Category: Betraktelser & Berättelse

Vi är på väg från Falun och hemåt mot Los. En resa över skogarna. Mörkret kom snabbt den här kvällen. Sådär som det gör en vårvinterdag när solen slösar med ljus som bländar och förför, men nu har gått ner bakom bergen. Temperaturen pendlar mellan plus en grad och noll grader. Vägbanan är fuktig på sina ställen så jag kör lugnt. Vi har inte bråttom. Hellre kommer vi fram än chansar. Medtrafikanterna kör om och gasar på eftersom det är fredagskväll och man längtar hem.

K skriker till. Jag ser älgen samtidigt. Bromsar. Det automatiska systemet man har i sig reagerar. Men vi har millisekunder på vår sida den här dagen. Älgen hinner vi precis passerar och jag ser nosen nära mig i mitt vänstra sidofönster. Vi pustar ut. Sänker farten lite till. Vi bor i skogen och har varit med om det här förut. Jodå många gånger. Fast kraschat in i en älg har jag bara gjort strax utanför Gävle. Bilen hade inte ens gått femtonhundra mil. Död älg. Skrot av bilen. Jag klarade mig med glas i öron och hår och i kläder under några veckor efter händelsen.

Några mil till, tvärbroms igen, en hare springer över vägen. Också den klarar vi, den här gången med god marginal.

I Alfta tar vi vägen mot Edsbyn. Den väg som är så bekant, vi kör den ofta. Klockan är väl nio på kvällen och man börjar bli trött. Vi har gjort en runda i Dalarna och det har varit en heldag och många mil. Men resan till Los kan jag göra halvsovande, bilen kan nästan den här vägen själv. Det är en timme härifrån. Det är bara att samla krafter och åka på.

När vi ser Edsbyverken, det som förr betydde hemma så smäller det. Boom. Jag står på bromsen. Vi har kört på ett rådjur. Det ligger där på vägen och försöker komma upp. Men klarar inte det. Ryggraden har brutits eller något annat har hänt med bakdelen. Varningsljus på. Ringer 112. “Personskador?“, “Nej!”. “Olja eller annat på vägen?“, “Nej“, “OK Jag kopplar dig till Polisen.“

Rådjurets stora ögon på mig. Rädda.

Nu hamnar jag i kö. En kvinna stannar. Erbjuder spade så att jag kan döda rådjuret men jag känner inte att jag klarar av det så jag tackar nej. Jag väntar i telefonkön. Hon gräver i skuffen. Erbjuder ett domkraftsskaft så att jag kan döda rådjuret. Jag avböjer igen. Klara det inte. Men jag drar bort rådjuret från vägen ner i diket. Ögonen som ser på mig. Kvinna är nöjd med det och åker vidare. Jag väntar i telefonkön. Det tar en kvart innan någon svarar. Man är glad att det inte är ett mord eller en misshandel eller något annat allvarligt man vill rapportera.

Med rådjurets svarta rädda ögon på mig berättar jag för polisen vad som hänt. Att det behövs en eftersöksjägare. Hon skall ordna det. Jag sätter upp djurolycka bandet på en stolpe. Lämnar alla uppgifter. Blir ombedd att åka vidare. Polisanmälan skall komma i brevlådan om en vecka. Skadorna på bilen är inte jättestora. En lykta. Lite annat. Men helförsäkrad. Lugnt. Kvinnan i telefon är helt fokuserad på bilden skador. Men jag ser de där ögonen. Tänker på ett lidande rådjur. De som ser på mig med rädsla. Men står vi kvar där vi står utgör vi en trafikfara. Det är mycket trafik här på kvällen. Så jag pratar med rådjuret. Säger att det kommer någon. Smeker den sträva pälsen, kliver in i bilen och åker vidare. Man hoppas på feedback. Att rådjuret verkligen blir omhändertaget och avlivat. Att man får höra det. Men någon sådan kommer inte. Vi krypkör hur som helst hem till Los. Uppskakade och mycket trötta.

Nu två dagar senare. Ögonen. Jag ser dom och jag lider. Jag är vegetarian för att jag inte vill döda i onödan. Och kanske kan man se en viss komik i att jag nu både kört på en älg och ett rådjur med några års mellanrum. Ja i alla fall som utomstående. Jag kan det inte. Lider. De där rädda ögonen kommer aldrig att lämna mig. Skulden över att ta ett liv. Samtidigt är vi såklart glada att det inte gick värre. Att den där älgen sprang ut på vägen en millisekund senare än den kunde ha gjort. Att rådjuret inte kom in genom rutan. Men helt bra känns det såklart inte. Skulle jag tagit det där domkraftsskaftet och slagit in huvudet på rådjuret? Hur många slag hade det behövts innan de där stora svarta rädda ögonen hade slocknat för evigt? Jag vet inte. Hade det känts bättre än att lämna ett skadat och lidande men levande rådjur i ett dike och åkt därifrån. Jag vet inte!

Det har hänt att jag svurit ve och förbannelse över rådjuren här hemma när de ätit upp nyplanterade växter. Men vi har någon slags vapenvila ändå. Jag skulle sakna dom om dom inte kom upp hit på hösten och åt av jordgubbsblasten och senare mumsade i sig all fallfrukt. Ja råbocken skällande där på försommaren skulle saknas mig också. Han som har sitt revir precis här där vi bor på kullen. Men skjuta dom? Det skulle inte jag kunna göra. För mig har de som varelser samma rättighet att leva som jag har. Jag vet att en jägare tänker annorlunda. Kan sätta sig i han/hon/det/gud’s stolen och bestämma vem som får leva och vem som inte får det. Jag kan acceptera det också. Men jag kan själv inte sitta där i den stolen. Jag skulle aldrig kunna se in i de där svarta milda ögonen och sen skjuta ett friskt djur.

Fast nu orsakar jag alltså död ändå. Fast jag inte vill. Försöker göra så mycket jag kan för att inte döda i onödan. Men helt kommer man inte ifrån dödandet. Man behöver bara gå på en gräsmatta eller en stig. Man orsakar död. Eller äta en ostmacka eller dricka ett glas mjölk. Död. Indirekt. Tjurkalvar som slaktas en mass. Minimera är det längsta man kan komma i de där riktningen. Hur långt man sen vill gå avgör bara ens eget samvete. Bli vegan. Ta ännu ett steg bortom det. Japp man minimerar. Men det räcker med att stryka sig över armen så dödar man. Kvalster är också liv. Och död hör till livet. En tydlig länk finns mellan de båda. Jägaren som skjuter för mat gör väl inget som är sämre än räven som tar en mus för mat. Det finns inget fel i dödandet. Möjligen då i anledningen till dödandet. Hur lättvindigt man dödar. Fast är det inte just lättvindigt en gädda, räv, havsörn dödar. Det är mer komplext än bara en känsla av avsky.

De där rädda ögonen som ser på mig är det jag har kvar. Minnesbilden som jag måste leva med. Det och skammen att inte kunna avliva ett djur som lider och därmed förkorta dess lidande.

Att ägna ett liv åt att göra saker som ingen vill ha är möjligen dumt men ganska skoj ändå. Den där gokänslan i magen när jag går ner för trapporna till kontoret varje morgon slår det mesta annat. När gokänslan inte finns med där i magen i tre dagar i rad är det dags att lägga av. Jag är alltså en gokänslejunkie. Så länge det nu varar…

“Tre dubbelnougat för x kronor“. I Hudiksvall idag. Sådant där en sådan som jag inte kan motstå. Förtappad och förbannad för evigt troligen.

Jag gick på högstadiet i åttonde klass. Måste vara läsåret 1970/71 om jag får ihop det rätt. Decenniet som skulle forma mig mest av alla hade börjat. Fast sådant visste man ju inte då. Inte mycket om annat i livet heller för den delen. Jag var en finnig yngling med gula pilotglasögon som tänkte bli fotograf. Såklart tänkte jag det. Vad fanns det annat att intressera sig för? Ja tjejer möjligen. Men finnig yngling med gula pilotglasögon… Ja ni fattar.

Men planen var ändå att börja jobba på Edsbyns fotoaffär efter skolan. Elvéns. Det visste kanske inte ägaren, Stig Elvén själv. Men jag såg det nog som en formsak. Ett läsår till sen var det bara att börja. Stig hade väl i princip antytt att det inte var en fullständig omöjlighet. Utan att lova något bestämt då såklart.

Esbjörn var en av kompisarna. Han bodde med sin familj i en gul tegelvilla nära hyreshuset där jag bodde. Esbjörn var ett år äldre än vad jag var och gillade också att fotografera. Han hängde han ofta med ut på nattliga turer och satt med under iskalla nätter i gömslen i en skog någonstans för att fotografera det som röde sig i skogen under tidiga morgontimmar.

Naurfotografering var ju grejen. Och jag startade min första firma Edsbyns Naturfoto under det där året. Sålde bilder till olika tidningar, plåtade bandy och annat och skickade rullarna med kvällsbussen till Ljusnan. Kunde finansiera hobbyn på det viset. Ja fotograf skulle jag bli. Ett år kvar.

I maj det där läsåret kom Esbjörn och berättade att han hade fått jobb på Elvéns och skulle börja där till sommaren. Hans farsa kände visst Stig och hade fixat det där. Hade inte hört ett ord tidigare om att Esbjörn var intresserad av det där jobbet han också. Ja glad blev jag nog inte. Minns egentligen inte. Ovänner blev vi i alla fall inte. Men besviken så in i helvete alltså. Kanske var det den största stora riktiga besvikelsen. Vad fan skulle man göra nu? Dö?

Fotoskola var inte att tänka på. Mina betyg skulle inte räcka och tanken att jag då skulle åka iväg till Stockholm eller Göteborg på egen hand var omöjlig att tänka sig. Fanns nog inte pengar till det heller för den delen. Så besvikelse. STOR besvikelse. Krasch!

Men man överlevde. Och det är det som är själva avsikten med att jag skriver den här texten. Då, från det perspektiv man hade då, den där stora besvikelsen och känslan av att världen var emot en. En SÅ stor olycka. Men så idag. Med de perspektiv man har nu – VILKEN JÄVLA TUR! Tänk om jag fått det där jobbet. Jag hade blivit kvar i Edsbyn. Men allt vad det innebär. Så mycket jag inte fått uppleva som jag fick uppleva tack vare det där. Hade kanske inte ens hittat musiken. Svårt att tänka sig ett liv utan den idag.

Ja och sådär är det hela livet om man tittar tillbaks. Saker händer. Besvikelser. Man måste ta en väg som man inte tänkt sig. Men allt blir bra ändå. Till slut. Ja och sitter man här som gammal gubbe och tittar tillbaks så verkar det ibland som om någon mystisk snubbe suttit i kulisserna och styrt ens liv in efter vägar man själv inte var medveten om fanns. En del skulle väl blanda in Han/Hon/det/Gud i det där. Men för mig är det nog enklare än så. Steve Jobs pratar i ett berömt tal för avgångsstudenter på Stanford om “connecting the dots“. Varje punkt är en händelse. På något lustigt sätt så kopplas de där punkterna ihop i livet och skapar en helhet. Men helhetsbilden – de ihopkopplade punkterna – ser man inte förrän sent i livet. I den finns mening med livet i helheten. Som ung är det bara en massa random punkter utan samband och mening.

Så tack Esbjörn för att du tog det där jobbet. Jag borde rent utav skicka dig blommor och choklad. För så tacksam är jag att det inte var där jag hamnade. Fast å andra sidan kunde väl det blivit ett bra liv det också. Annorlunda. Men bra. Vem vet!?

Jag fick den där bilden som sitter på muren i “studion” av vår trummis “follan” för en massa år sedan. Ett minne från förr som har fått hänga med fram till “nu“. Det har funnits tider i livet när jag fått för mig att jag var lyckligare då än “nu“. Men när jag har gett mig tid att tänka på saken så har jag alltid kommit fram till att så är det såklart inte. “Nu” är den tid när allt händer. “Då” vara bara “då“. Lycka kan bara finnas “nu“. Fast man kanske inbillar sig att den fanns “då“. Slarvar sig in i konstiga labyrinter med sina virrande tankar och hittar aldrig ut igen till verkligheten.

Så det som händer i “studion” händer “nu“. Det jag gör här gör jag inte för att andra skall gilla det. Och tänk, så var det nog när den där bilden på muren togs också. Jodå. I alla fall något som har varit beständigt under ett liv. Fast där och då fanns det kanske större inslag av “älska mig “i allt man gjorde. Nu har man till och med gjort upp med all sådan längtan. Processen kallad liv räcker. En dag till. Nyfikenheten på nästa dag. Om man får sucka ibland. Ja som gammal gubbe räcker det med att resa sig upp för att utstöta en suck av ansträngning. Tänka sig hur det blev.

Två dagar tar det. Det som till synes är så enkelt. En applikation som fungerar utmärkt skall fungera också på windows. Allt är byggt för portabilitet. cmake. Qt. vcpkg. Men som vanligt är det aldrig bara att flytta över, kompilera och köra. Man skall förtjäna att få se programmet köras. Och för att förtjäna det får man jobba lite. Ja och får man inte jobba och anstränga sig för att åstadkomma det där till synes enkla så ja då vet man att då, DÅ JÄVLAR, är det något som är jävligt fel.

error MSB4035: The required attribute “Include” is empty or missing from the
element .

Så jag börjar. Får direkt något kryptiskt fel. Något objekt i den fil för Windows byggsystem som byggs av cmake är tomt. En felkod och det meddelandet. Inget mer. Noll information på Google. Ja åtminstone inget relevant. Hmmm…

I ett projekt med +100 källtextfiler så vill man gärna ha lite mer information än så. Det finns ingenstans att börja liksom.

Så jag bygger det minimalaste systemet som går att bygga. Jodå det fungerar. Sen lyfter jag in lite funktionalitet i taget. Processen mellan ändring och felmeddelande är lång. TÅLAMOD! Och sådär håller man på i två dagar tills man hittar vad som är felet (en felaktig path).

SÅ nu då vill man ha en arbetskamrat som man kan springa in till och ropa “HURRA” hos. Men det har man nu inte och katten bryr sig inte ett skit. Så man får stilla sig. Är ju van.

Fast det där att inte ge sig. Att dela upp i mindre kontrollerbara delar. Jobba på systematiskt. Ja det är en bra egenskap att ha som programmerare. Men kanske är det inte den bästa egenskapen överallt. Jag minns en laboration i Uppsala. Minns inte vad det var men har för mig att det handlade om gravitation på något sätt. “Isse” min bäste kompis där och jag labbade ihop. Vi körde några mätserier och satt sedan och försökte analysera resultatet men kom inte fram till något vettigt. Vi bestämde oss för att jobba med det hela hemma. Nästa dag satt jag med det där hela dagen eftersom jag inte hade några föreläsningar. På kvällen hittade jag ett tydligt mönster. Helt klart OK för att lämna in labben med. Så nästa dag tog jag med mig mina grejer. Tänkte visa det för min kompis men när jag berättade för honom om vad jag kommit fram till så hade han redan pratat med labassistenten och de hade kommit fram till att det var OK att vi inte fått något resultat av labben. Sådant som händer ibland. Vi fick godkänt ändå. Så där var två dagars arbete från min sida helt bortkastade. Ja och inte ens nödvändiga. Det är antagligen också därför som “Isse” blev professor och ledamot av vetenskapsakademin och jag en simple kodare. Ibland är det viktigare att prata och förhandla än att göra.

Fast i programmering måste man “göra” annars blir det ingenting av någonting. Inom Open Source och Open Hardware kan folk till och med be dig dra åt pipsvängen om du pratar om saker som “du skall göra” istället för att leverera kod. Kod och resultat står alltid framför prat. ALLTID.

Jag gillar det!

Nu skall jag spela lite hårdrock.