Category: Betraktelser & Berättelse

Soffan i helgen. Bok. Hosta. Snorande. Det tar visst aldrig slut. Men nu på kontoret. Med hjälp av Fru Alvedon. Det känns OK. Japp. Tro jag skall klara ett pass. Behöver bara förpassa en soptunna full med snytpapper ut till soptunnan ute tills den stora gröna för kontorstrevnadens skull.

Att ropa “i’m back” för högt är det kanske för tidigt att göra. Så jag låter det där utropet stanna inom mig och tar vid där jag slutade i fredags. Inget får en att glömma krämpor som att krypa in i projekt. Hittills har det alltid fungerat. Nåja, som riktigt sjuk blir det inget. Det är det här småfebriga som man klarar att glömma och dölja. Men inser såklart att det där döljande och glömmandet också innebär att man bränner ljuset i båda ändarna.

Kanske är det såhär det skall hålla på nu som varande gammal man. Man pallar inte med som förr. Suck. Förhoppningsvis räcker ändå vrångheten en bit. Har alltid litat till vrångheten. En egenskap som man dessutom verkar få mer utav i stigande ålder.

Nio grader varmt ute. Ser generellt positivt ut resten av månaden. Förhoppningsvis är den här den där vändningen man har väntat på och längtat efter. En tjock koltrast hoppade i alla fall omkring i tallen i fredags. Bergfinkar med. Tydliga vårtecken och löften om bättre tider.

Nu skall jag debugga en drivare. Ett av de goda glädjeämnena i mitt liv. Hoppla gubbe!

Jag är inte bäst på något. Har inte vunnit speciellt många priser. När jag försöker berätta något så brukar folk inte höra vad jag säger. Det händer att jag ibland undrar jag om jag ens existerar. Ja och frågan är om jag ens kan räknas som en medelmåtta. Troligen når jag inte ens upp till den nivån i de flestas ögon.

Fast en sak vet jag. Några gånger (fyra tror jag) har jag fått ett mail eller träffat någon på stan. Gamla elever. Typiskt har man sagt “utan dig så hade jag inte börjat på högskolan i x“. Och dom gångerna det där händer då tänker jag att kanske är just det där som är meningen med livet. Att man några gånger i sitt liv stöter ihop med människor som behöver höra just det man har att säga, höra, fast det egentligen inte alls är något viktigt eller märkvärdigt som kommer ur ens mun. Det är bara tiden som står rätt. Att man trotts att man är en rostig, lite skev, ganska onödig och oansenlig kugge i det stora maskineriet ändå kan påverka helheten. Om inte direkt så i alla fall indirekt. En lärares/människas belöning. Som man spar som osynliga icke klirrande medaljer på en frack man inte äger.

2024-1982 = 42

Antal år jag programmerat. 42 är ett bra tal.

Ännu en dag i förkylningsträsket. Försöker så gott man kan ändå. Fast egentligen skulle man väl inta soffan med bok. Men påsken sitter fortfarande i kroppen. Det har varit för mycket vila helt enkelt. Klarar inte mer. Måste göra något.

Men länge sedan jag hade en riktig sådan här praktförkylning. Förr hände det ju varje år tycker man sig minnas. Men nu för tiden blir man oftast bara dålig utan alla de där standardsymptomen som snuva, ont i halsen, feber, ont i huvudet. Nåja, känns nästan tryggt att vara tillbaks i en helt vanlig Svensk förkylning. Ja trotts Covid vaccin, säsongsinfluensa vaccin och pneumokock vaccin intagna i höstas.

Men i planen ingår att försöka överleva också detta. Men om sådant vet man inget och råder heller icke.

Mår man skit kan man lika gärna jobba med lite tråkiga saker också. Så avstämmer för bokslut och fixar momsen. Tar en dag. Skönt när det blir gjort. Kostar 3/4 delar av en hushållspappersrulle och ger en öm näsa. Avdragsgillt tro?

Men…

Fattar att fyrtiotalister tydligen aldrig blir gamla. Att frågan är känsligare än man kan tro. En generation av fånar. Det är en ynnest att få bli gammal. De yngsta av dom är väl 74/75 nu så de är väl alla gamla som gatan och kan inte göra något åt det. Men de vill väl att det nya tretti (som tydligen är 80 nu) skall vara som död. Hottast är man som död blir snart deras slogan. Själv tycker jag nog att det skall bli skönt att bli av med dom. Ingen generation har roffat åt sig som den generationen. Ingen generation har en större skuld som de smitit undan.

Själv kodar jag alltså på. Fungerande tankarna om Karma så skulle inflödet vara större än vad utflödet är. Ja eller lika. Jämvikt. Men så är det inte. Men tar man med i kalkylen en gokänsla i magen så hamnar man såklart på plus ändå. Men revisorer och påhejare skiter såklart i sådant. Det finns inte heller några priser för den med gokurr i magen när man äntrar kontoret. Så är det bara. Men själv kan man ju tro att man vandrar rätt väg. Som om det nu spelade någon roll egentligen. Vem bryr sig egentligen om vad andra gör? Bry sig om sig själv får man göra själv.

Men trots allt har jag kommit fram till denna morgon att det är gott att leva och att jag kodar på en dag till. Trotts förkylning alltså. Trotts minus tio i natt. Det går säkert att hitta tre eller fyra bokstäver för en sådan person. Som jag. Men är det verkligen ett problem? Behöver vi kategorisera om det inte är det? Olika är bra! En förutsättning för fortsatt liv och utveckling faktiskt. Så därför kan jag koda på och tro på det jag tror på. Så tänker i alla fall jag. Ja och jag vet att det finns ingen som bryr sig i att jag tänker så. Men det är OK det också serru! För vad skulle förändras av det?

Nästa vecka finns det hopp. Men just idag…

…inte mycket vår i sikte.