär. Kan användas i bibliotek och annat också senare om man så vill.

CAN, Socketcan, CANAL, tcp/ip, MQTT, websockets, UDP, Multicast är de kommunikationskanaler som erbjuds. Eftersom CANAL är generellt så finns det såklart inga begränsningar för kommunikationsvägarna man vill ha. För de fyra första så fungerar allt som det skall nu. Det går att scanna enheter, uppdatera konfiguration och diagnostisera. Återstår gör alltså koden för att uppdatera firmware. Men på gång alltså.

Men om nu ingen vill ha det här?

Tanken man väl inte skall tänka. Vem vill ha ett enhetligt sätt att konfigurera, styra, diagnostisera etc enheter, svarta lådor, som är fritt och gratis och en massa annat bra? Ingen troligen. Det trodde jag en gång. Var övertygad faktiskt. Men för mig numera handlar det bara om att bevisa att det går. Det är och blir mitt mål och mitt livsverk. Som för de flesta andra i samma situation, ja det räcker med att vara levande, så bryr sig såklart ingen annan om det. Och det finns inget sorgligt i det såklart, som man först kan tro. Det enda som betyder något är hur mycket jag själv bryr mig. Vettu! Vad man gör betyder något inte det man säger att man skall göra.